BERLIN. Att Berlin är ljudkonstens huvudstad märktes i månadsskiftet augusti-september. Inte nog med att konsert- och utställningssäsongen sedvanligt inleds, därtill radas coronaårets inställda evenemang upp. Andreas Engström har lågsniffat över Berlins ljudkonstscen där flera festivaler i gränslandet konstmusik och ljudkonst överlappar varandra tematiskt.
Ljudkonst, den unika amalgeringen av klang och rum, musik och bildkonst, har en speciell tysk historia. Om detta blir man påmind när den legendariska festivalen Sonambiente gör comeback. Om 1996 års upplaga var ljudkonstens första stora offentliga exponering innebar den följande 2006 en tidsmarkör, en avskanning av aktuella tendenser. På båda utställningarna visades ett antal verk som med tiden blivit ikoniska samtidigt som Berlins alternativscen synliggjordes.
När Sonambiente lite överraskande återuppstår 15 år senare håller man fast vid konceptet om utforskandet av alternativa platser och övergivna byggnader. Och vad kan vara mer spektakulärt och ligga rätt i tiden – och vara mer ”Berlin” – än den nyligen nedlagda flygplatsen Tegel!
Flygplatsen är något av arketypen för en ”icke-plats”, ett nätverk av konforma ingenmansland mellan nationsgränser där människors vägar korsas för ett ögonblick. Som kommunikativ yta är flygplatsen således utan jämförelse. En (nedlagd) flygplats ställer också genom sin blotta (icke)existens en rad centrala frågor om grunden för vår tillvaro. Hur ska vi tackla miljöhoten? En framtid utan flyg?
I jämförelse med föregående upplagor är nya Sonambiente anspråkslös. Det har naturligtvis med budget att göra. Samtidigt har man valt att lägga alla äggen i en korg och satsat på internationella stjärnor.
Problemet är relationen förutsättningar, koncept och resultat. Alltså konstnärerna.
Och så förfogar man alltså över en flygplats. Med tanke på att konstnärerna fått något så unikt att utforska har de chockerande lite att säga om flygplatsen som kulturellt fenomen. Blixa Bargeld läser upp högtalarutrop om fiktiva personer och destinationer. Emeka Ogboh fyller sin del av hallen med rytmer samt olika personers inläsningar om minnen från flygplatsen. Det smålustiga blandas med det nostalgiska. Allvarligare är då den inte minst i Sverige av osjälvständiga kuratorer, institutioner och kritiker sanslöst överskattade Susan Philipsz. Hon tog ett privatflyg och snirklade runt flygplatsen medan hon nynnade på Brian Enos Music for Airports, för att sen – med bakgrundsljuden bevarade, nota bene, det är ju en field recording – spela upp skiten i annonseringssystemet. Flygplatsen som klangligt fenomen är för övrigt ett tema som lämnades därhän – trots kanske hundratalet högtalare att spela med var det i princip i mono.
Att Sonambiente blivit en småskalig festival bland andra där man satt på sig en för stor kostym är i sig inget problem. Problemet är relationen förutsättningar, koncept och resultat. Alltså konstnärerna.
Vill man få en känsla för ljudkonstens samtid ska man i stället söka upp de mindre scenerna. Sedan två decennier är Labor sonor den viktigaste konstnärsdrivna föreningen för echtzeitmussik, ett möte mellan komponerad musik och improvisation. De senaste åren har man med konceptuellt sammansatta festivaler undersökt relationen mellan musik och koreografi och tolkning av befintliga verk. Årets tema var Translating Spaces, vilket innebar ett närmande till ljudkonsten. Här pekade verken i en mer ”klassisk” riktning som sätter perceptionen i fokus. Kvaliteten var förvisso varierad, men till skillnad mot på Sonambiente var anslaget anspråksfullt och ”det platsspecifika” inskränktes inte sig till uppspelning av ”fältinspelningar” i högtalare. Sabine Ercklentz installation var på intet sätt banbrytande, likafullt en finkalibrerad utforskning av två rumsliga miljöer i Ballhaus Ost. Småskalig och smarsmakad med känsla för detaljer och valörer. Till Labor Sonors program rekryteras ständigt yngre personligheter från Berlinscenen. På så sätt representerar de till skillnad mot Sonambiente det som Berlin länge varit, en ständigt föränderlig tummelplats där den intressanta konsten skapas i mötet mellan alternativscen och institution.
Mot bakgrunden av hur Labor Sonor framhärdar på sitt område samtidigt som slappa biennalkonstnärer flygs in till Tegel på bekostnad av alla konstnärer som lever och verkar i Berlin och har ambitioner med sin konst står det klart att inte heller ljudkonsten går fri från gentrifiering.
andreas.engstrom@opulens.se
