MUSIKSVEP. “I New York är utbudet av musik nästintill oöverskådligt. Även på gator och torg kan man få många oväntade musikaliska upplevelser. I höst, med sommartemperaturer ett stycke in i november, har gatumusikerna haft en ovanligt lång säsong”, skriver Björn Gustavsson.
I höstas besökte jag USA; en resa som till stora delar gick i musikens tecken och som inkluderade allt från techno i New Yorks tunnelbana, jazz i San Fransiscos gamla hippiekvarter till sublim kammarmusik i Los Angeles.
Först Philadelphia, där jag hamnade på en konsert med unga cellisten Alisa Weilerstein (född 1982) som solist. Redan som 15-åring framträdde hon på Carnegie Hall. Här, på Perelman Theatre, spelade Weilerstein på en 1700-talscello med mjuk, gyllene värme. Hennes emotionella och intensiva spel, där hon nästan självförglömmande ger sig hän musiken, var en upplevelse av det där sällsynta slaget. Hennes spelstil påminner om Jaqueline du Pres och får mig att ana en världsstjärna i blivande.
I New York är utbudet av musik nästintill oöverskådligt. Även på gator och torg kan man få många oväntade musikaliska upplevelser. I höst, med sommartemperaturer ett stycke in i november, har gatumusikerna haft en ovanligt lång säsong. Jag minns exempelvis en man som spelade Bachs sviter för solocello på en tunnelbaneperrong, oberörd av de högljudda gamla tågsätten, operasångare under Central Parks lövmassor och killargänget som äntrade tunnelbanevagnen i Bronx, snabbt packade upp en musikanläggning och mitt bland resenärerna påbörjade en streetdance-performance – flera i gruppen visade sig dessutom vara dansare och gled upp och ner längs mittstängerna som värsta akrobaterna.
Greenwich village håller ställningen som bohemtillhåll. Jag besökte jazzklubben Small (jazz) live på 10th Street; en underbar gammaldags, fullproppad källarlokal med högklassig livejazz varje kväll. Här framträdde den karismatiska sångerskan Leslie Harrison och hennes trio. Jag drog sedan vidare till finsmakarmekkat Mezzrow, med ljuvlig 50-talsjazz och en hängiven publik.
Även Metropolitan Museum of Art satsar på musik. På deras Balcony bar, högt över den vidsträckta entréhallen, spelades alltifrån musettedragspel till Bach.
En av höstens mest omtalade musikhändelser i ”the big apple” är Bruce Springsteens show på Walter Kerr Theatre, ”Springsteen on Broadway”. Inte på många år har Springsteen framträtt i en så intim, småskalig miljö som här. I en av låtarna sjunger han tillsammans med sin fru. Responsen har varit enastående och biljetterna har sålt slut på nolltid. Speltiden är nu förlängd fram till sommaren 2018. En annan publikdragare är förstås Woody Allen, som varje vecka fortsätter musicera tillsammans med sitt dixieband på legendariska Carlyle hotell. Är man ute i god tid brukar man kunna få tag i biljetter.
På Carnegie hall, invigd 1891 med Tjajkovskij som dirigent, hörde jag tioårsjubilerande Chamber orchestra of New York, en ensemble i samma storleksklass som svenska kammarorkestern, med dirigenten Salvatore di Vittorio, en sicilianare som ledde ensemblen genom några kända ouvertyrer men som också uruppförde sin egen Palermo ouvertyr, ett lite romantiskt, nästan gehrswinliknande verk som presenterar en räcka vykortsaktiga scener av syditalienskt liv. Bäst var framförandet av Respighis konsert för violin med en extremt begåvad ung violinist, Elena Urioste, som fullkomligt virade in sig i den musik hon så koncentrerat framförde.
På Lincoln Center upplevde jag dansteater med ett av världens främsta danskompanier, American Ballet Theatre, grundad 1939, och som även har en högklassig orkester – placerad i ett orkesterdike med generös bredd och där musikupplevelsen blir en lika stor del av upplevelsen som det sceniska. Motsvarande gäller också intilliggande Metropolitan Opera, där jag såg en av långkörarna: La bohème, i regi av Franco Zeffirelli, i en uppsättning som vid det här laget getts mer än 1 300 gånger. Det är en klassisk iscensättning, varken mer eller mindre, men med en scenografi som verkligen slungar åskådaren in i parisbohemiska stämningar och med miljöer där ingen möda sparats för att skapa suggestiva illusioner.
Engelske dirigenten Alexander Soddy lyfte, likt en sann lyriker, fram musikens subtila skiftningar, och sångarna var genomgående av precis den världsklass man förväntar sig – jag tänker exempelvis på Angel Blues Musetta och Matthews Roses Rodolfo. Den fulltaliga kören var en av de bästa jag i sammanhanget någonsin hört. Lägg därtill själva lokalen, inramad av Chagalls enastående väggmålningar, avtäckta av konstnären själv vid invigningen 1966.
Vidare till San Francisco, där hippiestämningen ännu lever kvar i Haight-Ashbury, där Summer of love blommade för fullt, för exakt femtio år sedan. Stämningarna lever kvar och många man möter är ”blomsterbarn” som blivit kvar. Besökte här ett underbart jazzställe: Club de Luxe, där Jules Broussard Band bjöd på hypermusikaliskt framförda standards ur The American Songbook.
Slutligen Los Angeles, där jag med en dags marginal missade Placido Domingo på stans Music Center men i stället fick uppleva en konsert på intilliggande mastodontiska, supermodernistiska Disney Hall, hemmascen för stans filharmoniker. Denna kväll framträdde en ensemble med ett trettiotal av symfonikerna och ett program ägnat barockmusik. Må vara att detta inte är dessa musikers mest utforskade territorier, men under ledning av karismatiska, krävande och genommusikaliska Emmanuella Haims ledning bjöds bland annat Bachs svit nummer tre i D-dur och Pergolesis Stabat mater (här med två utsökta sångsolister: Christophe Dumaux och Laura Claycomb). Dirigentens viga kroppsspråk och exakta gestik lyfte musikerna till en gestaltningsnivå som gav mig en musikupplevelse som räckte hela vägen hem till Sverige.
bjorn.gustavsson@opulens.se
