PROGGROCK. Björn Gustavsson har läst boken ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester” som dokumenterar ett band som under olika beteckningar stack ut i den svenska proggmusikens 70-tal.
Först måste sägas: Vilken fantastisk bok! Den 365-sidiga, mångskiktade och förvånansvärt påkostade volymen ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester”, med undertiteln ”En kollektiv berättelse”, dokumenterar ett av den svenska alternativrörelsens mest säregna band, format av det radikala klimat som rådde kring decennieskiftet 1970.
Men samtidigt blir boken (utgiven på Dokument Press) indirekt något än mer, nämligen ett äreminne över en tidsålder då tron på ett annorlunda samhälle inom den unga generationen var nästintill oändlig.
Det jag saknar är övergripande resonemang, sammanfattande text av vad detta rockband i sina olika konstellationer verkligen betytt, och att man på ett generellt plan försökt sätta in bandets placering i en större kontext. Nu kommer detta mera indirekt, så att säga på köpet.
Fantastiska helsidesfoton speglar svärmiskt grönavågenliv i Likenäs, övre Klarälvdalen, de första åren på 70-talet. Nyodlarromantik och väldiga bergshöjder, strimlade av kalhyggen. Gruppmedlemmarna bjuder hit sina vänner. Personerna ser ut som hippies eller som statister i en filmatisering av Raskens. Man lever 1800-talsliv på magnifika gamla gårdar. Spelar, diskuterar politik, formar utopier, odlar morötter, äter makrobiotiskt.
Bandmedlemmen Thomas Mera Gertz: ”Grönsaker och ris var vår basföda i flera år. Vi gick till Solidarisk handel, en affär i Stockholm som importerade vietnamesiskt ris och vi köpte direkt från biodynamiska odlare i Järna. Sonja Gransvik fyller i: ”Vi ville få med hela livet i det vi gjorde. Musik, matlagning, dans och gemenskap. Vi såg oss som små delar av en större helhet av livet självt.”
Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving.
Bo Anders Persson, bandets frontfigur, minns tillbaka: ”I början var vi tjugo personer som bodde i en stor risig bondkåk från 1700-talet.” Hans dåvarande sambo, Sonja Gransvik, minns: ”De som hade deltagit i Gärdesfesten och som fanns runt Träd, Gräs och Stenar kom hit på sommaren och många bodde i vårt kollektiv. /—/ Så småningom bildades det flera kollektiv av inflyttade ungdomar.”
Klipp från dåtida tidningsartiklar och recensioner breddar bilden av den dåtida responsen. Roligt och tidstypiskt är vad Östersundspostens recensent skrev efter en konsert med Träd, gräs och stenar 1969: ”Ungdomen jublar, äldre stoppar bomull i öronen.”
Konserterna var ofta upplagda som happenings. Avståndet mellan musiker och publik skulle minimeras. Allt var alternativt. Sättet att tänka. Sättet att leva. Sättet att klä sig. Sättet att spela. Träd gräs stenar spelade progressiv, delvis psykedelisk rock. Genom åren framträdde man under olika namn – även som Pärson Sound och International Harvester.
1970 släpptes albumet ”Träd, gräs och stenar” som samtidigt kan ses som en tidig spegling av den snabbt växande gröna vågen vid denna tid. Underligt nog missar man dock att dra paralleller till den starkt besläktade gruppen Contact, som verkade samtidigt och som samtidigt lyfte in folkmusiken i sin rock (Skäggmanslaget). Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving. Den ansågs oförstörd av kommersialism och imperialism: den kom direkt från folkdjupen.
Bandet upplöstes 1972 men har därefter, i perioder, återuppstått, låt vara att ledaren, Bo Anders Persson, sedan 2008 inte medverkar. Han tycks tidigt ha fascinerats av en lantlig tillvaro med egenodling. När bandet i början av 70-talet tillbringade mycket tid i norra Värmland var orsaken till detta till stor del att man lät sig inspireras av odlarlegenden Anders Björnson i Klarälvdalen, som ägnade sig åt vad som då kallades ”vänlig odling”. Björnson blev gruppens guru – ett slags parallell till hur dåtida rockband influerades av indiska gurus.
Boken berättar gruppens historia från bandmedlemmarnas och deras vänners perspektiv. ”I bandets anda har boken kommit till genom en gedigen kollektiv insats”, som det heter i förordet.
Torbjörn Abelli minns när Bo Anders Persson fick stycket ”Love is here to stay” framfört på en jazzklubb i Stockholm: ”Fylkingen var Darmstadtskolan, Stockhausen. Totalt humorbefriade och känslobefriade. En oerhört intellektuell laboratoriemusik, de vita rockarnas musik. Så när Bo Anders skrev ett stycke till en elevkonsert på Musikhögskolan upprörde han publiken.”
Urban Yman summerar: ”Vi ville föra in rock- och popmusikens primitiva enkelhet i den komponerade musiken och korsbefrukta dessa repetitiva mönster. /—/ Jazzens suggestiva upprepning föregick den psykedeliska musiken. /—/ Drogerna pekade åt samma håll som den sökande musiken; en intåvänd magisk självcentrering.”
Bo Anders Persson förklarade i en intervju 1967 att bandet ”började som ett experiment mellan jazz och Terry Riley” men att man därefter mest utgår från samtida pop – samtidigt som man inspireras av indisk och afrikansk musik. Mångsidigheten var redan från begynnelsen fundamental: ”Vi känner oss attraherade av svensk folkmusik, svensk folkkultur, svensk natur, vi undrar om man kan göra någonting av det.”
Torbjörn Abelli kompletterar: ”Den svenska folkmusiken var av stor betydelse för International Harvester – kulturarvet återupptäcktes och nytolkades. /—/ Det visade sig också att den gamla musikskatten ofta var betydligt mer mångfacetterad, råare, rockigare än den putsade fasaden – den ganska tillrättalagda, ”officiella folkmusiken.”
Ludvig Rasmusson betecknade 1968 International Harvester som ”ett av Sveriges bästa popband”. Samma år formulerade gruppen ett manifest, rubricerat ”Front mot överklasskulturen”, där man tidsenligt lyfter fram FOLKETS kultur. Bandmedlemmen Urban Yman gör en pregnant iakttagelse: ”Klassmässigt var det en förvirrad tid. Studenter och överklassfolk hade proletariatet som förebild – medan proletariatet hade borgarklassen som sin förebild.”
Den legendariska Gärdesfesten 1969, Sveriges motsvarighet till Woodstockfestivalen, blev på sätt och vis startskottet för den svenska progressiva musikrörelsen. Träd, gräs och stenar kom därefter att få uppleva några mycket spännande och framgångsrika år – och en rad turnéer i den hippieaktigt målade gamla volkswagenbussen.
Bo Anders Persson, som hoppade av en bana som kompositör inom klassisk musik, säger i en tillbakablick följande: ”Det känns som om den svenska rockmusiken dog med oss. Vi fick aldrig några riktiga efterföljare.”
bjorn.gustavsson@opulens.se
