I Bob Dylans nobelföreläsning fanns ett inslag som väckte stor entusiasm hos många kommentatorer, nämligen det avsnitt där han berättar om sitt förhållande till Homeros. Ett representativt exempel är Jonas Thente som i Dagens Nyheter hävdar att Dylan gjort Odysséen ”till sin egen” och att han haft en unik förmåga att tillgodogöra sig det homeriska arvet:
“Och vad gäller Odysseus. Ja, vem annan än Bob Dylan skulle omedelbart kunna utvinna meningar som ”He’s a travelling man, but he makes a lot of stops” ur den mångtusenåriga texten. Han gör en Dylanlåt av den…”
Kommentatorernas entusiasm var förmodligen uppriktigt menad, men den framstår lätt som en smula överdriven. För vid närmare granskning finner man inget i Dylans föreläsning som tyder på att han har något djupare förhållande till den homeriska diktningen. Samma sak gäller för övrigt också om hans sångtexter.
Att en nobelföreläsning anknyter till Homeros är ju inte heller så originellt som de entusiastiska kommentatorerna verkar tro. Liksom mycket annat hos Dylan är det ett grepp som redan prövats av andra nobelpristagare.
Ett minnesvärt exempel är den nobelföreläsning som 1963 hölls av den grekiske poeten Giorgos Seferis. Han talade om det homeriska språket med utgångspunkt från uttrycket δαοζ ηελιοιο (’solens ljus’) som ofta återkommer i Odysséen. Och i slutet av sin föreläsning jämförde han sig med den Odysseus som vid mötet med kyklopen Polyfemos kallade sig Ingen.
Från Homeros utgick också Seferis’ landsman Odysseas Elytis som fick priset 1979. I sin nobelföreläsning skriver han om Homeros bild av havet. Detsamma gjorde Derek Walcott 1992. Han berättar inledningsvis att han gjort en dramatisering av Odysséen som spelats på en teater i England, och längre fram i anförandet jämför han sin egen diktning med Homeros’.
Hos Seferis, Elytis och Walcott var apostroferingarna av Homeros ganska kortfattade. Det hindrar inte att de förfaller ha haft ett betydligt större intentionsdjup än hos Dylan. Vad Dylan i nobelföreläsningen säger om Odysséen går sällan utöver det allmängods man kan hitta i enklare skolböcker, om vi bortser från det avslutande citatet ur inledningen till Robert Fitzgeralds klassiska översättning från 1961. Hans påståenden är dessutom ofta vaga på gränsen till det vilseledande, som när han hävdar att Odysseus ”alltid är på väg att rädda någon”. Här får man definitivt intrycket att han inte läst verket särskilt noga.
Inte heller Dylans sånger övertygar om att han verkligen gått på djupet med den homeriska diktningen. Anspelningarna på Homeros verkar ofta så löst påklistrade att inte ens de mest vävilliga Dylan-tolkare lyckas ge dem någon vettig innebörd. Ett exempel är Early Roman Kings som trots sin titel handlar om maffian och det senare nittonhundratalets gängstrider i Bronx. Här finns en anspelning på Robert Fagles engelska översättning av Odysséen, men så vitt jag vet har ingen kunnat förklara hur den hänger ihop med textens helhet.
I can strip you of life
Strip you of breath
Ship you down
To the house of death
Dessa fyra rader anspelar på striden mellan Odysseus och kyklopen Polyfemos. I Fagels ganska fria tolkning ropar den överlistade och svårt bländade jätten till sin fiende: ”Would to god I could strip you of life and breath and ship you down the House of Death.” Frågan är dock vad Dylan vill uppnå med denna Homeros-allusion. Kanske har han velat peka på likheter mellan gängstriderna i Bronx och Odysseus kamp mot kyklopen, men den hotfulla tonen passar inte alls ihop med de konsilianta tongångarna i strofens fortsättning:
One day
You will ask for me
There’ll be no one else
That you’ll wanna see
Något liknande kan sägas om en annan av Dylans anspelningar på Homeros, den sista strofen i Temporary like Achilles. Titeln låter ana att diktens försmådde älskare är en sentida motsvarighet till den grekiske hjälten, men så är det inte. Det visar sångens sista strof, där Achilles uppträder som den kallsinniga damens ”bodyguard”:
Achilles is in your alleway
He don’t want me here, he does brag
He’s pointing to the sky
And he’s hungry, like a man in drag
How come you get someone like him to be your guard?
You know I want your lovin’
Honey, but you’re so hard
Frånvaron av intentionsdjup och sammanhang med textens helhet verkar sålunda vara det typiska för Dylans Homeros-allusioner. Det hindrar inte att de ibland kan ha ett visst underhållningsvärde. Ett exempel är slutraderna i ”Open the door, Homer”:
Open the door, Homer
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more!
Underhållningsvärdet är dock inte tillräckligt för att man ska behöva godta den så ofta upprepade karakteristiken av Dylan som vår tids Homeros. Om Homeros existerat måste man tänka sig honom som en skicklig improvisatör som vid varje framträdande nyskapar sina dikter på grundval av ett förråd av fasta formler, vilket är något helt annat än det Dylan åstadkommer på sina konserter. Dylans sätt att sjunga en viss sång kan visserligen variera – ibland blues, ibland reggae – men texterna i sig är i stort sett lika från gång till gång.
info@opulens.se
