MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm reflekterar över sambanden mellan musiken och hur människor agerar. Här är berättelsen om när Donald Trump blev vald till president och Gussy gick och såg Philip Glass opera Satyagraha i ett snöinbäddat Stockholm.
Minimalism har alltid tilltalat mig. Både som konstform betraktad och som företeelse i verkliga livet. En nyfikenhet väcks till exempel i mig när någon är sparsam med sina uttryckssätt. En mystisk figur som inte nödvändigtvis behöver ventilera allt som kommer i dess väg. Lämna plats för tolkning. Kanske för att den är en motpol till min något begränsade impulskontroll.
Den första bästa ordvitsen som dyker upp i mitt spektrum ventileras med omedelbar verkan. Antingen ut i något socialt verkligt sammanhang eller på Twitter. Det här är såklart både bra och dåligt eftersom jag ibland måste återvända till denna mikroblogg och röja bevisen på mitt alltför spontana sinne.
För jag gillar det genomtänkta. Och jag gillar det kortfattade. Att med så små medel som möjligt beskriva något så stort som möjligt. Det är mitt mål med mina korta betraktelser. Och därför är en mikroblogg perfekt för detta uttryckssätt.
Jag hade gjort djupdykning i minimalismens förtrollade värld.
Det var såklart ännu bättre när man bara hade 140 tecken till sitt förfogande. Nu känns 280 tecken som en lite för lång roman. Kanske Joyces ”Ulysses”. Men jag håller mig oftast under 140 tecken. Och det är ändå skönt att ha mikrobloggen som ventil. Att få hänge sig åt det kortfattade. Och kanske kommer detta sig av att jag som 22-åring skrev min uppsats om minimalism när jag läste musikvetenskap. Att med stora ord beskriva det lilla. Det kortfattade. Och själv kunna ta till mig av det fenomenet. Bli en bättre minimalist.
Den 9 november 2016 var en märklig dag i mitt liv. Jag var nyseparerad och skulle stifta närmare bekantskap med Philip Glass opera Satyagraha. Faktum var att jag skulle stifta närmare bekantskap med hela Glass. Visst. Jag hade gjort djupdykning i minimalismens förtrollade värld. Låtit mig sugas in i pionjärerna La Monte Young och Terry Rileys tankebanor och läst på om Philip Glass operor och verk. Hur La Monte Young hade suttit på något loft i Greenwich Village med Yoko Ono och sjungit långa toner för att det meditativa slutligen skulle sätta dem i trans. Hur Terry Riley hade utforskat tonen C och hur Philip Glass arrangerat Bowies musik och jobbat med regissören Robert Wilsson som också skapade den magiska ”Black Rider” tillsammans med William S Burroughs och Tom Waits. Minimalismen blev helt plötsligt centrum för allt jag uppskattade i musikväg. Med en perfekt dos av konstnärlig inriktning.
Men det var ändå Steve Reich som låg mig varmast om hjärtat. Kanske för att verket ”Drumming” var så lätt att ta till sig av för mig som var trummis. Ja, eftersom jag föddes med rytmen i blodet. Tack vare alla blodtransfusioner jag fick. Och detta är såklart ett tecken på bristande impulskontroll. Att släppa på ventilen och låta en putslustighet pysa ut. Jag lever för det. Kan inte låta bli. Därför är minimalismen ännu viktigare för mig. Eftersom man måste hålla samma tråd. Upprepa samma sak. Trots att Steve Reich var djupt influerad av jazzlegender som John Coltrane och Miles Davis så lämnades det väldigt lite, för att inte säga inget, utrymme för improvisation.
Hela Stockholm var inklätt i ett snölandskap som om konstnären Christo hade varit i full färd med en installation.
Det statiska fick ta plats. Upprepningarna. För att nå det viktiga målet. Att försätta lyssnaren i trans. Som jag en gång skrev på Twitter: ”Om man ska framföra att stycke av Steve Reich så måste man repetera”. Ännu en putslustighet som inte går att väja för. Men så händer det. När man minst anar det. När man har sjunkit in i det meditativa tillståndet så rycks mattan undan. Mönstret bryts. En ny tonart. Eller kanske ett nytt tempo. Det är minimalism. Och det var det jag skulle ge mig hän åt den 9 november på Folkoperan.
Men denna dag var inte lik någon annan. För natten till den 9 november 2016 hade USA gått till val för att utse landets 45:e president och den utskrattade Donald Trump hade gått segrande ur denna skräll. Den gränslösa ”politikern” som fick oss att undra hur vi kunde ha haft problem med George W Bush skulle nu plötsligen diktera villkoren i Väst och svaret på denna världsomvälvande upplevelse blev att stora delar av Sverige lamslogs av en snökanon utan dess like.
