NEKROLOG. Hans livsstil var asketiskt sträng samtidigt som har var mycket ödmjuk. Thomas Notini minns Nicolai Geddas
Den 8 januari i år avled Nicolai Michailovitj Gedda i sin villa i Tolochenaz vid Genèvesjön i Schweiz, i en ålder av 91 år. Han var fortfarande vid förvånansvärt god vigör, fysiskt och mentalt, när en hjärtattack plötsligt ändade hans liv – förmodligen det skonsammaste sätt på vilket döden kan göra sin obönhörliga entré.
Det är inte min avsikt att gå in närmare på detaljerna rörande hans långa, enastående artistkarriär. Den har beskrivits i åtskilliga minnesteckningar och nekrologer liksom tidigare i biografiska skisser, intervjuer m.m., samt i hans självbiografi ”Gåvan är inte gratis” (1977, med text av journalisten, sedermera Geddas hustru, Aino Sellermark). Jag vill bara dela några av mina minnen av en artistpersonlighet som var unik på flera sätt.
Det är tämligen väl känt hur de tidiga åren av hans liv tedde sig: Han var född i Stockholm utom äktenskapet av en svensk mor och en halvrysk och halvsvensk far; han adopterades av sin halvryska och halvsvenska faster och hennes man, en rysk ortodox kantor och medlem i manskören Kubankosackerna; han växte till stor del upp i Tyskland fram till nio års ålder; därefter åter i Stockholm, där han fick sin första musikaliska skolning av sin far. Resten hör till musik- och operahistorien, både den som redan är skriven och den som väntar på att skrivas.
Nico – så kallades han av alla sina vänner och bekanta, och det var så han ville att vi skulle kalla honom – var den fullständiga motpolen till klichén om den egocentriska divan med extravaganta vanor och arrogant uppträdande. Han avskydde jetsetarnas och limousinernas värld. Var han än befann sig i världen för sina många operaengagemang, föredrog han att promenera till teatern när han skulle till repetitioner eller föreställningar; kanske blev det en glass eller en varmkorv på vägen.
I Stockholm kunde man se honom färdas omkring på cykel långt upp i 70-årsåldern. Hans livsstil var asketiskt sträng, med hård disciplin och strikt regelbundna vanor. I sitt bemötande av andra var han lika ödmjuk, lika generös, lika anspråkslöst och enkelt rättfram, när han var en av världens högst betalda operaartister som han varit när han var ung och levde under fattiga förhållanden. Han betraktade sin enastående talang som en Guds gåva som han var skyldig att återgälda just så som han gjorde – genom att glädja människor över hela världen med sin sångkonst – och inte som ett sätt att förhäva sig själv i narcissistisk självbespegling.
Under några årtionden var jag djupt engagerad i det ortodoxa kyrkolivet, efter att ha konverterat i unga år. Och eftersom jag vid den tidpunkten var sångare, var det naturligt för mig att ägna mig åt den ortodoxa kyrkomusiken, som per definition är uteslutande vokal. Jag sjöng alltså som korist i kyrkan och var under några år även kantor.
Fr.v: Nicolai Gedda, Thomas Notini, Andrej Wawrzenik, Sven Anders Benktsson
Det var så mina och Nicolai Geddas vägar kom att korsas. Gedda, som var praktiserande ortodox kristen hela sitt liv, grundade i mitten av 1970-talet en manskvartett för ortodox sakral sång, främst i enlighet med klostertraditionerna. Jag fick den stora förmånen att Gedda bad mig ingå i denna kvartett som andra tenor. Det var naturligtvis inte svårt att tacka ja till detta erbjudande, och jag blev kvar som medlem i kvartetten tills den upplöstes i slutet av 1980-talet. Vid den tidpunkten var det bara Nico och jag som varit med sedan starten. Första- och andrabasstämmorna hade i olika perioder sjungits av Paul Nordgren (som även skrivit ett flertal av arrangemangen och i några år svarade för den musikaliska instuderingen), Andrej Wawrzenik, Rolf Leandersson, Carl Henrik Qvarfordt resp. Peter Kadiev och Sven Anders Benktsson.
Mina år i kvartetten – vars officiella namn var ”Nicolai Geddas Vokalensemble” – sammanföll till viss del med de år då jag var anställd som korist i Stockholmsoperans kör. Det betydde att jag av och till mötte Nico i Operans korridorer och bytte ett par ord med honom där. Men mest träffades vi utanför Operan, vid repetitioner och konserter.
