Gussy: “Målet är att nå de som inte hör till min målgrupp”

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm funderar över detta med målgrupper, att hamna i fel forum och att vilja nå ut.

Jag älskar ”Cyklopernas Land”. Ni vet SVT:s tv-sända podd för P3-generationen Vad jag speciellt gillar är det drivande tempot och jargongen gästerna och programledaren har sinsemellan.

Ofta är det begåvade observationer som dyker upp mellan anglicismerna och kändisfixeringen. Som ett slags Spanarna för Generation Z.

En generation där flertalet förmodligen inte vet att programmet har hämtat sitt namn från Knausgårds debattartikel om svenskars trångsynthet och det rådande kulturklimatet.

Men jag vet. För egentligen är jag för gammal för det här. Annars skulle jag inte lägga märke till de ständigt återkommande anglicismerna som fatshaming, ghosta och frånvaron av den där anglicismen som aldrig dyker upp; cringe i och med att den har blivit för cringe för att användas i just denna typ av sammanhang. Men jag ser mellan fingrarna med detta eftersom det är begåvat med en subtil humor och för att det är bra saker som avhandlas.

Programledaren Christopher Garplind gör en stabil insats där han har hittat en bra balans mellan lekfullhet och seriositet där de lägger luppen över bagatellartade kulturföreteelser som får blomma upp i full prakt.

Naturligtvis fick jag upp ögonen för honom när jag tittade på ”På Spåret”. Ett sammanhang där jag känner att jag har åldern inne. Och trots att åldern bara är en siffra. Eller ibland två. Och mer sällan tre. Så är jag medveten om min ålder.

Men jag pratar ändå om min ålder från scenkanten och skämtar om att jag är för gammal för att skämta om ålderism.

När jag står på humorscenen skämtar jag om att jag gärna gästar de yngre komikernas mer ”hippa” klubbar. Jag sätter ”hippa” inom citationstecken, vilket bara det är ett dubbelfel. Dels för att ”hippt” är ohippt och att sätta det inom citationstecken skulle innebära att jag inte är tillräckligt hipp för att använda det. Således dubbelfel.

Men jag pratar ändå om min ålder från scenkanten och skämtar om att jag är för gammal för att skämta om ålderism. Och för ung. Att jag hamnar i en gråzon trots att mitt hår inte är grått utan i stället lämnar en blank fläck mitt på hjässan där håret lyser med sin frånvaro. Och i just det ögonblicket vet jag inte vilken min målgrupp är.

Och den här gråzonen gör sig ständigt påmind där jag likt en flipperkula studsar mot olika kulturella sammanhang i jakten på att kunna landa i en skön utandning. Men jag gör aldrig det.

Det är högt. Det är lågt. Där jag ömsom pratar om Stalins inverkan på Sjostakovitjs musik genom en recension i Pravda för att sedan likna mig själv vid typ Carrie Bradshaw i ”Sex and the City”. Hur kan man hitta en målgrupp med så tvära kast? Men frågan är egentligen om man verkligen ska nöja sig med en målgrupp.

Jag skrev ett humorprogram för P3 om detta med målgrupper. Det hette Fel Forum och avhandlade det faktum att min humorkollega och jag alltid hamnade i fel forum. Det är nog ett av mina stoltaste ögonblick som manusförfattare.  

En helg i början av den här månaden var jag på sjön. Jag spelade trummor med vårt åttamanna-discoband på en Ålandsbåt. Fulkultur i dess blötaste form. Och inte bara för att stormen Otto blåste liv i böljan den blå. Utan för att det allt som oftast är ett mycket törstigt klientel som ger sig ut på dessa kryssningar där destinationen inte har någon avgörande betydelse.

Det här påminner om ett slags yogaretreat fast där promillehalten skjuter i höjden. För paradoxalt nog handlar mycket om att vara här och nu. Och där gör vi allt vi kan för att vara till hjälp när vi olikt andra coverband ger oss ut på svängiga exkursioner och bryter ner våra låtar till minsta beståndsdel för att ta ut svänget och blåsa liv i dansgolvet när Otto inte längre räcker till.

Vi försöker med dessa 12”-versioner (utdragna versioner) av 70-talshits behålla nuet så länge det bara går och få vår publik att hamna i något slags trans som förhoppningsvis ska leda till ren och skär eufori. Och för mig själv fungerar det så. Jag älskar när ett groove får ta plats. Ett vakuum där inga oroselement kan störa. Och publiken verkar också med. De gillar det.

