Anteckningar från underjorden

”Gränserna mellan mellan teater, punk, bildkonst och noterad konstmusik var ibland utraderad med ritualen eller improvisation som det förenande elementet.” Andreas Engström rapporterar från en utställning om alternativkonst från båda sidorna av järnridån.

Åtminstone i teorin uppmuntrades avancerad och avantgardisk kultur av regimerna i Warszawapakten. I praktiken var det lite si och så med den saken. De förhållandevis liberala länderna Polen och Ungen och de hårt hållna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Sovjetunionen hade dock gemensamt ett förmynderi där staten var den instans som all konst och kultur på ett eller annat sätt måste gå igenom eller förhålla sig till.

Begrepp som underground eller alternativkultur hade därför i öst en rätt annorlunda klang. Scenerna var verkligen tvungna att befinna sig ”under marken” medan deras västliga motsvarigheter kunde bryta fram som hip populärkultur eller bli upptagna i den kulturella kanon. Banden mellan offentligt och underground var inte obefintliga i öst, men de såg annorlunda ut.

Om undergroundkonst i gamla öst handlade utställningen “Notes from the Underground”, som nyligen visades på Akademie der Künste i Berlin. Parallellt visades en utställning med FMP (Free Music Production), skivetiketten som var banbrytande för improvisationsmusiken i Västtyskland och hela Europa. Tillsammans gick utställningarna under namnet “Underground + Improvisation”, vilket understryker hur improvisation var ett viktigt element i den konstnärliga frigörelsen på båda sidor av järnridån.

I öst kunde detta leda till vad som i dag förefaller som ytterst märkliga konstnärliga förbindelser. Ett slags alternativ genealogi till ljudkonsten finner vi i de mekaniska skulpturer av György Galántais som det ungerska punkbandet Vágtázó Halottkémek (“Galopperande likbeskådarna”) spelade på i något som kan beskrivas som ett mellanting mellan konsert, performance och ljudritual. Att på den svartvita filmen se hur ett av skulpturens gnisslande hjul styrs som en ratt i en simulering av en bilfärd på en monitor blir till en anakronistisk analog kommentar till de datorspel som ännu inte var så vanligt förekommande.

Gränserna mellan teater, punk, bildkonst och noterad konstmusik var ibland utraderad med ritualen eller improvisation som det förenande elementet. Beroende på vilka som satt i maktpositioner kunde också institutioner använda sina plattformar för att konstnärligt tänja på gränserna. Det tjeckoslovakiska jazzförbundet, till exempel, verkade som en nagel i ögat på makthavarna och understödde vad som mest liknar en form av primitiv noiseimprovisation.

Under 70- och 80-talen kom punken från väst och en större kännedom om det klassiska avantgardet i Centraleuropa att inspirera till framväxten av undergroundtidskrifter som spreds inom konstnärliga miljöer. Egenutgivning av kassetter skedde parallellt med eller delvis sammankopplad med kassettbytarkulturen i väst. Hur den östtyska alternativkulturen efter murens fall kom att uppgå en allmän europeisk musikkultur exemplifieras av Frank Bretschneiders egenutgivna experimentmusik på kassett. Bretschneider kom sedermera att vara en viktig kugge för cd-etiketten Raster-Noton.

När jag tar stegen in i utställningen om FMP slås jag av hur denna radikala improvisationsmusik känns … som en etablissemangskultur. Det är så klart en anakronistisk konstruktion. Likafullt grundar den sig i det faktum att relationen till det officiella, etablerade eller påbjudna, oavsett hur denna ser ut från fall till fall, är väsentlig för det konstnärliga uttrycket, liksom för hur vi uppfattar begreppet underground.

Alla artiklar av Andreas Engström