BILKÖRNING. För Gussy Löwenhielm är det ett måste med musik under bilkörningen. Här lägger han fram sina tankar kring musik i bilen, att överskrida generationsgränser och berättar därtill om den speciella genre som kallas acid jazz.
Mina två barn och jag har en härlig grej för oss när vi åker bil. Vi får välja var tredje låt under åkturen. Det brukar vara min 14-åriga dotter som tar initiativet. Hon kanske inleder med en låt av Taylor Swift. Eller Harry Styles. Sen kanske min 11-åriga son väljer en hip hop-låt. Eller Paul Simons ”50 ways to leave your lover”. Sen försöker jag hitta en anknytning till någon av dessa låtar. Och så håller det på så tills vi når vår destination. För att sen börja om igen. Det är kul, dels för att jag får inblick i mina barns musikaliska utveckling och så får jag dessutom ett legitimt skäl att indoktrinera dem med obskyr musik från förr. Eller från nu.
Till en början måste erkännas att jag främst ville tillgodose mina egna behov med motiveringen att det ju är jag som kör. Därför måste jag vara inspirerad och motiverad för att kunna ro i hamn denna dyrbara last. Men där har jag nu tänkt om. Inte beträffande lasten alltså. Utan musiken.
Jag insåg nämligen att det här var ett eko från min barndom där vi plikttroget höll snattran när nyheterna sändes i P1 för att chauffören, min pappa, skulle kunna hålla sig uppdaterad i nyhetsflödet. Skulle ett läte ändå mot all förmodan sippra ut från den med blixtlås försedda munnen skulle detta mötas av ett högljutt ”Tssccchh”! Ett läte som inte bara sved till i öronen utan som även blev som en symbol för att jag inte var min icke curlande far tillags. Det här gällde för övrigt inte bara nyheterna i P1. Det hände även under de otaliga ”Sommar”-program som avhandlades under långa bilturer under sommarhalvåret. Eftersom jag då inte hade fyllt 10 år och ”Sommar”-programmen på den tiden sträckte sig över två timmar så kändes detta som en evighet.
Dessa två timmar var nämligen en ganska stor del av min livstid. Och det var ju inga tighta sommarpratare direkt. Inga erfarna poddare som tack vare kommentarsfälten kunde dra slutsatser kring vad som funkade och vad som inte funkade i etern. I min värld gaggades det friskt och länge om svårtillgängliga och icke engagerande ämnen tills det var dags att göra paus för musiken som alltid verkade vara Owe Thörnquists ”Titta, Titta” med Ulla-Bella Fridh. Så när de vände på bladet var det alltså den sången de hittade. Rätt fantasilöst. Men igenkänningen gav ändå en slags trygghet kring formatet. För när Anders Gernandt med skorrande röst hade gaggat färdigt om valacker och arabiska fullblodshästar kunde man ändå glädjas åt att man kunde lite av texten till ”Titta, Titta”. Och det var ju alltid något. En slags igenkänningsfaktor i denna annars så dunkla evigheten.
Men det var inte bara örongodis som fungerade som stimulantia åt den stingsliga chauffören. Det gällde även blodsockerhöjande preparat i form av en vit rektangulär druvsockerinnehållande tablett av märket Dextrosol. Denna tablett ransonerades ut av chaufförens bisittare, kartläsare och ständiga vapendragare. Min mor. Och den nådde aldrig baksätet i denna Buick stationsvagn. Den hölls gömd för barnen i framsätet och var nog att betraktas som uppåttjack. Något vi barn var svältfödda på under dessa bilturer då ”Titta, Titta” var att betraktas som dopamin- och endorfinhöjande preparat. Så med dessa upplevelser i bagaget måste jag ändå säga att mina barn har det bra. Och framförallt så har vi en gemensam upplevelse. Och den upplevelsen blir ännu bättre när jag spelar musik som jag tror kommer uppskattas av mina av blodsband sammankopplade medpassagerare.
Det är ett sånt där ögonblick som stolta föräldrar gillar att dela i sociala medier med texten ”jag måste ha gjort någonting rätt”
Så jag tänkte om. I stället för att spela obskyra proggdängor med Samla Mammas Manna, organisk fusion med Weather Report eller långa malande jammar med Captain Beefheart så fick kartoteket bistå med alster som tilltalade oss alla. Och det var då ”5o ways to leave your lover” letade sig in i min sons hjärta. Och har man lyckats med en låt så är det bara att fortsätta. ”Bad Sneakers” med Steely Dan är även den en given succé som ofta väljs. Även Grateful Deads symfoniska epos ”Terrapin Station” har visat sig vara en succé och frekvent vald låt bland mina medpassagare. Men den kan vi bara spela när vi ska utanför tullarna eftersom den klockar in på 16:22 och egentligen är att betraktas som de tidigare alster vars mål var att främst tillfredsställa chauffören.
