Gussy: “Sverige är bra litet ibland”

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm börjar nysta i mysteriet med den mytomspunna duon Philemon Arthur & The Dung, men spinner också trådar kring uttrycket “Sverige är bra litet ibland”.

En av mina favoritscener inom svensk film är den i ”En kille och en tjej” när Lasse (Brasse Brännström) säger till Lena (Marianne Rudberg) att det var onödigt det hon sa om att Sverige är ett litet land. Efter en tids ältande säger Lena till slut på Harriet Anderssonsk stockholmska: ”Förresten var det inte det jag sa. Jag sa att Sverige är bra litet ibland”. Enkelt, välspelat och väldigt roligt. Men framför allt sant. För Sverige är bra litet ibland.

Jag frågade i början av denna månad kulturantropologen Kalle Lind om han hade någon dokumenterad utläggning om fenomenet Philemon Arthur & The Dung. Det har ju länge spekulerats friskt kring vilka som kan tänkas ligga bakom denna mytomspunna duo som efter att ha tilldelats en Grammis 1972 fick hela galan att läggas på is i 15 år.

Kalle Lind förklarade att detta med all säkerhet avhandlades i någon podd. Men ett hetare tips var det, från en annan person i denna tråd på Twitter, att Lind hade avhandlat detta laddade ämne i programmet ”Snedtänkt”. Där diskuterar han frågan tillsammans med Eva Wilke som tillsamman med Anders Lind grundade Silence Records. Skivbolaget som gav ut gruppens skivor.

Wilke ger inga som helst indikationer på vilka som kan tänkas ligga bakom gruppen. Hon svarar inte ens på frågan om det är duons riktiga farmor som förekommer på några av spåren. Hon är helt förtegen i frågan och det känns som att vårt enda hopp är att polisutredaren Krister Petersson samlar till presskonferens inom snar framtid. Fram till dess kan vi bara spekulera kring vilka som har skapat odödliga hits som ”In kommer Gösta” och ”Henning i sin presenning”.

Ett vanligt förekommande element i min barndom var bilfärden mellan Danderyd och squashhallen i Täby där min pappa och valfri motspelare skulle konfronteras mellan fyra svettimpregnerade linjerade väggar. Jag var med som något slags moraliskt stöd skulle jag tro. Eller så skulle sporten inspirera mig att göra något vettigare med mitt liv än att intressera mig för musik. Vem vet?

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio

Bilfärden hade några återkommande teman. Men det som verkligen blev bestående var den tragikomiska upplevelsen av Ralph Lundstens klassiska signatur till Radio Sweden, Utlandsradion. Melodin som skulle signalera att utlandssvensken hade fått in en svensk frekvens på radion. För trots att Sverige är bra litet ibland så kan det vara intressant att veta vad som försiggår där. Signaturen är en kort trudelutt på fyra takter som skiftar mellan dur och moll och således satte griller i min tioåriga hjärna. Ovissheten gav mig ångest. Men för Lundsten gav den dineros. Enligt uppgift spelades denna signatur fyra gånger i timmen och gav Lundsten således en trevlig ersättning från Stim varje år.

Ungefär 25 år senare satt jag själv i Ralph Lundstens K-märkta Andromedastudio, där verket hade kommit till, i egenskap av ljudtekniker och förevigade pionjärens elektroniska sagovärld med hjälp av ett brusigt mixerbord. Också det K-märkt. Det var spännande att höra Lundstens lågmälda norrbottniska direktiv viskas bakom ryggen medan jag drog i EQ-reglagen.

Ralph var en egensinnig man som visste vad han ville. Och som gärna delade med sig av sina erfarenheter. Men det jag verkligen minns var när han den 22 april ringde upp en vän för att gratulera denne på 83-årsdagen. Vännen var en känd svensk illustratör vid namn Hans Arnold. Jag satt häpen bredvid och låtsades vara sysselsatt med att mixa sagomusiken. Men det gjorde jag alltså inte. Istället tog jag med största intresse del av detta nu unika K-märkta samtal mellan en kompositör av elektronisk konstmusik och illustratören till bland annat Abbas samlingsskiva, Astrid Lindgrens mystiska ”Allrakäraste syster” samt Ralphs album ”Shangri-La”.

När Ralph sedan bjöd på lunch, som alltid var korv och mandelpotatis, samtalade vi om elektronisk musik då Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar kom på tal. Ralph var föga imponerad av Pärson Sound (ni som vet, ni vet) men det var jag som var ett stort fan av ”Träden”. Dem som jag samma år skulle göra min andra spelning tillsammans med.

Men det som är roligt med ”Träden” var ju att de hade gjort en cover på just Philemon Arthur & The Dungs ”In kommer Gösta” som finns med på inspelningen från den första Gärdestfesten. Den i juni 1970.

Kanske var det denna inspelning som satte igång spekulationerna kring om det möjligtvis var ”Trädens” trummis Thomas Mera Gartz som var en av personerna bakom Philemon Arthur & The Dung.

Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm.

Hade jag varit mer insatt i ämnet hade jag kunnat luska lite då jag pratade med Gartz i samband med en rockfestival i Norrköping sommaren 2008. Men så långt hade jag inte kommit i min svenska musikarkeologi vid denna tidpunkt. Tråkigt nog.

I januari 2012 tackade den legendariske basisten Per-Åke Odeltorp för sig. En man som förmodligen är mer bekant som Stig Vig, grundaren av de berömda reggaerockarna Dag Vag. Stig Vig donerade vid sin bortgång hälften av sin skivsamling till Pet Sounds Records på Skånegatan i Stockholm. Vid ett besök där under sommaren samma år hittade jag till min stora glädje ett välbevarat exemplar av Kebnekajses klassiska debutskiva ”Resa mot okänt mål”. Men med en viktig detalj: En klisteretikett på vilken det stod ”Per Gud”.

Eftersom gitarrsolot på titelspåret är bland det bästa som någonsin spelats in i Sverige var det inget att snacka om. Skivan skulle till varje pris bli min. Dels för att den är en milstolpe i svensk musikhistoria och dels för att den hade tillhört Stig Vig. Som ibland använde sig av pseudonymen Per Gud. Och som dessutom spelade på den där festivalen i Norrköping 2008 där även Kebnekajse uppträdde. Skivan gavs ut på Silence Records samma år som Philemon Arthur & The Dungs debutalbum. Mellan dessa två utgivningar ges bara ett album ut: Fläsket Brinners debut. Också den en milstolpe. Och även de spelade på festivalen i Norrköping.

En lördag i mars tog jag med mina barn till Filmhuset i Stockholm för att se en riktig svensk filmklassiker. Cinematekets visning av ”Picassos Äventyr”. När vi passerar Gärdet påminns jag om Gärdesfesten. Och när huvudrollsinnehavaren i filmen dyker upp tänker jag: ”In kommer Gösta”. Gösta Ekman var dessutom samma år aktuell med tv-serien ”Herr och Fru Pappahammar” där han spelar mot Lena Söderblom, mamma till slagverkaren Per Tjernberg (Per Cussion) i just Dag Vag, och som bor bara ett stenkast från den plats där jag just nu sitter och skriver denna text.

När sedan Lena Olin dyker upp i filmen blir det för mycket att ta in. Eftersom hon är gift med Lasse Hallström, regissören bakom ”En kille och en tjej”. Och då kan jag inte annat än att konstatera: ”Fan, Sverige är bra litet ibland”.