STORHETSTID. “Men från 1975 blev diskomusiken snabbt den nya stora trenden – och dansbanden upplöstes lika hastigt som de bildats. De enstaka orkestrar som överlevde satsade i stället på disko-covers”, skriver Björn Gustavsson om diskoepoken.
Under cirka fem års tid dominerade diskomusiken nästan fullständigt amerikansk och europeisk populärmusik. Diskotrenden var visserligen stark ända fram till mitten av 1980-talet, men genrens verkliga kulmen och kommersiella storhetstid inträffade åren 1975—1980.
Första gången jag besökte ett diskotek var dock redan 1971. Men det var egentligen inget diskotek i ordets senare mening. Vi var ett tjugotal ungdomar som dansade i en tidstypisk gillestuga – till musik från en enkel skivspelare. Någon egentlig diskokultur hade ännu inte etablerats, än mindre den sortens diskomusik som senare kom att förknippas med begreppet. Det som spelades var 1971 vanlig popmusik; jag minns bland annat Lynn Andersons ”Rose Garden”.
Här i Sverige hade diskomusiken till en början svårt att slå igenom, eftersom dansbandsmusiken så totalt dominerade utbudet, i synnerhet åren 1973–1975. Just vid den tiden fanns cirka tusen svenska dansband. Men från 1975 blev diskomusiken snabbt den nya stora trenden – och dansbanden upplöstes lika hastigt som de bildats. De enstaka orkestrar som överlevde satsade i stället på disko-covers. Till och med artister som Björn Skifs och Tomas Ledin lade om stil och anpassade sig till disko-soundet, liksom förstås ABBA. En av gruppens första diskohits var ”Dancing Queen” från 1976, senare följd av exempelvis ”Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)”.
Även proggmusiken försvann ut ur historien under andra hälften av 1970-talet. Under decenniets första år hade dock polariseringen av det svenska musiklivet varit stark. Vid melodifestivalen 1975 i Stockholm arrangerade proggrörelsen en antifestival: Festival 75, som en protest mot den pågående kommersialiseringen av musikbranschen. Nationalteaterns Ulf Dageby blev en hyllad antihjälte när han sjöng ”Doin’ the omoralisk schlagerfestival” – där texten bland annat går så här: ”Och här kommer ABBA i kläder av plast/ lika döda som sillkonserver/ de skiter också i allt vill göra snabba stol/ det pyr i mina franska nerver”.
Själv minns jag vilken åthutning jag fick när jag i april 1978 spelade Boney M på min nyinstallerade bilstereo. Sådan musik borde inte förekomma i upplysta kretsar! Boney M var lika förkastligt som ABBA, fick jag höra.
Öppnandet av Café Opera i Stockholm, 1980, manifesterade att det svenska nöjeslivet nu växlat upp till en ny nivå, efter att ha legat i ett slags träda under det tidiga 70-talets mer puritana ideal, med vänsterideologi, hippies och gröna vågar. Nattklubben Café opera, där discomusiken högljutt pumpade långt ut i Kungsträdgården, ända fram till morgontimmarna, blev snabbt landets hetaste träffpunkt; en svensk motsvarighet till legendariska Studio 54 i New York, som hade öppnat tre år tidigare.
Diskomusiken, utvecklad i afroamerikanska kretsar i New York och Philadelphia, dominerade under sent 70-tal listmusiken världen över men spreds också via filmer som Saturday Night Fever (1977). Kännetecknande för diskogenren var bastrummans metronomiska slag och texter som i allt ökande grad beskrev sexuell utlevelse och allmänt hedonistiska ideal.
Vid mitten av 1980-talet började diskomusiken förlora sin attraktionskraft. Disko-epoken ebbade ut i takt med att Hiv-virusets spridning. När Studio 54 stängde för gott år 1986 gick diskoepoken i graven.
Jag minns när jag på ett diskotek år 1987 hörde Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”. Visserligen lät låten som traditionellt disko, men samtidigt lite rutinartad, som i ett tidsmässigt egendomligt tomrum, därför att större huvuddelen av publiken redan var försvunnen… Även Pet Shop Boys hit ”Always On My Mind” från samma år framstod som en senkommen eftersläntrare: disko i en tid då genren redan höll på att bli historia.
bjorn.gustavsson@opulens.se
