Gussy: “När Bob Dylan kom till Åstorp”

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm reflekterar över vårt behov av upplevelser utöver de vanliga. Han ger också förslag på vad man själv kan hitta på för att göra tillvaron mindre förutsägbar.

Jag har hört att skådespelaren Bill Murray ibland går fram till främlingar och lägger händerna för deras ögon. När främlingen sedan vänder sig om och ser att det är Golden Globe-vinnaren Murray sätter denne pekfingret över sina läppar och säger ”no one will ever believe you”.

Det finns något i detta som gör mig alldeles varm. Inte det faktum att Bill Murray utför denna handling i egenskap av kändis utan det faktum att han även när han inte jobbar lever för att skapa upplevelser. Det är något unikt tilltalande i det. Att hellre än att visa upp sitt ståtliga långfinger mot paparazzifotograferna göra något lekfullt. Ett litet oskyldigt prank. För vi behöver upplevelser utöver de ordinarie. När vi nu lever i en värld där vi samlar intryck från korta snuttar som sockertoppar för våra effektsökande Tiktokifierade hjärnor.

Brad Pitt berättade i en intervju att när han tillsammans med sin dåvarande fru Angelina Jolie bjöd in till kändisfest i parets hus även passade på att dela ut några ”golden tickets” till ”vanlisar”. Det vill säga helt vanliga personer som fick tillfälle att frottera sig med den amerikanska skådespelareliten. Och visst kan man se det som en generös handling. Men den lämnar en med en liten bitter eftersmak. Här finns det inte någon lekfullhet. Den här handlingen skvallrar mer om hur en privilegierad person släpper in en person i någon falsk trygghet medan han egentligen tycker det är roligt att en helt vanlig person vistas i detta kändistäta sammanhang.

Fnissande går jag därifrån.

För några år sedan gick jag mot Mariatorgets tunnelbana på Swedenborgsgatan i Stockholm. I höjd med Wollmar Yxkullsgatan kommer en flygvärdinna gående i full mundering med en rullväska släpande efter sig. Naturligtvis går jag fram till henne och frågar om hon möjligtvis vet var Gate 36 ligger. På ett lika naturligt vis frågar hon vad jag menar. Fnissande går jag därifrån. Det är ju orimligt kul att fråga en flygvärdinna var en viss gate ligger när man befinner sig i innerstaden. Tyckte jag. Jag ansåg att jag gav henne en spektakulär upplevelse medan jag egentligen bara stillade ett begär hos mig själv. Det är snarlikt men långt ifrån lika roligt som det Bill Murray gör. Min handling påminner i så fall mer om Brad Pitt för att det egentligen tillgodoser mitt eget behov.

För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll.

Våren 1992 var jag på min första ordentliga rockkonsert. Och vilken konsert sedan. Grateful Dead gjorde tre shower på Nassau Coliseum i New York under sin vårturné och jag råkade ha turen att se dem första kvällen. Till råga på allt var jag en nybliven stolt ägare av mästerverket ”Terrapin Station”, vars titelspår är ett 16 minuters epos som kastar åhöraren mellan symfonisk rock med orientaliska passager, bombastiska körer och psykedelia.

Lyckligtvis haffade jag dem just den kvällen när gruppen framförde detta epos. Det var storslaget. En enastående upplevelse som skulle bli ett minne för livet. Inte bara för att jag köpte en turné-t-shirt på konserten utan för att jag fick ta del av denna unika subkultur medan den ännu levde.

Jag var så stolt över att ha varit en del av detta sammanhang att jag inte hade en tanke på att bära något annat på överkroppen, följande kväll när jag var ute och åt middag med min familj, än just denna t-shirt.

Trendkänsligheten hade fört oss till en namnkunnig restaurant i Greenwich Village.

Där satt vi nu i lugn och ro säkert mumsande på varsin biff och insöp atmosfären då det slog mig att delar av atmosfären var kontaminerad med döden. För vid bordet bredvid satt nämligen delar av bandet som jag föregående kväll noggrant observerat på kanske 50 meters håll. Nu fanns de att betrakta på 50 decimeters håll. Jerry Garcia, Bob Weir och kanske basisten Phil Lesh i en minnesvärd nära döden-upplevelse. Storslaget såklart även denna gång. Men min respekt för de döda gjorde att jag inte vågade gå fram trots att en kråka från deras psykedeliska händer skulle öka värdet på min T-shirt till skyhöga höjder.

Såna höjder bandmedlemmarna själva befann sig på under det färgglada 60-talet, det Nixon-präglade 70-talet, det kokainstinna 80-talet och säkert även nu.

Men det visste jag inte då där jag betraktade dem i sina upphöjda positioner från parkett på nedre botten. Hur kunde jag fånga deras uppmärksamhet? Och hur kunde jag föra denna anekdot vidare utan att folk skulle tro att jag ljög. ”No one would ever believe me” som Bill Murray skulle uttryckt det. För jag trodde det knappt själv.

Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med.

I juli 2001 gjorde Bob Dylan ett antal konserter i Sverige. Då även turnerande världsartister behöver fylla på bensin passade även Bob Dylan på att bunkra upp med proviant genom ett besök på en liten mack i Åstorp i Småland.

Dylan hade givetvis kunnat vänta i bilen och låtit någon turnéledare inhandla renklämmor och Mariekex eller vad en protestsångare nu höjer sitt blodsockervärde med för att slippa göra en till missnöjesplatta med titeln ”Bloodsugar on the tracks”. Antagligen för att förgylla dagen för några smålänningar och se vilken status man har på den svenska landsbygden. Och nog fanns det några ungdomar inne på macken som hade sett legenden kvällen innan och som inte kunde tro sina ögon. Han förgyllde inte dagen utan säkert ett helt liv för de ungdomar han gjorde high five med. På macken i Åstorp. Trots lågt blodsocker och det faktum att han är Bob Dylan som inte bara protesterar mot politik utan även mot oönskad uppmärksamhet och dåliga reportrar. Men här, på hans egna villkor, blev det några fina minnesvärda möten. Framförallt för ungdomarna som fick träffa en levande legend.

Även Frank Zappa gjorde i samband med en konsert på Konserthuset i Stockholm ett spontanbesök i Tullinge för att överraska pojken Hannes som av okänd anledning inte lyckades ta sig till konserten.  Istället fick han ett minne för livet och Zappa fick diskutera politik med de äldre i huset in på småtimmarna.

Om barnbarn är livets efterrätt så är dessa upplevelser små påskägg som överraskar med sötma med en enastående eftersmak. Vi kan inte planera överraskningar för det faller ju på eget grepp. Då är det ju ingen överraskning. Men vi kan alla hjälpas åt för att göra verkligheten lite roligare för andra. Som att skådespelaren Eric Stern överraskade min granne Jonny i Bagarmossen med sin närvaro. Små enkla handlingar som betyder så mycket.

Ibland när jag har lite tid över så berättar jag för främlingar vad man kan göra om man har lite tid över.

Ofta från scenkanten när jag gör ståupp. En av dessa saker, i linje med Bill Murrays vardagsexperiment, är att uppmana folk att gå fram till främlingar på samlingsplatser runt 12-tiden och lägga händerna för deras ögon. I tron att det är deras lunchsällskap kommer de bli väldigt förvånade när de ser att det inte är det. Att med små medel sätta spår för resten av livet. Göra livet lite roligare för båda. Ge bort en upplevelse. Till någon du inte känner.