OPERA. Björn Gustavsson reflekterar kring normer och kvinnosyn utifrån Carmen och La traviata, som han sett i nya uppsättningar. Han kommenterar även framförandena och ger en historisk bakgrund.
Två aktuella uppsättningar av operaklassikerna La traviata respektive Carmen – i Stockholm respektive Göteborg – lyfter fram verkens feministiska perspektiv, som i kölvattnet av metoo-debatten ter sig mer angelägna än någonsin.
Huvudpersonerna – Violetta i Verdis La traviata och Carmen i Bizets opera med samma namn – strider för sitt egenvärde. För rätten att få vara den man vill och få älska den man vill. Båda lever i ett strikt patriarkaliskt samhälle, präglat av djupgående konventioner, av en könsordning som strukturellt förtrycker kvinnor – för att uttrycka det modernt.
Hur mycket har normerna ändrats sedan 1800-talet, när dessa operor skrevs? Även om åtskilligt kvarstår har västvärldens individualistiska ideal onekligen åstadkommit förändringar. Kan hända är det just därför som dessa klassiker nu blivit så i ropet och lanseras i den ena iscensättningen efter den andra.
Såväl Verdi som Bizet beskriver vad äkta kärlek kan göra med en kvinna som tappat tron på äkta känslor. Det tar lång tid innan Violetta vågar lita på sin kärlek till Alfredo, och motsvarande gäller för Carmen (att hon sedan slutligen faller för den macho-aktige toreadoren beror på att don José inte hundraprocentigt är beredd att överge sitt inrutade liv och förbehållslöst följa henne).
Giuseppi Verdi komponerade La traviata år 1852, efter att ha sett en dramatisering av Alexandre Dumas roman Kameliadamen – där Dumas delvis återgav sin egen kärlekshistoria med den unga kurtisanen Marie Dupleiss, som dött i lungsot. Även Verdi själv hade tidigare bott med en kvinna med likartad bakgrund.
Urpremiären 1853 blev ett fiasko – till stor del beroende på det känsliga ämnet: kärlek mellan en besutten man (en samhällelig stöttepelare, bevars) och en prostituerad… Publiken reagerade ungefär som Alfredos far, som ju kräver att Alfredo tar avstånd från Violetta, eftersom förbindelsen fläckar familjehedern…
Att som Alfredo förälska sig i en socialt stigmatiserad kvinna utgjorde ett flagrant etikettsbrott. Att därtill öppet deklarera sin kärlek och vilja leva med henne innebar en oerhörd skandal och blev för mycket för dåtidens bigotta borgerlighet.
Verdi förevisar, i naturalistisk anda, hur Violetta i ett samhälle genomsyrat av hyckleri och dubbelmoral är dömd att gå under. Förhållningssättet påminner om Flauberts i romanen Madame Bovary. Dessförinnan hade Victor Hugo – i romanen Marion Delorme (1831) försökt visa att även prostituerade har ett människovärde.
Att La traviata fick så dålig press berodde på att den överskred en tabugräns: den synliggjorde att det i dåtidens samhälle florerade parallella normer: en officiell moral, och en inofficiell. Och dubbelmoralen var utbredd: många välbärgade män höll sig med kurtisaner, som de även underhöll ekonomiskt (jämför den aktuella norska serien Exit).
Att som Alfredo förälska sig i en socialt stigmatiserad kvinna utgjorde ett flagrant etikettsbrott. Att därtill öppet deklarera sin kärlek och vilja leva med henne innebar en oerhörd skandal och blev för mycket för dåtidens bigotta borgerlighet.
Operans avgörande vändning återfinns i mötet mellan Violetta och Alfredos far, som övertalar den unga parisiskan att avstå från Alfredo för att inte kompromettera familjens rykte (tala om ”hederskultur”!). Han får henne att offra sin lycka för andras skull. I duettens avslutning (där melodin med ens låter som en begravningsmarsch) framstår Violetta som en martyr; dömd av ett samhälle som enbart accepterar henne i rollen som prostituerad.
Också Bizets Carmen ansågs oerhört kontroversiell när den efter diverse förvecklingar fick urpremiär i Paris 1875. Flera sångerskor hade avböjt medverkan: titelrollen ansågs alltför skamlös. Recensenterna fördömde handlingen som obscen och musiken som ointressant. Krav restes på att minderåriga ej skulle få komma in i salongen.
I titelrollen en förförisk, lidelsefull zigenerska – som med högburet huvud värnar sin frihet och likt en sentida Suzanne Brøgger inte kompromissar med sin självständighet… Carmen söker sin lycka i det obeständiga; hon lever i faran, likt matadoren, som hon senare förälskar sig i.
Men kanske är den plikttrogne don José den egentliga huvudpersonen? I Göteborgsuppsättningen görs slutsekvensen extremt stark: don José slits mellan kärlek och hat. När han inser att Carmen älskar matadoren förblindas han av svartsjuka och dödar henne. Men kanske handlar det också om ära och heder; att han upplever sig kränkt i sin mansroll?
Föreställningen igenom slits don José mellan fascination inför den gränslösa, äventyrliga Carmen och lusten till ett konventionellt liv och giftermål med den dygdiga flickan i byn där han växte upp.
Likartad situation i La traviata: Alfredo slits mellan den spännande, utlevande Violetta och faderns maningar om att återkomma till det lantliga Provence…
Sett ur don Josés och Alfredos perspektiv gestaltar de båda operorna den djupt rotade dubbelexponeringen av kvinnan som hora/madonna; en dubbelsyn som samtidigt berör en djupare konflikt i själva den mänskliga naturen: den mellan ohämmad utlevelse och kulturbundna konventioner, mellan Pan och Apollon… Så sett handlar det om både kvinnligt och manligt, om ett slags elementär kamp mellan starka grundkrafter i den mänskliga naturen.
Hur var de båda aktuella uppsättningarna då? Ellen Lamms uppsättning på Kungliga operan fokuserar på patriarkalt maktförtryck – ja, så till den grad att första aktens annars ofta lite Eyes wide shut-aktiga dekadensfest här utspelas i något som liknar anatomisk föreläsningssal: patriarkatet bänkat för att studera ett objekt: Violetta.
Härigenom missar man dimensionen med samhällets toppar i glättigt-hedonistiskt möte med samhällets lägsta kast. Magdalena Åbergs abstrakta scenografi är därtill så rensopad att framförandet ter sig nästintill konsertant. Men med orkestern i toppform och Ida Falk Winland i huvudrollen blir intrycket ändå gott. Och ungdomlige Bror Magnus Tödenes som Alfredo sjunger med Jussi Björling-aktig intensitet och rondör.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Helgjuten, stark och förföriskt vacker är David McVicars iscensättning av Carmen på Göteborgsoperan; höstens nypremiär har därtill regisserats av Marie Lambert och Mattias Palm. Här ges en både scenografiskt (Michael Vale) och musikaliskt njutbar föreställning (Katarina Giotas och Joachim Bäckström i huvudrollerna).
Lägg härtill en orkester som in i detalj responderar på Patrik Ringborgs hängivna, kraftfulla och finstilta dirigering. Och vilken utsökt detalj: istället för partitur har han på notstället endast en röd ros; en sådan som Carmen nyss slängde till don José…
bjorn.gustavsson@opulens.se