Vi har hittat den perfekta balansen mellan energi, underhållning och igenkänning och då kan man även blanda in andra mer otippade element som att låta bas och trummor tuffa fram på tu man hand i 135 bpm i två minuter utan att någon höjer på ögonbrynen. Därför är det egentligen dumt att förminska detta och kalla det för fulkultur. För det är ju inte det. Det är väldigt fint. Folk är glada. Det svänger. Det dansas. Och det filmas. Oj vad det filmas. För det här nuet ska banne mig förevigas. Men kanske att det är just våra utdragna versioner som tillåter folk att ta upp sina telefoner och filma. För kanske är våra navelskådande jammar precis som anglicismerna i ”Cyklopernas Land”. Det där elementet som skaver lite. Men som samtidigt gör det bredare. Riktar sig till fler personer.

Jag tycker att det är kul att någon som har tydliga tankar om svagbegåvade stavar ”landsförredare” med e istället för ä.

Nyligen stötte jag på en profil på Twitter som har gjort sig ett namn på att sprida högerextrema och hatiska inlägg. Hon får sin bekräftelse genom hatet hon sprider. Hon gillar det. Jag vet såklart inte om hon är den hon utger sig för att vara. Jag antar såklart att hon inte använder sitt riktiga namn. Men hon eller han har såklart en homogen följarskara. En tydlig målgrupp som sympatiserar med denna twittrares antisympatier. Många med högerhållning kommenterar hennes inlägg. Bland annat kommenterade en person ett inlägg om Annie Lööfs kommande självbiografi med att kalla Lööf ”landsförredare”. När jag gick till hennes profiltext stod det att hon anser att alla från vänsterkanten är svagbegåvade. Såklart ett väldigt generaliserande uttalande. Som omöjligt kan stämma eftersom inget är svart eller vitt. Vi får inte glömma gråzonen.

Jag tycker att det är kul att någon som har tydliga tankar om svagbegåvade stavar ”landsförredare” med e istället för ä. Det är egentligen beklämmande eftersom jag gärna utger mig för att vara språkpolis. Visserligen en polis med en del brister. Men jag tycker det är viktigt med språket. Att välja sina ord. Tänka på vad man säger. Och skriver. Därför blir det extrakul att så många på högerkanten, som värnar om svensk kultur och som uttrycker sin oro för det som händer med vårt land inte bryr sig ett dyft om att vårda språket. Att blanda syftningsfel, stavfel och anglicismer i en vedervärdig kakafoni hör till vardagen i dessa forum. Och kanske är det därför de har en sådan homogen målgrupp. De är samma skrot och korn.

Ja, inte är jag den som hånar folk på Twitter eller sprider hat i varje fall.

Jag tjatar ofta om hur jag försöker omvända dessa konton på högerkanten genom att försöka få dem att hitta guldkornen och det fina i vår tillvaro hellre än att fokusera på det negativa. Att man genom att sprida glädje för med sig god karma. Svaret från en av dessa personer när jag skrev detta på Twitter blev då ”du luktar bajs”. Helt klart en tydlig agenda från profilen Profetheus som ligger bakom Twitterkontot @quken. Ett solklart missnöje och en ovilja att ändra sig. Han kallar mig verklighetsfrånvänd. Och vilken verklighet väljer man då? Om jag är den verklighetsfrånvända.

Ja, inte är jag den som hånar folk på Twitter eller sprider hat i varje fall. Jag är den som hämtar inspiration från alla håll och kanter och som gör mitt bästa i att inte döma folk.

Ja, lite som Christoffer Garplind som man hela tiden tror ska fälla en dräpande kommentar men som ofta överraskar genom att deklarera sin kärlek till personer som Jocke Berg och Per Gessle. Jag är inte riktigt där. Men jag kan tänka mig att använda en anglicism för att vara ”down with the kids”.

Och jag hoppas att Prometheus går igenom mitt Twitter-flöde, eller ja min ”twitterfeed”, som anglicisten kallar det, och skrattar till åt någon av mina ordvitsar. För jag vill beröra så många människor som möjligt. Precis som Knausgård undrar jag också vad som driver så många att dela med sig av sitt hat och sin rädsla.

Jag vill anamma min navelskådande sida genom att göra Kalejdoskopprogram i P2, vara med i Ordvits-SM i april och spela disco på Ålandsbåtar. Men jag vill också höra skratten hagla på Norra Brunn och spela smal instrumentalrock med mitt band Clark Nova. Jag vill få utlopp för kreativa uttryck och sprida glädje. Ge bort upplevelser. Det vill jag även med denna text. Men jag befarar att den inte når ut till dem som inte hör till min målgrupp.