Gussy: “Skarvarna”

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm funderar över övergångarna, skarvarna. Hur det är att stå inför något nytt och byta spår. Och så har Gussy gjort en spellista som kan klickas fram i slutet av texten.

Det är något med skarvarna. Att ta sig an ett nytt ämne eller växla spår. Lämna det förra och gå in i det nya. Byta sinnesstämning och ifrågasätta tid, lust och prioritet. Kanske reflektera över vad detta nya åtagande kan innebära. Förmodligen ögnar du igenom inledningen av den här texten. Kanske skrollar du ner en bit och ser efter hur lång den är. Jösses vad lång den är. Säkert flera A4-sidor. Finns det verkligen tid? Och är det värt det? Kommer den berika mig? Göra mig till en bättre människa? Eller mer lärd?

Ja, det kan jag ju inte svara på. Men nu har du kommit så här långt och det är ändå ett tecken på att det finns ett engagemang. Både hos dig, läsaren och hos mig, författaren. För det här är ju ett nytt åtagande även för mig.

Jag vet i stora drag vad den här texten kommer avhandla. Och jag vet att jag måste fånga ditt intresse tidigt. Men även mitt eget. Hitta en bra ingång. Ett skohorn. Så att vandringen blir trivsam för alla inblandade. Men som helhet vet jag inte hur den kommer bli. Men jag är nyfiken.

Nyfiken på hur jag kommer formulera denna text för att sen backa tillbaka och skåda dess helhet. Och målet är såklart att bli nöjd. Kanske till och med supernöjd. Och att du också ska bli det. För jag har ju ett krav på mig att leverera en välskriven och spännande text så att du läser vidare. Och det gör du ju nu.

Så förmodligen är du inte inte besviken. Än. Och blir du det kan du ju sluta någonstans mitt i. Det kan man göra med texter. Det är värre med arbetsåtaganden där en beställare kräver någon form av leverans. Vid en viss tid. Eller om man till exempel är på någon form av vandring. Och kanske ska lämna tilbaka en ring till Domedagsberget i Mordor. Då är det svårt att sluta mitt i.

Så sätter jag ihop en spellista på en si sådär 100 minuter med nyupptäckta alster

Jag brukar ta långa promenader i Nackareservaten som ligger ett stenkast från mitt hem i Bagarmossen. Verkligen ett stenkast. Vilket gör det lättare för mig att bege mig dit än till låt oss säga Mordor. Så sätter jag ihop en spellista på en si sådär 100 minuter med nyupptäckta alster som kan bli en stämningsfull orkestrering till mina betraktelser och tankar som kommer dyka upp längs vägen.

Eftersom jag inte vet hur min hjärna kommer arbeta sätter jag spellistan på shufflemode så att slumpen får välja inramning. Blir det fel kan jag alltid växla spår. Men öppningslåten väljer jag själv. Med omsorg. Så att jag får en bra ingång. Men jag märker ändå allt som oftast att de första stegen på promenaden är vanskliga. Valde jag rätt jacka? Kommer jag bli för varm? Eller kanske för kall? Borde jag ha tagit en halsduk? Och sitter hörlurarna som de ska? Och framförallt: Är de laddade för hela turen? En sjumilavandring börjar alltså med ett sjukt ambivalent första steg.

Denna ambivalens inför ett nytt skede i min vardag kan göra mig galen. Och den förekommer ofta. Om jag går på bio frågar jag mig om jag kommer klara biobesöket utan att behöva uppsöka toaletten. Har jag dryck nog? Kommer för mycket dryck göra att jag är tvungen att uppsöka toaletten. Som under ”Once upon a time in Hollywood” när jag lämnade biobesöket i panik under filmens klimax när DiCaprios karaktär gör en call back med sin eldkastare. Jag missade det. Och sånt för ju inte hända.

Jag älskar att sugas in i ett händelseförlopp. Att tappa uppfattningen om tid och rum. Som under en film. Kanske en konsert. Eller när jag mediterar. Att hamna i det där tillståndet bortom kontroll. Att bara befinna sig. Inga krav. Inget stim. Bara vara ett med nuet. Inget mer. Och kanske har du som läsare hamnat i det tillståndet nu.

Vi måste komma igenom den portal som leder in oss i det nya.

Men även där ställs man inför dilemmat. Finns det tid att hänge sig åt nuet? Trots nogsamma förberedelser kan jag plötsligen stanna tvärt och byta riktning. En impuls som styr mig in på något annat mer lättillgängligt. Ett begär efter en quick fix trots att ett utdraget händelseförlopp ger en större tillfredsställelse och förmodligen stillar ett större begär hos mig? Och varför? Jo, för att jag anser mig själv inte ha tid. En osäkerhet kring vad detta förlopp ska innebära.

