NATURMETAFORIK. Andreas Engström rapporterar från NJORD-biennalen och ett ambitiöst men kanske alltför traditionellt program.
Det finns ett slags besatthet när det gäller nordisk musikalisk självidentitet. Precis som ljuset hos Skagenmålarna är sedan nationalromantiken ljuset i naturen den gängse metaforen i karakteriseringen av såväl kör- som orkesterklang – de ljusa sommarmånaderna eller längtan efter ljuset under den dystra vintern. Ett milt sken, men också ett slags mental underström.
Sen har vi de konkreta manifestationerna. Nordic Music Days ambulerar varje år mellan de nordiska länderna. I Stockholm har man skakat liv i den gamla 70-talsfestivalen Svensk Musikvår. På dessa festivaler spelas i princip bara nordisk musik. Hur ofta stöter man på festivaler för enbart tysk, fransk eller nederländsk musik? Man kan fråga sig vilket existensberättigande dessa slags festivaler har i en alltmer globaliserad värld.
Nyligen gavs i Köpenhamn den andra upplagan av NJORD-biennalen för samtida nordisk musik – ytterligare en nordisk manifestation. Också här vilade naturmetaforiken som en underström. I överförd mening handlar det om klarhet, renhet, tydlighet, egenskaper som tycks nästan självuppfyllande när det gäller körklangen. Och ja, på öppningskonserten med Mogens Dahls kammerkor infinner sig ljuset – och med det en starkt förankrad traditionalism. Nordisk körmusik är kvasitonal, kvasihomofon och kvasisyllabisk och handlar om att artikulera en text.
Men så kommer Per Nørgårds märkliga Drømmesange. Ett slags vaggsång där texten dock beskriver en mardröm. Damstämmorna bär fram texten i halvtonal sats, mansstämmorna bildar en harmoniskt mörk och märklig resonansbotten. Därtill en shamanistiskt monoton trumma som skapar en intensivt förebådande stämning. Här rör det sig om ett ljus med förvrängda skuggbilder.
”Nordic Noir” var faktiskt temat för denna upplaga av NJORD. Avsågs då det själsliga mörkret à la Norén, Bergman eller Wallanderfilmer, eller handlade det om något musikaliskt, i klang, melodik och dynamik?
Det senare, skulle jag påstå, vilket kom fram inte minst genom festivalkomponisten, isländska Anna Thorvaldsdóttir. Det går att förstå hennes framgångar med beställningsverk från New York-filharmonin och utgivning på Deutsche Grammophon. Musiken är klangligt attraktiv, raffinerad men inte tilltrasslad. Det finns ett slags renhet som manifesterar sig i tydliga formförlopp; utdragna, låga klanger i de olika instrumenten som överlappar varandra och gemensamt bildar ett slags bordun. Finkalibreringen gör att klangen likt ett norrsken lyser stabilt men återhållet. Genom de ständiga rörelserna i form av flageoletter, drillar och andra färgningar låter den sig inte fångas utan rör sig vidare. Ett stycke som Reflections för stråktrio är kanske inte mörk i meningen noir, men som i grågrön mossa. Och Ró för ensemble har en molande grundton som rör sig runt mellan piano och diskreta rörelser i slagverk, på vilket upprepade fraser eller enkla brusiga gester distribueras mellan instrumenten och sluter verket i en båge.
NJORD har ambitioner. Det finns en konstnärlig självmedvetenhet där de respektive konserterna är utsökt programmerade. Ett verk som Benjamin Staerns konsert för gitarr och ensemble, Air-Spiral-Light (luft, ljus …) med den virtuosa legeringen av harmoni, klang och rytm unnar jag var och en att få höra live. Med valet av festivaltonsättare (förra gången var det finska Kaija Saariaho) står det klart att man vill bidra till ökad jämställdhet. Samtidigt är det lika slående att det rör sig om en relativt traditionell samtida kammarmusik med en inramning som de flesta festivaler sedan många år strävat efter att undvika. Så snart det rör sig om något nordiskt tycks också det estetiska bli en självuppfyllande profetia. Kanske kan man ta Anna Thorvaldsdóttirs musik som utgångspunkt för framtida upplagor där nordisk identitet inte stavas klarhet, renhet, tydlighet, utan berikas med en dos skiftande och subtil form av komplexitet.
andreas.engstrom@opulens.se
