BERLIN. På senare år har intresset för publik medverkan också innefattat applådkulturen, eller klacken. Andreas Engström kom att tillsammans med övrig publik engageras både av och för en föreställning i Kreuzberg.
Ljuset i salen släcks. Surret bland publiken avtar. En strålkastare riktas mot dörren på fonden. Den manlige skådespelaren kommer in på scen. Applåder. Han går med bestämda steg fram mot mitten, ställer sig framför publiken som uppmäter till cirka 60 personer i den fullsatta lilla salen. Han står stilla ett kort ögonblick, blickar allvarligt rakt fram. Och så bugar han. Mer applåder och något ”bravo”. Han bugar en gång till, mer bifall, en tredje gång. Han vänder sig om och går ut. Applåderna fortsätter – ”Zugabe!” (”en gång till!”): Han kommer ut igen.
Snart tar han på sig hörlurar och medan han lyssnar på musik uppmanar han oss att klappa i takt – vilket vi gör. Han tackar igen, publiken är extatisk.
Vi befinner oss i Theater Thikwa i Kreuzberg, Berlin. Stycket med teatergruppen Monster Truck heter just Zugabe. Det hela inleds faktiskt med en annonsering på bildskärm där publiken uppmanas, nej instrueras, i att applådera under hela föreställningen. Och alla är med på noterna. Under timmen som föreställningen varar gör den karismatiske Addas Ahmad upprepade gånger entré och gör en stor grej av ofta banala övningar som att lyfta upp en stol eller gestikulera och med kroppsspråk och mimik signalera att det han gör är stor konst som förtjänar folkets jubel.
Det här med en engagerad publik är inget nytt. Fram till och med 1700-talet var det vanligt med anlitad hejaklack, så till den grad att uppgiften till viss del professionaliserades. De medverkande i claquen, så kallade claqeurer, kunde ha lite olika uppgifter – någon kunde skratta vid komiska avsnitt, andra gråta vid sorgliga, vissa skrek, protesterade, buade… Klacken var del av ett skådespel som var lika mycket en social angelägenhet som konst där underhållningen bestod i att också själv kunna agera och utagera. Detta försvann med romantiken och det moderna konstbegreppet där publiken separerades från konsten för att nu istället enbart betrakta den under stilla kontemplation.
Men intresset för publik medverkan har ökat på senare år, vilket jag också skrivit om tidigare i Opulens med anledning av en musikperformance under Donaueschinger Musiktage. Man kan se det som en om inte naturlig ”utveckling” i alla fall som en form av återspegling av såväl konstteoretiska begrepp som performativitet och det relationella, som av en underhållningsindustri där livemomentet blivit viktigare och där publiken ska känna sig medverkande, kanske rent av själva medverka. Kanske rör det sig också om en återspegling av det ökade intresset för arkivet och olika former av reenactments av äldre verk eller kulturella uttryck och händelser.
Det var speciellt att medverka i Zugabe. Om applådakten ibland kan kännas som något av en autopilot och även lite endimensionell i formen – är det mycket bra applåderar man lite kraftfullare, är det mindre bra mindre intensivt – fanns det här ett intressant moment av utlevelse där man lite till mans, tror jag, experimenterade med de egna uttrycken och rentav ingick i en självbestämmande ljudande gruppkomposition. Inte minst utvecklades ett extra fokus på vad det var man faktiskt såg och upplevde – rörelser, gester, mimik: Hur vi reagerar på vissa tecken blev under denna timme väldigt tydligt.
Mot slutet tar han åter på sig hörlurarna och sjunger med i ”Money, money, money” medan vi en efter en bjöds upp på scenen för att under en liten minnesceremoni emottaga en 50-eurosedel. Jodå, klacken fick såklart betalt för att medverka.
andreas.engstrom@opulens.se
