DANSLUST. “Aynur Dogan är en kurdisk ung sångerska från Turkiet med en självklar plats på stjärnhimlen. Hon sjunger både på kurdiska och turkiska traditionella och egna sånger med en lidelse och självklarhet som är få förunnat”, skriver Lena Torquato Lidén.
Det är en unik upplevelse att få se Aynur Dogan live. I hennes hemland är det svårt för kurdiska musiker att få tillstånd för att spela offentligt och om musiken ska spelas i radio eller teve måste hon först skriva på ett avtal om att hon tar ansvar för alla konsekvenser av att den spelas. En av de konsekvenser som tas upp är upplopp och det är inte så konstigt eftersom det i dagens Turkiet är en mycket ansträngd situation mellan det turkiska majoritetssamhället och den kurdiska minoriteten som anser att de ska få en egen stat.
Aynur är född i en liten by på landsbygden i Tunceli, i ett kurdiskt område; hennes efternamn är också namnet på byn där hon föddes och i hennes ursprung finns också en anledning till hennes musikalitet. Hon är en del av en gren av islam som heter alevi och i likhet med sufismen har den inte en nedskriven helig text utan musik blir det som omger alla livets skeden. Man föds och dör till musik, den är ständigt närvarande. Hennes familj flyttade till Istanbul när hon var påväg att ta examen från universitetet, och även om hon alltid kommer att vara en av byborna när hon återvänder hem, så öppnade flytten nya dörrar för henne. Hon lärde sig att spela bağlama, den turkiska lutan och fick dessutom kontakt med musikvärlden.
Publiken som samlas en stund innan konserten är framförallt kvinnor, vackra kurdiska kvinnor i olika åldrar och en del män också. I den lilla intima salen sätter vi oss så i ganska andäktig tystnad och lyssnar på kvinnan som presenterar konserten. Hon berättar att Aynur är en förebild för henne och att det var en utmaning för henne när hon hade fått i uppdrag att sjunga ’Ahmedo’ och skulle lyssna in sig på Aynur som sjöng den. Jag förstår hennes blygsamhet för att ingen kan mäta sig med originalet. Själv kan jag inget av språken hon sjunger på men fascinerades av henne från första tonen.
Hon gör entré i en svart klänning med elegant spets över armar och skuldror. En liten och ganska blyg kvinna när hon bara står där och är ivrig att börja. Emine, mitt sällskap, är född i hennes hemland och den första sången säger hon är så berörande för att kopplingen mellan hennes familj och gerillan är så stark. Men det är mer än så, det handlar om tröst och hemland.
“Hennes musik gör att vi som förlorat någon kär till oss kan bearbeta vår sorg”, säger Emine och fortsätter: ”Hon sjunger som mammor som sörjer sina barn som de förlorat i kriget. Jag träffade en kvinna på hennes konsert som grät hela konserten högt så alla hörde. Jag satt inte nära, hon hade en anhörig som satt bredvid och hon la sitt huvud på hans axlar och grät hela tiden. Jag känner som henne när jag är på Aynurs konsert, det är svårt att förklara, jag har sett så många unga män och kvinnor gå förlorade för självständighet men den kommer aldrig. Man har hört så många sorgesånger av mammor som förlorat söner och döttrar. Ibland vill man skrika, ’jävla Kurdistan’ är du värt det?”
Sättningen på scen är enkel. Piano, bas, vanligt trumset, en basklarinett som räcker ner till golvet och så en kille som spelar bağlama. Just denna är ett tresträngat instrument (även om intrumentet oftast har sju strängar) mindre än en oud och inte så rundad som den. Han spelar tvekande på den, tekniken skvallrar om att han egentligen lärt sig gitarr först och han använder inte hela instrumentets potential. Om man spelar den som jag har hört tidigare har instrumentkroppen en potential att ge ljudet en drivande rytm, ett otroligt dansant beat.
Aynurs röst bär mig ut över stora vidder och okända berg som jag vill klättra över. Stark som ingen annans röst med långa, darrande toner fyllda av sorg, kamplust och kärlek. Det är en kvinna som tar plats på scenen och gör mig stolt över mitt eget systerskap. Många av konsertens sånger lämnar publiken andlöst lyssnande, till de partier där musiken är mer kurdisk med den vevande, maniska rytmen som ’Kece Kurdane’ (den kurdiska tjejen). Texten lyder i engelsk översättning:
Kurdish girls
Girls, stand up, let the world hear your voice
Difficult things are waiting for us
Women are now leading, reading a lot
No longer should you hold a sword, take a pencil
Men också långsam är denna spelning, ibland smått irriterande eftersom det är jazzens struktur som bryter fram. Ett långt pianosolo, som är bra i jazzformen, men som retar upp mig för att jag vill ha mer av den kurdiska och turkiska musikskatten. Jag förstår varför de har arrangerat musiken med så många inslag av jazz. Den västerländska publiken har svårt för att lyssna länge på just kurdisk musik. Den är väldigt intensiv och kräver att man lyssnat på den ganska mycket för att ta till sig. Men det är ändå inte legitimt tycker inte jag för Aynur är speciell. Hon kan absolut bära en hel konsert med sin sångskatt som också har lugna mer meditativa inslag. I slutet av konserten sjunger alla med och danslusten gör att vi sitter och dansar lite i stolarna på Konserthuset.
info@opulens.se