Hela Stockholm var inklätt i ett snölandskap som om konstnären Christo hade varit i full färd med en installation. Men det här var ingen installation. Det här var ett land i norr som sa ifrån. Skrek till och med. Och där gick jag längs det som mycket väl hade kunnat vara vår galax, Vintergatan, i avsaknad av både vinterskor och husky med ett mål i sikte. Att försättas i trans till Philip Glass minimalistiska uttryckssätt för att släppa alla andra tankar som florerade i mitt inre. Och det skulle jag göra.
Men först någonting helt annat. Mönstret bryts. För inne i salongen satt den förväntansfulla publiken och tisslade och tasslade. Det var fullt till bristningsgränsen. Lovorden visste inga gränser. Det här var ett spektakulärt samarbete mellan Folkoperan och Cirkus Cirkör. Gränslösa uttryck genom opera, sparsmakad orkester och dans. Allt var möjligt. Och allt var preparerat in i minsta detalj. Och ljuset dimmades ner. Och in på scenen steg plötsligt Folkoperans konstnärliga ledare. En ledare med en helt annan energi än den som just blivit vald till president på andra sidan Atlanten. Den här ledaren var ursäktande. För alla var på plats i den fulla, förväntansfulla salongen. Publiken. Dansarna. Musikerna. Sminket. Garderobiärerna. Barpersonalen. Ja, alla. Alla förutom inspicienten. Den personen som håller i trådarna. Bär upp marionetterna. Som just denna gång var viktigare än någonsin eftersom det var så många uttryck som skulle ”lira”, minimalismens signum till trots.
Inspicienten satt fast i tunnelbanan någonstans mellan Midsommarkransen och Liljeholmen. Och gjorde det omöjligt för föreställningen att inledas. En liten detalj som fick ödesdigra konsekvenser. Precis som minimalismen själv. Den konstnärliga ledaren sa åt oss i publiken att ha tålamod och att kanske inleda ett samtal med grannen. Och det gjorde vi. För just denna dag lös inte samtalsämnena med sin frånvaro direkt. Som det kulturintresserade klientelet vi var på plats är man nog inte för generaliserande om man antar att de flesta av oss hade synpunkter på valet av ledare på andra sidan Atlanten. Och då hade han inte ens tillträtt än. Men det hade plötsligt inspicienten. För ljuset sänktes och publiken tystnade unisont och tvärt när en klar tenorstämma uppenbarade sig och spred ett ljus medan den fyllde upp rummet med sin sårbara, rena klang.
Därför hoppas jag att vi även nu, i dessa oroliga tider, ska få det bekräftat att kärleken övervinner hatet.
Vi har alla sett det på film. Hur någon betraktar en opera och ögonen fylls av tårar. Det är en kliché. Men i just detta fall kunde jag inte värja mig mot den. Det tog nog max tre minuter innan Leif Aruhn-Soléns tenorstämma tog kommando över mina synapser som orsakade en mindre vattentillförsel i mina tårkanaler. Jag var med andra ord helt med på de repetitiva noterna och inget kunde få mig bort från detta transliknande tillstånd som varade i nästan tre timmar. Jag var trollbunden. Och behövde inte oroa mig en stund för det kaos som försiggick utanför.
Så här ska kulturen fungera. Den ska vara en sköld mot det otrygga och en ventil för missnöje. Eskapism i dess renaste form. Men tids nog hinner verkligheten ifatt en. Tyvärr. För snökaoset ligger kvar och Donald Trump hade inte ens påbörjat sin mandatperiod som mynnade ut i kaoset i Kongressen och att han blev avstängd från Twitter för gott.
Därför hoppas jag att vi även nu, i dessa oroliga tider, ska få det bekräftat att kärleken övervinner hatet. Att vi bjuder upp till ickevåldsmotstånd. Som Gandhi i Glass opera. Och som han gjorde i det verkliga livet i sin kamp för Indiens självständighet från det brittiska imperiet. För så använder jag även Twitter idag. Berättar för de som jag inte delar mening med. Inte med hat och hårda ord. Utan med välvilja om att det finns bra saker att ta fasta på. För med dagens utbud finns det alltid något i optimistisk anda att hänge sig åt. Till exempel ett minimalistiskt musikstycke. Det handlar om att bryta mönstret. Det är sanningens väg. Och sanningens väg är den svenska översättningen av det som på sanskrit heter Satyagraha.
info@opulens.se