Syftet med kvartetten var inte i första hand att sjunga vid gudstjänster i den ortodoxa kyrkan, utan just att ge offentliga konserter. Man kunde kanske säga, att vi betraktade vår mission som kulturell snarare än specifikt religiös eller kyrklig. Inte alla medlemmar i kvartetten var heller själva ortodoxa. Våra konserter ägde rum på olika platser i Stockholm: Nationalmuseum, Historiska Museet, Storkyrkan, Stockholms Slott (som ett led i Geddas åtaganden som hovsångare), gamla Musikaliska Akademien vid Nybrokajen, samt i Köpenhamn och Uppsala.
Det råder inget tvivel om att Nicolai Gedda var mycket stolt över att genom sin storartade sångkonst verka internationellt som kulturell ambassadör för Sverige. Det var i Sverige han var född, och Stockholm var hans sena barndoms och hans ungdoms stad. Han älskade Sverige och han älskade sin hemstad. Han behärskade sex språk ända till idiomatisk fulländning. Ett av dessa, svenskan, talade han med tonfall tydligt färgade av det Söder där han bott tillsammans med sina föräldrar.
Men i hans person kunde man påtagligt förnimma både skönheten och komplexiteten i att inom sig själv härbärgera två olika kulturella ”rotsystem”. Hos Nico levde det ryska och det svenska, det östliga och det västliga, tillsammans sida vid sida, och samtidigt oskiljaktigt sammanflätade.
När jag påstår detta, känner jag att jag kanske borde ge några exempel. Men samtidigt inser jag att detta troligen skulle få mig att glida över i generaliseringar och stereotyper. Jag kan bara intyga, att denna dubbla närvaro kunde upplevas när man än mötte honom. I vår tid av missriktade, ofruktbara och ofta även destruktiva resonemang om kulturell eller nationell identitet och kulturellt eller nationellt arv, kan det inte nog eftertryckligt påpekas, hur litet entydigt begreppet kulturell eller nationell identitet är.
Stereotyp eller inte – jag kan hur som helst inte avhålla mig från att återge en episod, där jag absolut kände att jag såg och hörde den ryske Nico rakt framför mig. Kvartetten hade blivit inbjuden att framträda i samband med ett välgörenhetsevenemang på ett av Stockholms museer, vilket naturligtvis betydde, att vi medverkade utan anspråk på arvode. (Av hänsyn till dem av de ansvariga som eventuellt fortfarande är i livet, vill jag inte avslöja vilket museum eller vilket välgörenhetsändamål det rörde sig om.)
När vi anlände till foajén utanför konsertsalen, hade där ställts upp ett stort avlångt bord som var dukat med champagneglas och ett betydande antal flaskor champagne av ett utsökt märke, och det bjöds frikostigt åt alla de betalande besökarna. Jag såg nu hur Nicos ansiktsuttryck blev kolsvart av ursinne över hur man handskades med välgörenhetspengar. Efter konserten gick Nico direkt till de ansvariga och gav dem en utskällning som de nog aldrig hört maken till.
Nästa dag betalade Nico ur egen ficka arvode åt oss tre övriga i kvartetten. När det gällde rättfärdighet och anständighet, fanns det inget kompromissande hos Nico.
Hans kärlek till det ryska handlade naturligtvis om den klassiska ryska musiken. Det finns väl knappast någon operavän som inte blivit djupt gripen av hans tolkning av t.ex. Lenskijs aria i Tjajkovskijs ”Eugen Onegin”. Men mest av allt älskade han den ryska ortodoxa kyrkans liturgiska sång, som var den livsluft han andats alltsedan barndomen.
Nicos religion var till hundra procent känslomässig. Vart han än reste i världen, förde han med sig en gammal rysk ikon i litet format – den representerade hans trygghet, hans hopp och hans tröst, i en värld som är så fattig på alla dessa tre kvaliteter. I den ryska ortodoxa gudstjänsten, med sin emotionella värme, sin symboliska rikedom och sin nästan sensuella sångstil, upplevde Nico en känsla av att vara hemma – en känsla han troligen inte upplevde någon annanstans i världen. Hans begrepp om det teologiska innehållet i den ortodoxa tron var ganska vaga, och hans tro var således mycket individuellt präglad. Vid ett tillfälle avslöjade han för mig, att han delade den hinduisk-buddhistiska tron på reinkarnationen och själavandringen snarare än den ortodoxa, kristna evighetstron.
Men en gång sade han mig något som jag bevarar som hans särskilda andliga testamente:
”Trots mina stora framgångar på världens operascener, är jag aldrig så lycklig och tillfreds inombords som när jag sjunger den fyrstämmiga sakrala sången. Den står mitt hjärta närmast.”
