KULTURPROGRAM. “På 2000-talet är det konserter som drar folk till kyrkorna. Till gudstjänsterna kommer en skara “stammisar” som dessutom med tiden blir allt mindre. Kanske är det med hjälp av konsertverksamhet och kulturprogram som kyrkorna ska kunna fortleva i dagens samhälle”, skriver Björn Gustavsson.
Det finns i Sverige tusentals fantastiska konsertlokaler som först på senare år har börjat användas som just sådana. Jag syftar på landets alla kyrkor. Inom svenska kyrkan finns cirka 3 700 kyrkor. Därtill kommer tusentals frikyrkolokaler. Ända fram till 1970-talet var det mycket sällsynt att kyrkor uppläts för konserter i vanlig mening. De fåtaliga konserter som ändå förekom betecknades vanligen som ”musikgudstjänster”.
Med tiden har Sveriges kyrkor fått ett nytt användningsområde: de blir allt oftare konsertlokaler. Under sommarhalvåret är det inte ovanligt med ambitiösa kammarmusikprogram och liknande. Och responsen är fantastisk: ofta är det fullsatt vid sådana evenemang.
På 2000-talet är det konserter som drar folk till kyrkorna. Till gudstjänsterna kommer ett fåtal ”stammisar” – en skara som dessutom med tiden blir allt mindre. Kanske är det med hjälp av konsertverksamhet och kulturprogram som kyrkorna ska kunna fortleva i dagens samhälle.
Men åter till 1970-talet. Det var faktiskt först då som kyrkor började upplåtas för renodlad konsertverksamhet. Till en början kallades det ”musikgudstjänster”, musiken ramades in av prästerlig medverkan och böner, där hela publiken förutsattes medverka.
Under senare decennier har kyrkor börjat användas som vilka konsertlokaler som helst. Även musikaliskt har det skett en breddning. Fram till 1970-talet var det noga att konserterna inte avvek allt för mycket från den musik som ansågs ”passande”. Idag har attityderna förändrats. Både rock ’n` roll och popmusik spelas på många kyrkokonserter. Anything goes. Jag minns att det ännu 1974 väckte stort uppseende när jazzviolinisten Svend Asmussen och Ivan Renliden turnerade i svenska kyrkor. Jazz i en helgedom? Många var upprörda.
Inom svenska kyrkan är det väl numera snart bara laestadianerna som är uttalat misstänksamma mot ”världslig” musik i kyrkorummet.
Begreppet ”kyrkomusik” är ett diffust begrepp. Förr var det synonymt med musik som på något vis ansågs vara förbunden med kyrkliga sammankomster: kyrkomusik var en del av liturgin.
Men 1970-talet förändrade svensk kyrkomusik. Anders Frostensons psalm Guds kärlek är som stranden och som gräset (1968) blev banbrytande. Jag minns att en del gammalkyrkliga företrädare opponerade sig mot att Guds eviga kärlek liknades vid något så förgängligt som ”gräs”. Psalmen blev snabbt populär. Bossa nova-rytmer, brasiliansk samba och tredje världen influenser märktes de kommande åren i allt fler svenska psalmer; tänk bara på Jag skulle gärna vilja tro från samma tid. Några år senare kom musikalen Jesus Christ Superstar. Jesus framstod som en samtida, en hippie – men ännu skulle det dröja innan rockmusik av detta slag fick framföras i kyrkan.
Kyrkomusiken som genre har kraftigt vidgats under senare decennier, i takt med de förändringar Svenska kyrkan genomlevt. I många kyrkor tänjs numera rejält på gränserna, med ljusshower och rockmusik… I en jämtländsk kyrka ordnades häromåret ”psalmtoppen”, där en dansorkesterliknande ensemble spelade moderna psalmer medan prästen sjöng i bästa Christer Sjögren-stil.
Reformistiskt lagda kantorer betonar att kyrkan ska vara till för alla och att detta måste avspeglas även i den musik som framförs. Den allmänna trenden inom dagens kyrka är progressiv – kolla in den nyintroducerade, orangefärgade psalmboken Psalmer i 2000-talet (Verbum), där tanken är att dagens psalmer ska spegla samtiden; här återfinns bland annat Py Bäckmans Stad i ljus och Benny Anderssons tonsättning av Rör vid mig nu.
bjorn.gustavsson@opulens.se
