MUSIKHISTORIA. Nyligen avled Christine McVie, en artist med en speciell plats i bluesens historia. Och här berättar Gussy Löwenhielm om bluesens betydelse i hans liv. Samt varför han just nu känner sig halv.
Jag jobbade extra som musiklärare i början av detta millenium. Hårt ansatta skolor som Enskilda Gymnasium och Carlssons Skola på Östermalm i Stockholm fick stifta bekantskap med en lärare som då inte kunde gå en meter utan sin då så välanvända minidiscspelare. Det urhäftiga attributet, som var avsett att ersätta walkmannen men som det visade sig skulle ha en kort livslängd eftersom iPoden snart skulle göra entré i våra liv och sedermera avskärma oss från vanliga sociala former, var en aldrig sinande inspirationskälla och en trygg hand i detta sköra begynnande millennium.
Den korta tid det varade så älskade jag min minidiscspelare. En favorit bland de välgenomtänkt utformade minidiscarna var den med titeln ”Blues-disken”. Den brukade framförallt slängas fram på våren när solljuset började sticka i ögonen och det var dags att byta ut vinterjaget mot en mer social och spontan sida. Och det funkade. Det var något underbart med att kliva ut ur porten till tonerna av Eric Claptons gästspel i John Mayall´s Bluesbreakers med deras energirika version av ”Steppin´Out”. En fantastisk öppning som inte någonsin kunde få mig att avstå från att spela luftgitarr på min väg till tunnelbanan. Eller på den korta promenad på väg till Carlssons skola. Och förmodligen var det så jag kom på idén att låta mina elever få skriva en egen blueslåt. Och som jag minns det var det en av mina mest engagerade stunder som musiklärarvikarie.
För mig handlade det om instrumentation av min inre stämning.
Jag berättade att bluesen är överallt. Vet inte om det är det mest pedagogiska att berätta för mellanstadieelever. Idag hade upplägget säkert stött på patrull. Men jag hävdade då att bluesen var en ventil. Ett sätt att låta onda tankar blåsa igenom och hjälpa en att stålsätta sig. Bluesen kunde handla om att läxläsning var tråkigt. Att märkeskläderna hade blivit för små. Att det var tråkigt att spela blockflöjt. Eller att Linda i 6b inte gav personen i fråga tillräckligt med uppmärksamhet. För den inverkan hade musiken haft på mig när jag gick i skolan. En tröst. Någonting att förhålla sig till. Att andra också hade det jobbigt. Samma tröst som vissa får ut av att läsa skvallertidningar. En känsla av trubbel i paradiset. Att livet i Hollywood inte bara är en dans på rosor. Att inflytelserika personer också har problem. Men för mig handlade det inte om det. För mig handlade det om instrumentation av min inre stämning. Och den stämningen var blues. Blues som då strömmade in genom mitt inneröra från en den mest spektakulära av ljudkällor på 80-talet. Nämligen en Walkman.
Och redan då, i slutet av 80-talet, var det Peter Green som orkestrerade mina känslor och tillfredsställde mina inre behov. Med sin totala närvaro i både röst och fingrar kunde han vidröra min själ på ett sätt som ingen annan hade gjort tidigare. Blues. Green blev en mentor. En förebild. En musicerande Eckhart Tolle som presenterade nuet i form av pentatoniska skalor. Det utanförskap i vilket han levde i form av en judisk musiker i utkanten av Lodon på 50-talet smittade av sig till mig som hellre lyssnade på blues än säg ”Take my Breath Away”.
Ett helt universum öppnade sig som jag fick ta del av och jag insåg nu att den bästa musiken ingalunda kom från USA utan från England. Den stora öronöppnaren var såklart när jag insåg att en av mina favoritgitarrister, Carlos Santana, visade sig ha gjort en cover på Peter Green med sin stora hit ”Black Magic Woman”. Den brittiska bluesvågen var min melodi och den rimmade helt med den jag var just då. Och är just nu. Fleetwood Mac och John Mayall´s olika grupper strömmade ur min Walkman tills dess att batterierna inte orkade längre. Blues.
Här kan ni höra vad det var för slags musik jag lyssnade på.
Jag blev som förtrollad av hennes röst.
Och det var då någon gång jag för första gången kom i kontakt med gruppen Chicken Shack och Christine Perfect. Chicken Shack var ojämna. Och framförallt skojfriska. Gruppens ledare Stan Webb besudlade min samlingsskiva med gruppen då han skulle inleda de första spåren med humoristiska prator. Något jag absolut inte tolererade. För hur mycket humor jag än konsumerar och brinner för och även gjorde då så har humorn inget i bluesmusiken att göra. Blues skämtar man inte bort. Någonsin. Och samma gällde Fleetwood Mac som ibland kunde skoja till det lite. Eller när de släppte fram Jeremy Spencer med ännu en Elmore James-tolkning. Det blev tjatigt och ojämnt. Men när den skojfriska Stan Webb klev åt sidan och släppte fram pianisten och sångerskan Christine Perfect, ja då smälte jag.
