Former av musikalisk koreografi

SYMBIOS. Musik och dans har alltid i konsten levt i symbios. Men relationen ser olika ut. I Sasha Waltz senaste uppsättning utgår hon från strukturen i partituret snarare än tonerna för att hitta en rörelse som samtidigt lever sitt eget liv. Andreas Engström har sett In C på Radialsystem från Berlin.

Dans och musik har sedan modernismens intrång levt i ett starkt spänningsförhållande. I takt med att musiken respektive koreografins språk öppnade för alla tänkbara klanger och rörelser kom även förhållandet mellan de respektive konstuttrycken att bli allt friare. En yttre punkt i denna frigörelse var samarbetet mellan koreografen Merce Cunningham och tonsättaren John Cage. Musiken fick leva sitt liv och dansen sitt. Tillsammans bildade de ett dubbelexponerat foto i vilket det uppstod något nytt.

Den modernistiska musiken kan knappast beskyllas för att uppmuntra till så kallad mickey mousing (en term hämtad från tecknad film som avser hur rörelser ledsagas av ljud som ska imitera och förstärka rörelsen). Samtidigt finns en särskild musikalisk stil som ändå tycks inbjuda till speglingseffekter och imitation.

Minimalism eller repetitiv musik verkar vara koreografernas favoritstil och inte minst de mest ikoniska tonsättarna Steve Reich och Philip Glass återkommer ofta. Bidragande är nog den pulserande rytmiken, de upprepade motiven och regelbundna cyklerna som så väl lämpar sig till koreografiska mönster som kan upprepas och gradvis förändras i sina detaljer. Ibland är nog möjligheten att kunna transformera musik till rörelser precis vad man vill åstadkomma.

En av 2000-talets mest framgångsrika koreografer, den Berlinbaserade Sasha Waltz, har ett i koreografsammanhang särskilt djupt förhållande till klassisk och modern konstmusik (vilket långt ifrån är en självklarhet bland koreografer). Waltz har uppmärksammats såväl för sin koreografiska iscensättning av barocktonsättaren Henry Purcells opera Dido och Aeneas som för sitt samarbete med den japanske modernist-mystikern Toshio Hosokawa och andra verksamma tonsättare som Mark Andre och Pascal Dusapin.

En Följa John-lek men utan ledare.

På hemmascenen Radialsystem i Berlin var det premiär på ett verk där hon tagit sig an det mest ikoniska av de minimalistiska styckena, In C av Terry Riley från 1964. Partituret är speciellt. Musikerna har att utgå från 53 korta motiv som de får spela så många gånger de vill. När de är klara med ett går de vidare till nästa och så där håller det på tills alla är klara med nummer 53. Detta ger stort utrymme för de individuella musikernas egna tolkningar (vilket inte är att förväxla med improvisation). Det är kompositionsform snarare än musiken som Waltz förhåller sig till. Dansarna jobbar nämligen utifrån samma princip: 53 koreografiska figurer som de betar av ett efter ett. Koreografin leder så till ständigt nya konfigurationer.

I framförandet var det samtidigt inte svårt att se direkta förbindelser mellan hur musiken låter och de koreograferade rörelserna: Motiven är i båda fallen korta, knyckiga, ibland lite robotaktiga – rytmiken är ständigt närvarande. En ny rörelse kunde presenteras av en dansare varpå den snart fortplantades till de andra. Dansarna uppträdde ofta parvis men dessa formationer upplöstes vartefter flera hängde på med samma koreografiska motiv. En Följa John-lek men utan ledare.

Musiken är New York-gruppen Bang on a Cans inspelning från 2000. I denna förekommer slagverk och asiatiska instrument vilket ger en klanglig och rytmisk pregnans som trots styckets fria instrumentering känns idiomatisk. Musiken återförs till den asiatiska klangvärld som Terry Riley en gång inspirerades av.

Varje framförande av In C skiljer sig åt i längd. Allt hänger på hur länge musikerna stannar vid varje motiv. Nu har dansarna från början vetat att musiken skulle vara 45 minuter. Samtidigt har de stor frihet i hur länge de ville arbeta med varje motiv. När musiken tystnade var dansarna inte klara. Den tystnad som uppstod i musikens frånvaro övertogs så av ljudet av rörelserna som nu bildade rytmen.

Där och då blev klang och rörelse ett, och inte minst detta korta ögonblick i slutet underströk vad Sasha Waltz In C inte var: Det var vare sig musik och dans frikopplade från varandra eller försök att göra musik och dans till ett. Istället var strukturen i musikverket utgångspunkten och var det som Waltz applicerade på rörelserna och utveckling över tid. En också det i högsta grad musikalisk tolkning.