FATTIGTEATER. I Berlin finns förutom en radikal bostadsaktivism också en lång tradition av experimenterande musikteater. Kanske är det ett tecken i tiden att det här nyligen gick att se en föreställning om den prekära bostadssituationen och vår tids överlevnadsstrategier.
Vi känner alla till bostadssituationen. Vi har upplevt den själva och om och om igen, från de flesta europeiska storstäder, hört berättas om brist på lägenheter, uppressade hyror, utförsäljningar, skiktning av hög- och låginkomsttagare, gentrifiering.
Också i Berlin följer utvecklingen samma mönster. Mietwahnsinn talar man om, men det protesteras i alla fall mot dessa som det förefaller oundvikliga naturlagar. Senast i helgen demonstrerade tusentals. På så sätt förefaller Berlin fortfarande vara ett vackert undantag.
Berlin är också fortfarande Europas kulturstad. Trångboddheten är därför i vissa fall självvald, då det kreativa uppfinnandet av vardagen på små ytor kan vara en nödvändig kompromiss för att kunna verka konstnärligt. I Berlin finns förutom en radikal bostadsaktivism också en lång tradition av politisk och estetiskt experimenterande musikteater. Kanske är det då ett tecken i tiden att det här nyligen gick att se en föreställning om den prekära bostadssituationen och överlevnadsstrategierna.
Operakompaniet Opera Lab Berlins föreställning handlar nu inte så mycket om bostadspolitik. Den är snarare en undersökning av olika levnadsformer – ”av den borgerliga bohemen”. Titeln är i alla fall Was tun? – eine Wunderkammer. Den spelas i Ballhaus Ost, en teater i Prenzlauer Berg, där man liksom ockuperat de olika utrymmena. Besökarna rör sig mellan rummen i vad som liknar en lägenhet fylld av kulisser och allehanda inventarier. I tre akter spelas parallellt ett antal nummer för solo, duo eller än större grupperingar.
En man ligger i ett badkar där han undersöker material, resonans och akustik med diverse elektroniska föremål: ett stycke för elektronik och badande man av Matthias Kaul. I andra ändan av rummet pågår ett experiment mittemellan matlagning och odling, där kokerskan livesamplar en ström av korta popfragment: Jennifer Walshe. I rummet intill utforskas en cello med en rad märkvärdiga objekt av en äldre man som nätt och jämt förmår att ta sig upp ur den säng han tycks vara bosatt i: en högst ovanlig tolkning av Helmut Lachenmanns klassiker Pression. I ett stycke av Neele Hülcker utforskas omgivningens oljud och kroppens läten i ett narcissistiskt spel som innefattar multiplar av musikern på några datorskärmar. Mediernas roll i vår vardag som informationsgivare och social ställföreträdare har en parallell i Brigitta Muntendorfs stycke, där soloflöjten uppträder i samspel med medmusiker på de på väggen uppsatta bildskärmarna.
Föreställningen avslutas i humoristisk absurdism med en curlad jättebebis i form av en uppblåst docka i en barnhage, som ratar de paket de vuxna försöker blidka den med. Det slutar med att alla ”vuxna” går in i barnhagen och regredierar.
Den experimentella musikteatern befinner sig mellan tre i sig avgränsade system: en musikaliserad postdramatisk teater, opera och den samtida konstmusikens expanderande verkformer. Opera Lab Berlin är ett slags kollektiv auteur i skapandet av komplexa totalkonstverk. Musiken i Was tun? – eine Wunderkammer är inte komponerad för föreställningen, vilket annars är fallet i traditionell musikteater. I stället är den hopsatt av olika tonsättares stycken som regisserats för det dramaturgiska konceptet.
Och visst kan man se en parallell, om man så vill, mellan denna form av medialiserad ”fattigteater” och det kulturella prekariatets förmåga att överleva och vara kreativ i hyperkapitalismen. Konsten finner hela tiden nya vägar. Vi får se med bostadspolitiken.
info@opulens.se
