MUSIK. Fredrik Reinedahl recenserade Ro-E:s debutalbum i Opulens. Nu har han gjort en intervju med Marta Reguera som berättar om sin musikfilosofi, #metoo och vad som är bakgrunden till uppkomsten av hennes artistpersona, känd som Ro-E.
Covid-19 satte nästan stopp för den här intervjun med Ro-E. Men vi lyckades efter många om och men ses på Ostindiska Ölkompaniet i Göteborg en eftermiddag i början av november. Efter detta möte blev det också nödvändigt att fortsätta prata via mejl och på telefon. Restriktioner, direktiv och samhällsdebatt blev ett större hinder för att träffas än vi hade räknat med, men till slut lyckas vi komma fram till en lösning och mötet blir av.
– Jag gjorde ett antikroppstest i somras, och det var positivt, så jag är inte så orolig, säger Ro-E.
Eftersom jag också hade legat däckad i flera veckor tidigare i höstas med feber och hosta, och testat positivt för covid-19, så räknade vi med att vi inte längre var någon risk för varandra eller någon annan, då vi nu båda var symtomfria.
Jag frågar hur det känns att just ha släppt sitt debutalbum, men inte kunna vara ute och spela på grund av alla restriktioner.
– Det är såklart inte kul. Jag älskar att spela live, det är en väldigt stor del av mitt liv. Jag har spelat överallt i Europa, alltifrån små källare till större scener. Men jag ser framåt! När det här är över åker vi ut på vägarna igen! Hoppas det inte tar alltför lång tid bara.
Allures, som nya skivan heter, släpps på Ro-E:s egna skivbolag RåSounds, Varför blev det inte Cherish igen?
– Äh, det var ingen stor grej. Det hade mest att göra med att jag kände jag hade mer tid och energi att lägga på skivsläppet än Cherish. Det handlade inte om meningsskiljaktigheter eller så, utan bara praktiska saker som ledde till att jag valde att släppa Allures på mitt eget bolag.
Vi pratar lite om Cherish, och behovet av nätverk där det går att skapa musik utan inblandning av män. Ro-E berättar att hon tidigare fått flera testmixar av olika mixtekniker som råkat vara män, men att inget blev bra. Någon fick det att låta som Katy Perry, och någon annan var alldeles för insnöad på trip hop. Ingen verkade lyssna på musiken, utan var mest intresserade av att sätta sin egen prägel på Ro-E:s musik och stöpa om det till nåt det inte är.
– Lisa Gagerman hjälpte mig med sångproduktion, och Anna Engberg mastrade skivan på ett väldigt bra sätt men i övrigt gjorde jag allt själv. Dom förstod vart jag var på väg med Allures och nu låter det som jag tänkte mig när jag började skriva musiken!
Hur skapar Ro-E sin musik? Är det med en gitarr, eller börjar det i datorn?
– Alltså, jag är ju gitarrist i grund och botten, men nuförtiden börjar det i Ableton Live på min laptop. Det programmet förändrade hela min skapandeprocess när jag väl kom in i det! Det kan börja med vad som helst, ett roligt ljud eller en liten melodi som jag bygger vidare på. Det blir väldigt fritt i datorn. Vi nördar in en stund på olika mjukvara, och vilka program som bäst kombinerar audio och video. Min sambo är bildkonstnär och har gjort en hel del videomaterial till mig, både musikvideos och videoprojektioner som jag använder live.
Ro-E:s passion för musik och att vara kreativ är påtaglig under intervjun, men samtidigt har hon en ovilja att synas i bild eller att göra intervjuer.
Jag vill veta hur Ro-E kom till, och vem är Marta Reguera egentligen?
– Jag är från Bilbao i Spanien, och jag hade precis blivit klar med min arkitektutbildning och börjat jobba på en arkitektfirma när jag en dag plötsligt insåg att jag måste sluta med det och hålla på med musik istället. Jag funderade på var det bästa stället för att starta en musikkarriär skulle vara, och kom på att det nog är i Sverige. Jag gillade redan en del artister från Sverige som The Knife och Wildbirds & Peacedrums, men även Soundtrack Of Our Lives, The Hives, Lykke Li och andra, så jag bestämde mig för att hoppa av arkitektkarriären och flytta hit helt enkelt. Ro-E är en referens till Mies Van Der Rohe, som var en tysk modernistisk arkitekt. Jag tog bort h:et i Rohe och bytte ut mot ett bindestreck bara. Jag kom in på en folkhögskola i Tomelilla och pluggade musikkomposition där, lärde mig svenska och träffade en del bra människor. Sen bodde jag ett tag i Stockholm, men nu bor jag i Malmö, och har fått ihop en väldigt bra ensemble som är med live. De är verkligen fantastiska musiker som förstår precis vad jag vill skapa och gör stora uppoffringar för att få ihop allt, både logistiskt och konstnärligt.
