Gussy: “Jag kan sakna att längta”

MUSIK & MÄNNISKOR. Gussy Löwenhielm blickar tillbaka på sin barndom i 80-talets Sverige och skriver om hur en grå vardag kunde lysas upp av något sådant som en låt med Dire Straits. 

Det var den sista tisdagen i februari i nådens år 1986. Olof Palme hade ännu inte planerat något biobesök och några vitsar om Tjernobyl såg man ännu inte röken av. Det var väl lugnet före stormen skulle jag tro. Och där låg jag, i ovissheten av vad framtiden bar i sitt sköte, i mina föräldrars säng och tyckte synd om mig själv som sjukling i min ensamhet. Det här var långt innan ”vab-ruari” var ett begrepp. För mig handlade det om feber-uari där jag låg i min tristess och längtade. Jag längtade efter sportlovet som skulle ta vid. Längtade efter att åka skidor. Längtade efter att flyga. För på den tiden fick man längta efter en sån sak. Och jag kan sakna det. Själva längtandet alltså.

Men mitt i all denna nu-frånvända tankeverksamhet där jag helt fokuserade kring vad som komma skulle så var det en sak som skrämde livet ur mig. Hur jag, blott 11 år gammal, skulle hantera abstinensen från en viss liveversion av Dire Straits mästerverk ”Sultans of Swing”? Tankebanorna var fullständigt upptrampade i min hjärnbark efter att ha brottats med problematiken hur jag skulle lösa detta dilemma som var att betrakta som en heroinists jakt på dagens ranson. Skulle jag klara mig i nio dagar utan dessa tio minuter av ren eufori som mynnade ut i extas i samband med låtens klimax. Det mesta tydde på att jag inte skulle kunna hantera detta på ett rationellt sätt.

Jag hade kommit i kontakt med låten ifråga via min bror som i sin tur hade spelat av hödjpunterna från skivan ”Alchemy” på ett vitt, omärkt kassettband.

När han för första gången demonstrerade detta skickliga musikaliska trolleritrick framfört på en röd Fender Stratocaster var det kärlek vid första öronkastet. Jag var trollbunden. Kunde inte tro mina öron där tonerna letade sig ut ur hans Hitachi-bergsprängare medan trummisen smattrade fram 16-delar på sin arsenal av tomtoms som en gränsvakt vid Checkpoint Charlie hanterar en Kalasjnikov. För så kändes det. Att detta magiska lilla plastpaketerade fonogram hade förts in i vårt avlånga land i norr utan att Stasi hade någon som helst vetskap om det.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk

Hade de känt till vilket tillstånd den västerländska musiken försatte mig i hade jag förmodligen blivit intagen på någon institution mot min vilja. För på den här tiden fick man inte må så bra.

Betongen präglade vår grådaskiga tillvaro där DDR-inspirerad mentalitet tog vår frihet i anspråk och vi ynglingar vallfärdade för att få vår dos av tecknad film i samband med vinjetten till Anslagstavlan. Vi var svältfödda på underhållning och fick nöja oss med Jarl Borsséns gester på lördagskvällen och två minuter Tom & Jerry i samband med Lilla Sportspegeln på måndagen som otaktiskt nog var dubbat av sportjournalisten Jan Svanlund. Kanske med motiveringen ”det får inte bli för amerikaniserat”.

För det här var inte barnens tid. Inte som idag där de animerade storsatsningarna avlöser varandra i strid ström och har tagit över biografernas utbud så till den grad att vi vuxna får gå på smalbiograferna på tidig eftermiddag för att se ett mörkt drama signerat Michael Haneke i jakt på melankolisk egentid.

Men det höll på att vända. Vi hade ju ändå en sportspegel riktad till barn. Och på Go´morron Sverige hade Fredrik Belfrages redaktion sett till att ett inslag med rubriken ”Morgonrock” kunde fånga barnens intresse mellan utrikeskorrespondenten Ulf Nilssons telefonsända kommentarer till aktualiteter och det inslag då vi fick en liten inblick i vad som kunde dölja sig i ett nyckelhål.

