FRAMTIDEN. Under pandemin har vi tvingats lära oss att uppleva konst ensamma framför datorskärmen. Men är detta substitut framtiden? De finns de som istället genom att omfamna ensamheten skapar unika konstupplevelser, skriver Andreas Engström.
Jag har tidigare i Opulens (2 juni) skrivit om hur internetkonsertens genombrott under Coronasäsongen inneburit en möjlighet för dagstidningskritikerna att vidga vyerna. Följaktligen bevakar de nu internationella festivaler som om de aldrig gjort annat. Men om bildskärmskonserten till en början sågs som ett lika kreativt som tillfälligt substitut har det hela i takt med att såväl verk- och uppförandeformer som de tekniska lösningarna anpassats efter den strömmade situationen utvecklats till något sorgligt: Är detta att uppleva musik, varande ensam inte bara i sin vardag utan också i sin upplevelse av konst, i den tanke- och känsloverksamhet som kräver fysisk närvaro av både konst och medmänniskor? Live-formernas uppsving sedan början av 2000-talet – konserter, fotbollsmatcher, uteliv i allmänhet – har trots allt tolkats som den ”postdigitala” situationen, där vi söker en unik upplevelse samt gemenskap och direktkontakt med andra människor, något som aldrig finns blott ”ett klick bort”.
Skärmanpassningen är nu inte det enda sättet på vilket konsten eller konsertformen förändrats under 2020. Ibland utgår man just från den nya sociala situation vi befinner oss i, men snarare än att bygga bort den utforskar ensamheten som del av den estetiska upplevelsen.
All-Ein-Sein är titeln på den pågående festival som o/modernt ger på Goethe-Institutet i Stockholm. Separeringen av ordet låter mena att det ensamvarande tillståndet inte blott gäller var och en i sin egen ensamhet, utan just alla, vi förenas av detta.
En och en, eller i ett sällskap av max fyra, bjuds man in till en liten konsert. För vår del var det med de två violinisterna Ellen Nisbeth och Fredrik Paulsson som spelar Bach, Bartók och en tolkning av en folkmelodi. Formen och rumsarrangemanget skiljer sig inte nämnvärt från en konventionell konsert annat än att rummet är mindre, vi är ensamma och musiken är just för oss. Och att det rör sig om blott 15 minuter, vilket i sammanhanget är kort men just här kommer exklusiviteten att innebära en intensifiering av den konstnärliga upplevelsen.
Projektet är inspirerat av Marina Abramovićs The Artist is Present som genomfördes på MoMA i New York för tio år sen. Lite överraskande kan tyckas, för det rör sig om rätt olika saker. Abramović bjuder in åskådare en och en att för en kort stund medverka i en exklusiv performance, samtidigt som publiken sitter på vanligt sätt stilla på sina platser.
Konserten har då mer likheter med nyare plats- och situationspecifika musikverk för en exklusiv publik, som också förekommit före pandemin. Jag minns till exempel hur man på Sporfestivalen i Århus 2018 kunde boka tid för en konsert i en husvagn där den franska pianisten Gwen Rouger spelade för en person åt gången (vilket jag skrev om i Opulens (30 maj 2018). Här är verket – husvagnen, inredningen, spelteknikerna – utformade utifrån situationen där man sitter bredvid pianisten som arbetar högst fysiskt med att vrida och bända på tangenterna. Om jag mins det rätt ombads man som publik att vända notblad.
Abramović använder den inför publik och konstnär utsatta individen för att utforska ensamheten. I husvagnen blir de två närvarande kropparna del av musikverket som fysiskt föremål, när situationen mentalt och kroppsligt invaderar individen. All-Ein-Sein på Goethe-Institutet är i jämförelse existentiell. Vi är ensamma med oss själva och följaktligen också med konsten som är ett utomstående objekt att komplettera. Men ensamheten innebär också en möjlighet att omfamna denna, bejaka skeendena, att nå fram till en intensifierad upplevelse av den.
Efter musiken bjuds vi in i ett annat rum där skådespelaren Robert Fux läser ett av Rilkes brev till Herr Kappus. Där handlar det om Kappus sjukdom men Rilkes råd låter sig tolkas som något rörande ensamheten. Omfamna den, gör den till din, på så sätt kommer du ut starkare.
andreas.engstrom@opulens.se