Du började med musik rätt så sent i livet alltså?
– Ja verkligen! Jag hade en gitarr när jag var barn, men det är ju inte förrän i vuxen ålder som jag bestämde mig för att syssla med musik. Det var nån gång när jag bara sjöng med i nån låt som jag insåg att jag kan sjunga. Det kom som en aha-upplevelse nästan. Min rumskompis sa till mig att det lät bra när jag sjöng och jag tänkte liksom, “Va?”. Sen gav det ena det andra och till slut lärde jag mig att skriva musik och spela in.
Jag tänker att det är ett stort steg att hoppa av en karriär som arkitekt och flytta från Spanien till Sverige för att starta musikkarriär från scratch. Det krävs mod och is i magen för sånt. Uppoffringar.
– Naaw! Du förstår mig! Ja, det är allt jag gör ju, från morgon till kväll. Musiken är en sak, men nu sköter jag ju skivbolaget också och det är så mycket jobb! Jag älskar det, och jag tror inte folk riktigt förstår hur mycket tid och energi det tar och jag har ingen ambition att försöka förklara det egentligen, men det känns bra att du förstår hur mycket jobb jag lagt ner på det här!
I pressreleasen till Allures beskrivs skivan som en post-patriarkal elektronisk feberdröm. Är feminismen viktig för Ro-E? Vi diskuterar skillnader mellan Spanien och Sverige, LBTQIA och jämställdhet. Samtalet glider in på politik.
Är Ro-E en politisk artist?
– I och med #metoo kände jag att jag verkligen var tvungen att få ur mig den här skivan. Jag kan inte säga det på något annat sätt. Jag har inte tänkt så mycket på om jag egentligen är politisk, men nu när vi pratar om det så känner jag att jag nog ändå är det.
Efter att vi pratat en stund om de här frågorna och om relationer i allmänhet så undrar jag om Ro-E kanske är metamodernist?
– Inte vad jag vet, men jag har en egen teori om hur vi människor är och hur det avspeglar sig i relationer.
Jag får en beskrivning av färger, former och värderingar, som intressant nog får mig att tänka på Ken Wilbers integralteori.
‒ Nu börjar det här bli ganska privat, och det är ju bara min högst personliga tolkning av vad jag har varit med om i relation till andra människor, fortsätter hon.
Jag visste att våldtäkt var vanligt, men #metoo slog mig som en realitet, det är mycket mer vanligt än många av oss visste…
Jag förstår att här någonstans är det stopp, och att det är privatpersonen Marta som inte är bekväm med att dela allt med resten av världen. Den lite paradoxala omständigheten att som artist trivas med att stå i rampljuset på scenen, men att inte vilja synas som privatperson dök upp redan i början av intervjun, så jag flyttar fokuset till artisten Ro-E igen. Här ungefär stannar samtalet vi har första gången vi träffades. Men jag får ett meddelande av Marta på messenger efter ett par veckor. Hon känner sig inte klar med intervjun.
– Det känns som det inte går att prata om Ro-E utan att prata om mig, Marta, samtidigt. Det var faktiskt rumskompisen jag pratade om som några år senare skulle våldta mig, och det faktum att han var så intrasslad med min musik har en stor del att göra med att jag skrev Allures. Jag visste att våldtäkt var vanligt, men #metoo slog mig som en realitet, det är mycket mer vanligt än många av oss visste, och sen finns det hela spektrumet av sexuellt övergrepp, det krossar mitt hjärta att så många av oss måste hantera detta, leva med detta, dagligen. Vi alla måste lära oss vad som är okej och vad som inte är okej så att kvinnor inte behöver leva med detta ständigt hängande över våra huvuden. Jag är en ganska privat person egentligen som du märkt, men detta förklarar väl varför det jag vill säga i Allures är så viktigt för mig. Allures är mitt bidrag till kampen mot sexuella övergrepp.
Vill du att jag ska skriva det här?
– Ja, jag har tänkt på det ett tag, och jag har bearbetat det och det var ganska länge sedan nu, men jag känner att det är viktigt.
Nu har du ju släppt skivan och ett par videor till den, vad kommer hända nu?
– Vi kommer snart släppa en konsertfilm där vi framför Allures live. Vi filmade i kulturhuset Lokstallarna i Malmö, utan publik. Men det blev så bra! Miljön i Lokstallarna var perfekt, och teamet som filmade gjorde ett fantastiskt jobb. Jag är superglad för att det blev så bra! Filmen kommer släppas den 11 december, så håll utkik efter den!
info@opulens.se