Så visst höll det på att vända.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv

I en tv-tablå från den 23 december 1980 hade TV2 (som bytte namn till SVT2, 1996) den goda smaken att sända en dokumentär om tvångsneurosen hos en pyroman. ”Vem är pyroman?” visades på bästa sändningstid mitt under uppesittarkvällen. Kanske att vi ändå höll på att lämna lite av detta bakom oss nu när de vita polisbilarna fick gula slingriga ornament i stället för den svartvita färgskalan vi vant oss vid.

Pastellfärger var på väg att förgylla våra liv och inom kort skulle Ericsson lansera sin Hotline. Det var en tid av polarisering mellan det nydanande och det gammalmodiga. Framåtanda och bakåtsträvande på samma gång. Vi var fast i en gråzon med stort G där ubåtar fortsatte att kränka våra vatten samtidigt som vi kunde ta del av amerikanska actionkomedier genom att lägga några Gustaf II Adolf-prydda hundralappar i deposition för att hyra en moviebox. Men gråskalan hade satt sin prägel.

Jag var till exempel övertygad om att Mark Knopfler i sista versen av ”Sultans of Swing” sjöng ”And then the man he steps right up to the microfilm”. För mig var en mikrofilm ett vanligare begrepp än en mikrofon vilket är precis vad Knopfler sjunger om. Det säger en hel del om den här tiden. Och märkligt nog var det just den här tiden jag omhuldade. Och det bästa sättet för mig att föreviga detta nu var genom virtuost dynamiskt gitarrspelande som läkte mina samtida grubblerier om hur det skulle bli att lämna mellanstadiet.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax.

Och bara två dagar senare skulle min bror ge sig i väg på sin första resa på egen hand. Och han skulle kasta mig åt vargarna genom att ta det åtråvärda kassettbandet med sig. Han skulle smita över gränsen vid Checkpoint Charlie och lämna mig i klorna på Stasi.

Nu var goda råd dyra. Jag ringde mina musikaliska livlinor på den fasta telefonen i hopp om att bibehålla det endorfinrus musiken hade frigjort. Jag gick bet. Det närmsta jag kom var min syster som sa att låten ifråga fanns med på Dire Straits skiva ”Communiqué” och att den fanns att tillgå hos mina kusiner som bara bodde ett stenkast från oss.

Väl där konfronterades jag med mitt livs första antiklimax. Låten var ju inte alls representerad. Inte ens som studioversion. Djupt besviken fick jag nöja mig med att trycka in ”play” och ”record”-knapparna för att föreviga låten ”Ladywriter” som jag hade hört tidigare och tyckt om. Denna låt fick fungera som någon slags metadonbehandling. Ett substitut att stilla abstinensen med till det att min bror kom tillbaka från sin resa. Vilket han gjorde den första söndagen i mars då han väckte mig vid 23-tiden och jag kastade mig över hans väska för att stilla mitt begär efter gitarrbaserad arenarock.

Efter att bara några timmar tidigare ha landat på Arlanda var jag nu tillbaka i himmelriket. Alla sinnen intakta och en lugn känsla av att vara tillfreds i väntan på att klimaxen skulle ta vid. Vilket den såklart gjorde. Med en ordentlig utdelning av endorfiner.

Trots tortyren och den eviga väntan så vill jag egentligen inte ha det på något annat sätt. När vi nu erbjuds alla former av underhållning genom en palett av strömningstjänster, appar och konton i sociala medier så kan jag sakna den här tiden.

Jag kan sakna det grå som vid enstaka tillfällen får ett stänk av pastell som gör att mina sinnen kan frigöras och jag i extas kan dansa i neon. Medan våra Tiktok-dränerade hjärnhalvor mättar oss på intryck i så pass utsträckning att vi inte längre vet vad vi verkligen behöver känner jag att det saknas abstinens. Så mycket att det gör ont. Lämna oss törstiga! Försätt oss i svält! Låtom oss tråna! För det är något väldigt romantiskt med att längta. Och jag kan sakna det.