Christine Perfect, med sin mörka altstämma och sitt känslosamma pianospel, var den friska fläkt som min blues behövde just då. Och jag minns hur jag rycktes med helt och hållet första gången jag hörde hennes version av Etta James ”I´d Rather go Blind”. Total närvaro. Och underbart känslosamt. Jag blev som förtrollad av hennes röst. Och det var då jag förstod att hon länge hade vandrat vid min sida. Att hon varit en del av Fleetwood Mac. Och att det var hon som spelade piano på den brittska bluesens magnum opus ”Love That Burns”. Rent stämningsmässigt är det ett bluesideal. Ett perfekt verk där Peter Green helt är intakt med sina känslor och hans röst är filtrerad likt en telefonröst vilket gör honom ännu skörare.
Gitarren inleder hela låten som en melankolisk variant av hans intro på feelgood-låten ”I Need Your Love So Bad”. De är varandras motpoler där den ena är den glada sidan av blues och den andra den mörka melankoliska sidan. Och då förstår man hur stor del melankolin var av Peter Green som långt senare skulle diagnostiseras med schizofreni. Drygt tio år efter hans utsvävningar i München där ett gäng hippies i slokhattar skulle introducera Green för en LSD– tripp han aldrig skulle bli kvitt. Riktig blues. Och precis som i en annan britts fall, Syd Barrett, kan man ju undra vad som är hönan och vad som är ägget. Var det trippen i sig som gjorde dem schizofrena eller var det en latent sjukdom som bara skyndades på av LSD?
Ovetande om detta gjorde jag ett besök i München i början av 90-talet. Jag gick in i det välsorterade musikvaruhuset staden hade att erbjuda och la vantarna på ett exemplar av ”The Original Fleetwood Mac”. En skiva som skulle komma att betyda väldigt mycket för mig med fulländade spår som låten ”Fleetwood Mac”, där basisten John McVies åttondelar pumpar på som ett stadigt godståg, eller ”Watch Out” där Mick Fleetwoods shufflekomp bäddar för lysande gitarrspel för Green. Men en av höjdpunkterna är ”Worried Dream”. En långsam blues skriven av BB King som var den person som fick mig att komma i kontakt med blues från början.
”Worried Dream” är precis som ”Love That Burns” en känslomässig fulländning som knyts ihop vackert med låtens sista rad som är att definieras som en melankolisk punchline. På piano hör vi ingen mindre än Christine Perfect. Det kan då vara på sin plats att använda den slitna klyschan om att det bakom varje framgångsrik man står en kvinna. I skymundan. Blues. Men Green var medveten om hennes storhet, anars hade inte levererat såna guldkorn i hennes närvaro. De var ett radarpar. Trots att det var basisten John McVie som skulle bli hennes äkta make fram till 1976.
Enligt min mening hade hon gärna fått byta plats med Jeremy Spencer. Alla dar i veckan. Spencer hade inget bra inflytande på Green och Webb var detsamma för Perfect som sedermera bytte namn och blev Christine McVie. Och en viktig del av den senare upplagan av Fleetwood Mac.
En anan av mina laster, förutom blues, är Twitter. Apparnas ”quick fix”. Där går jag in ett antal gånger per dag och skjuter iväg någon underfundig mening på cirka 90 tecken som i sin tur genererar typ 4 gilla-markeringar. Blues. Ett egentligen irrelevant tidsfördriv men som likt ingefärans funktion i sushin neutraliserar mina smaker och gör att jag kan angripa någon ny känsla och som i bästa fall genererar lite inspiration.
Under en Twittervistelse igår såg jag en kvinna skriva ”Ni lyssnar för lite på ‘Albatross’” med en tillhörande GIF föreställande delar av den senare upplagan av Fleetwood Mac. Något en twittrande herre vid namn Axel (@axljka) inte var sen med att påpeka. Denna twittrare och jag som länge har följt varandra (och dessutom stött ihop med varandra vid en Björk-konsert i Dalhalla) började då diskutera Peter Greens inflytande på musikhistorien vilket sedermera mynnade ut i att vi båda länge har betraktat Green som en husgud. Detta fick mig att sätta tänderna i min Green-spellista som jag avnjöt tilsammans med min son medan vi lagade mat.
Efter middagen möttes jag av den tråkiga nyheten att Christine McVie hade lämnat jordelivet i koncentrerad form. Blues. Men. Det var inte bara tragiskt. Utan också ett märkligt sammanträffande eftersom vi hade ventilerat just inflytandet av det band hon i allra högsta grad hade gjort sig ett namn i. Och även om jag inte är ett lika stort fan av ”Don´t Stop” och ”Little Lies” men vet vilken inverkan de har haft på musikhistorien, så är jag ett stort fan av McVie. Så jag letade i min ”bäst just nu”-skivback efter samlingsplattan med titeln ”Albatross ” med Fleetwood Mac och Christine Perfect. Då. Innan de Los Angelesifierades. Jag satte på ”I´d Rather Go Blind”. Och så grät jag. Riktig blues. Och då förstod jag hur svårt det är att få tröst av bluesen när den som ska skänka tröst är den som ger upphov till bluesen. Blues har en helande effekt på mig. Men just nu känner jag mig halv.
info@opulens.se
