Gussy: Vad ryms i en cirkel?

BOWIE. Gussy Löwenhielm har hittat tillbaka till David Bowies liveplatta från 1974 och funderar över vad som egentligen ryms i en cirkel.

Jag fick ett bra uppslag till en text idag. Tanken var att utgå från David Bowie för att gräva i det förflutna, nämna att jag fyllde 50 år nyligen, att jag har hittat tillbaka till David Bowies liveplatta David Live från 1974, återupptäckt eposet ”Width of a Circle” och sedermera knutit ihop hela texten med att förra årets Idolvinnare Margaux Flavet lagt upp en version av den på TikTok med knorren att det finns hopp för dagens artister. Det hade kunnat bli en fin text med diverse navelskådningar, lite smala referenser till min första idol med en blinkning till programmet ”Idol” för att sen landa i en framåtblick i sann ”Spanarna”-anda. Jag hade sedan skickat texten till diverse tidningar för att till slut få den publicerad i Opulens. Därefter hade jag delat den i sociala medier för att efter att hela kalaset tagit en och en halv dag i anspråk erhålla hela sju likes och inte så mycket mer. Och det får man såklart säga vad man vill om. Men den stora frågan är väl ändå om det är värt det.

För säkerligen har varken du eller jag tålamod att genomföra det här. Det finns liksom inte tillräckligt fokus längre. Jag ville med en framåtlutad anda med snärtiga oneliners, mycket igenkänning och ett driv som inte går att vika för hålla er fastnaglade vid skärmen. Och då kanske en relativt okänd låt från Bowies tidiga epok inte är rätt väg att gå trots det faktum att Idolvinnaren sjungit in den på TikTok. (Glöm inte sökorden ”Idol” och ”TikTok”!)

Jag hade också kunnat göra en tutorial, alltså en handledning beträffande själva låten och delat den i sociala medier. Men där hade jag inte varit först. Under rubriken ”Analyzing Bowie” kan man höra en person av östeuropeiskt ursprung dissekera Bowies ambivalens kring vilken kraft han egentligen attraheras av, den mörka eller den ljusa, i ett Youtubeklipp med 372 visningar. Rätt skral utdelning. Så varför skulle en text slå högre? Jag är ju inte direkt Andres Lokko eller Fredrik Strage. Jag är jag. Och det är jag rätt tillfreds med. Framför allt när jag får göra vad jag gillar. Och jag gillar att skriva om smala ämnen inom kultur med utgångspunkt i mig själv. Men jag gillar också att beröra. Och få folk att upptäcka kulturuttryck de inte hade en pejling på att de skulle bli berörda av. Så frågan vi bör ställa oss är kanske om det går att beröra trots att ämnet är smalt och att jag är okänd som kulturskribent betraktad. Jag vill gärna tro det.

Sångaren, skådespelaren och artisten Tom Waits beklagade sig i en intervju över att han bara blev erbjuden jättestora roller i pyttesmå filmer och pyttesmå roller i jättestora filmer. Och ett exempel på detta är såklart hans roll i Francis Ford Coppolas version av Bram Stokers ”Dracula” där Draculas mörker tar hans själ i besittning varför han stängs in på mentalsjukhus och ofrivilligt får bära tvångströja under större delen av filmen. Tankarna går direkt till Rosemarys´s Baby där John Cassavetes rollfigur säljer sin själ till Satan för att få större roller. Men det har alltså inte Tom Waits gjort som får nöja sig med ännu en liten roll. (Använd ”Nosferatu” som sökord. Kanske Bill Skarsgård. Och fortsätt med fler exempel på smal kultur här nedan.)

Smal kultur och mörkrets drivkraft

Radioheads sångare Thom Yorke köpte hela det smala skivbolaget Warps katalog efter att ha avslutat sin turné med ”OK Computer”. Detta resulterade i mästerverket ”Kid A”. Min favorit i Radioheads katalog. Och när jag nyligen besökte Konserthuset i Stockholm för att avnjuta en bejublad konsert med stående ovationer av Edvard Griegs Pianokonsert i A-moll fick vi först lyssna till cellisten och tonsättaren Chrichan Larssons uruppförande av det moderna, något krävande och klangfärgberikade verket ”Rocking Bodies”. Ett smalt kulturuttryck som fick luft under vingarna tack vare att Griegs pianokonsert lockade till ett näst intill fullt konserthus. Och om vi stannar kvar i Norge för ett ögonblick så kan man även dra en parallell till Knausgårds ”Nattens Skola” där vi återigen får ett exempel på mörkrets drivkraft och hur smala referenser får stor spridning. En något mörkare paus och välformulerat avbräck från Morgonstjärnan-serien. Och Bowie är inte sämre.

Cirkeln sluts

Jag har aldrig varit ett stort fan av Bowies kommersiella succéer. Låtar som ”Life on Mars”, ”Rebel Rebel”, ”Changes” och ”Let’s Dance” har aldrig tilltalat mig. Men. Jag kan köpa dessa alster så länge jag får utdelning i form av ”Big Brother”, ”Andy Warhol”, ”Breaking Glass” och ”Width of a Circle”. Och det är här cirkeln sluts. För efter att Bowie släppte mitt återfunna mästerverk ”David Live” påbörjade han det som skulle kallas The Lost Year då han flyttade till Los Angeles, bara två dagar innan jag föddes på andra sidan USA, och enligt min mening nådde sin kreativa peak.

Hans diet under den här tiden bestod av röd peppar, mjölk och kokain. Till det insöp han beatniklitteratur, dystopiska världsskildringar samtidigt som han tog del av fascistiska värderingar, hängav sig åt den judiska mysticismen i form av kabbala och satte sig in i ockultism signerad Aleister Crowley. Han drunknade i sitt ego och sitt oerhörda intellekt och nådde alltså en osannolik nivå av kreativitet. Och skivan ”David Live” var språngbrädan in i The Lost Year. Blott 27 år gammal serverar han en homogen, välarrangerad och sofistikerad skiva där alla gamla låtar får en ny identitet i denna konstrockiga, cabaretliknande och avantgardejazziga skrud. Och mest framträdande är ”The Width of Circle”, en drygt åtta minuter lång odyssé som jag inte förstod mig på när jag var nio år och hade med skivan till fritids. Men idag är det min absoluta favorit bland Bowies framträdande alster.

Vad ryms i cirkeln?

Så frågan är väl egentligen om vi måste tillgodose kraven på att göda mainstream-klientelet för att få sprida mer esoteriska navelskåderier. Naturligtvis inte. Regissören Yorgos Lanthimos är väl ett bra exempel på hur man inte behöver tumma på sin kreativitet för att nå framgång. Men en liten en blinkning till Mörkrets Furste kan ju aldrig skada. Och här skulle jag också kunna knyta ihop det med att sälja sin själ till Satan och få Faust anställning. Men det skulle underminera hela texten på ett jävligt dåligt sätt.

Och varken TikTok eller ”Idol” är väl Djävulens påfund men det är enormt kommersiella plattformar och för mig får de gärna finnas så länge de leder till att sprida genomarbetad och sofistikerad musik.

Så nu när cirkeln sluts kan man fråga vad som ryms i den. Tja, ett pentagram kanske.