MULTITALANG. “Avsmakandet av former, experimenterandet med stilar och rörelser, och lusten att prova sig fram i olika genrer men också att skapa hybridformer: Dobrogosz är en multitalang,” skriver Björn Gustavsson om kompositören och pianisten Steve Dobrogosz.
Kanske hörde ni i somras Jacob Mülhrads fantastiska Sommar-program i P1? Denne unge svensk, som kallats en av världens mest lovande kompositörer och vars verk redan uppförts på scener som Carnegie Hall i New York, berättade klokt och passionerat om musikens betydelse för oss människor.
En annan svensk kompositör, som inte alls uppmärksammats efter förtjänst, är den nu 61-årige Steve Dobrogosz, född i USA men sedan länge bosatt i Stockholm. Hans huvudinstrument är piano. På många kompositioner spelar han solopiano.
Steve Dobrogosz rör sig fritt och utforskande mellan klassiskt, jazz, blues och pop. Kontrasterna är stora mellan det poetiskt finstilta och det uppsluppna boogie-woogie-aktiga. Främst skulle jag beteckna honom som en pianolyriker, och av hög internationell klass. Eller som en yngre upplaga av Nils Lindgren. Stilistiskt kan han också påminna om pianister som Jan Johansson, Mattias Nilsson, Lars Jansson, Jan Lundgren och Gunnar Idenstam. Eller som en mjukt drömsk Björn J:son Lindh.
Den extremt produktive Dobrogosz uppvisar en anslående bredd: drömlik pianojazz à la Oscar Peterson, röjig boogie woogie, tungt Springsteenaktigt rockstuk, eller bara ”sparkling funky”.
Avsmakandet av former, experimenterandet med stilar och rörelser, och lusten att prova sig fram i olika genrer men också att skapa hybridformer: Dobrogosz är en multitalang vars starka musikalitet ibland får mig att tänka på det venezuelanska underbarnet Gabriela Montero, vars uppmärksammade pianoimprovisationer numera förtrollar människor jorden runt.
Steve Dobrogosz växte upp i North Carolina i södra USA och började tidigt utbilda sig till pianist med inriktning på klassisk musik. Men som så många andra i sin generation (han är född 1956) greps han av den popmusikvåg som från mitten av 1960-talet övervältrade det mesta inom musikvärlden. Efter att 1978 ha flyttat till Stockholm, där han ännu bor kvar, blev han snabbt en del av jazzscenen i Stockholm, både som instrumentalist och tonsättare. Göteborgs-Posten jämförde hans musik med Gershwin och Cole Porter och kallade dem ”mästerverk”.
Till Dobrogosz ljuvligaste verk hör mässan från 1992 och Requiem från 2004 (lyssna exempelvis på Lux Aeterna-satsen som finns på Spotify). Mässan hörde jag i Örebro för tiotalet år sedan, då han själv spelade pianostämman. Inledningsvis ett Górecki-artat allvar; därefter svängig rytmik à la gospel; i Gloria-satsen ett folkmusikaliskt anslag och en visartad enkelhet; i Credot en svulstighet åt Carl Orff-hållet; sedan svänger det loss nästan som i Jesus Christ Superstar – för att i den avslutande Agnus Dei-satsen stillna i folkviseljuv innerlighet. Märkligt att denna mässa så sällan spelas i Sverige.
bjorn.gustavsson@opulens.se