Men den verkliga succén och vändpunkten kom när jag i brist på annat valde souljazzikonen Boogaloo Joe Jones låt med den självrefererande titeln ”Boogaloo Joe”. Reaktionen från mina barn kom som en chock när Boogaloo Joe började traktera de sex strängarna på sin Gibson 335. Visst hade jag förväntat mig någon form av respons på detta habila svängknippe men när jag tittade i backspegeln bara 50 sekunder in i låten ser jag att båda barnen sitter med slutna ögon och gungar sina huvuden fram och tillbaka.
Det är ett sånt där ögonblick som stolta föräldrar gillar att dela i sociala medier med texten ”jag måste ha gjort någonting rätt”. Men det här handlar inte om mig. Det här handlar om Boogaloo Joe Jones som är ett med timingen. Hur han står med sina båda fötter djupt rotade i det sväng som levereras av hela bandet. Sen gör det ju inget att svänggurun själv, Bernard ”Pretty” Purdie sitter bakom trummorna. Den person som kom att kallas grundare för hela ”Acid jazz”-genren när den myntades i början av 90-talet då jag med förakt fnyste åt gitarristen Ronny Jordans version av Miles ”So What” som kändes ungefär lika fräsch och jazzig som Bo Kaspers Orkester gjorde då. Men om sanningen ska fram så var det ju ett smart sätt att popularisera jazzen. Även om jag förespråkade Miles så var det ju tack vare nylanseringen av denna genre som gjorde att denna musik letade sig in i på nattklubbarna. Och utan den hade vi inte haft något Jamiroquai eller något intro till ”Nile City 105, 6” som alltså inte spelas av Whipped Cream utan av The Brand New Heavies.
Acidjazzen var ett resultat av den tilltagande exponeringen av hiphopen som nu hade rört sig från den creddiga östkusten till den amerikanska västkusten. De otaliga souljazzvinylerna som släppts på Blue Note, Verve, Prestige Records och Atlantic med artister som Eddie Harris, Gene Ammons, Rusty Bryant och Jimmy Smith hade blivit söndersamplade av hiphop-producenter och det var nu dags att visa upp hela paletten.
I London grundades 1992 Souljazz Records, vilket inte är så chockerande eftersom det var där Jamiroquai grundades samma år och släppte sin första singel på Acid jazz-records innan de plockades upp av Colombia. Acidjazzen slog vitt och brett. På den populära nattklubben Sture Compagniet i Stockholm fanns det en bar på övre planet där Blue Note-jazzen fick härja fritt. Även på Hotell Karelia (Nu Hotell Crystal Plaza) höll jag på att få rena rama dåndimpen när jag möttes av ”Sneakin’ Up Behind You” med Brecker Brothers på dansgolvet kl 23 en fredag. Blue Note släppte en CD-serie med namnet ”Blue Break Beats” med underrubriken ”You gotta hear Blue Note to dig Def Jam”.
Jazzen populariserades mitt framför öronen på mig och som nybliven student tillika misantrop visste jag inte hur jag skulle ställa mig till det här. Det var ju avskyvärt att gemene man kunde kalla sig för jazzdiggare. Tills det att min idol, gitarristen John Scofield, kom till Fasching i Stockholm i sällskap av ingen mindre än Eddie Harris. När självaste jazzikonen själv hänger sig åt den breda massans önskemål är det svårt att rygga tillbaka.
Och varför ska man rygga tillbaka så länge det svänger? Det bästa är väl att som Herbie Hancock låter förmedla i ”Hang up your hangups”. Hänga upp sina negativa fixeringar och helt hänge sig åt svänget. För tänk vad det finns mycket kul där ute som man kan missa annars.
Jag nämnde till exempel Harry Styles som min dotter lyssnar på. Det är väldigt lätt att avfärda honom som en gullig pojkbandsartist men sanningen är att det döljer sig ett långt bredare spektrum i hans musik. Samma gäller när min son väljer ”Sema7ni” med Einár och Jelassi. Det svänger så det svartnar. Och när vi ändå pratar om sväng så är det inte konstigt att min son dras till ”Bad Sneakers”, ”50 ways to leave your lover” och ”Boogaloo Joe” eftersom det är Jeff Porcaro, Steve Gadd och Bernard Purdie som trummar på dessa spår. Mer svängbejakande trummisar får man leta efter. Och det är jag beredd att göra. När jag kör bil tillsammans med mina barn.
info@opulens.se