Det kan tillexempel handla om att välja bort möjligheten till ett långt lyckligt äktenskap för att personen man har fått upp ögonen för skriver i dejtingappen att hon har barnen på jämna veckor medan man själv har dem på ojämna. Och kallar det för en dealbreaker innan man ens har träffat personen eftersom man i själva verket letar varningssignaler på grund av rädsla. Rädsla över att hänge sig åt det okända. När man egentligen borde ge sig i kast med sina känslor och låta dem svämma över. För det är skakigt i början av flygturen. Det är mycket trafik på måndagmorgonen. Och vattnet är sällan så varmt man vill att det ska vara vid morgondoppet.

Vi måste komma igenom den portal som leder in oss i det nya. Som att födas på nytt. Det kan ju såklart vara underbart. Men det kan också innebära att man gallskriker.

Som när jag håller på att bli sjuk. Och känner igen de begynnande symptomen. Att det blir svårare att svälja. Svidande näsa. Och vad kommer då detta innebära? Hur länge kommer jag bli sängliggande? Kommer jag behöva ställa in torsdagens möte? Ska jag sjukskriva mig? Enligt Försäkringskassan är mina dagar räknade. Det är de alltid hos Försäkringsassan. Men innebär det att jag kommer att dö? Ja, tids nog. Men förmodligen inte just precis nu. Det gäller bara att inte låta turbulensen vid flygturens inledningsskede skrämma dig. Precis som när vi blir uppskrämda av att vi är på väg in i en lågkonjunktur. Hur kraftig kommer den bli? Och är vi inne i den ännu?

Har man krattat manegen ordentligt finns alla förutsättningar att bli rejält hänförd.

Jag lyssnar en hel del på indisk musik. Jag gillar hur en raga byggs upp. Hur musikerna trevar omkring utan något tempo i dess första del, den som kallas Alap. Hur en stämning sätts medan vi blir bekanta med dess tonförråd och hur ragan sedan intensifieras genom att tablan sätter tempot och dynamiken ökar, för att sen avslutas i en riktig klimax där tabla och sitar (eller vilka instrument som nu framför ragan) upprepar en unison rytmisk figur kanske tre gånger. Den slutar inte alltid så. Men ibland. Och den utdelning vill man få när man börjar sätta sig in i den sköra alapen och funderar över om man verkligen har 28 minuter till sitt förfogande för den här typen av virtuost musikuttryck.

Har man krattat manegen ordentligt finns alla förutsättningar att bli rejält hänförd. Som jag hoppas att du som fortfarande läser ska bli i slutet av denna text.

Det gör så in i helvete ont när knoppar brister.

Den här inverkan har våren på mig. Jag går och klagar i januari, den fattigaste månaden, över att det är mörkt och kallt. Att jag har beslutat mig för ta mig an något nyårslöfte som jag måste förhålla mig till medan framtida arbetspartners tycker det är för tidigt på året för att ingå något samarbete. Det är en välbekant skakig inledning som nog många kan känna igen sig i. Och vi måste såklart ta oss igenom den portalen som kallas nyår för att sedan sakta tina upp medan det blir varmare och grönskan omger oss. Men då i takt med att deklarationen ska lämnas in så sticker solljuset i ögonen medan sommaren är i annalkande och börjar ställa krav.

Det gör så in i helvete ont när knoppar brister.

Men så, någon gång i juli, när kvicksilvret i termometern pressas upp över 23-gradersstrecket och sommarens kravlöshet tar vid med kluckande vågor, humlors surrande, långa bastubad och gitarr i den ljumma sommarnatten.

Då brukar jag till slut landa i en skön utandning. Och så känner jag att det var värt att stå stadigt i båten under årets sköra inledning. Att jag inte behövde en massa kortvariga lösningar. Hellre än att hänge sig åt den strida ström av korta TikTok-klipp som pockar på vår uppmärksamhet väljer jag att ta mig an ännu en tegelsten signerad Karl Ove Knausgård. Hellre än att lyssna på Melodifestivalens treminutersplågor kastar jag mig ut i Miles Davis skört trevande ”He Loved Him Madly”. Det är melankoliskt. Det är ett besök på Svalbard mer än en glättig solsemester på Gran Canaria. För så vill jag ha det. Och för dig som har läst ända hit. Till slutet. Som med tålamod följt stigen och även hängt med på alla små avstickare kan jag härmed erbjuda en lyssning med utdragna händelseförlopp.

Listan börjar med en raga och du kommer förmodligen fråga dig om du verkligen har tid, lust och intresse att sätta dig in i denna. Men när du väl gjort det hoppas jag att du är nöjd. Kanske till och med supernöjd. För det är jag nämligen med denna text.  Och nu blir det musik!