MINNEN. “Och Robert Caro påminner om att Lyndon B. Johnson var den ledande kraften bakom National Endowment for the Arts och National Endowment for the Humanities som konservativt reaktionära krafter nu gör sitt bästa att demontera”, skriver Ivo Holmqvist.
Under tio veckor, med start på Martin Luther King Day den 15 januari, kommer man på olika håll i New York att blicka tillbaka på 1960-talet och jämföra årtiondet med dagens politiska och kulturella klimat. På Carnegie Hall som är navet för aktiviteterna har man premiär på två nyskrivna pjäser.
Den ena tar sin utgångspunkt i Kings tal ”I have a dream”, den andra i journalistens Studs Terkels reportage, han som var en mästare i att samtala med vanligt folk. Just Carnegie Hall har en särskilt stolt 60-talstradition att falla tillbaka på. Där uppträdde bland många andra Bob Dylan och den vasse satirikern Lenny Bruce 1961 och Beatles 1964, med två konserter på en dag (samma år kom de till Foresta på Lidingö).
Den ryske pianisten Sjatoslav Richter spelade där 1960, och Leontyne Price sjöng där fem år senare, och så vidare. En av dem som kom på idén till festivalen är Robert Caro som förutom att ha egna minnen från årtiondet är väl inläst på det. Efter många års forskning och skrivande, på en gammal elektrisk Smith-Corona, börjar han komma till vägs ände för sin majestätiska monografi om Lyndon B. Johnson. Han håller på med det femte och avslutande bandet nu. I New York Times den 12 januari återger Jennifer Schuessler ett samtal hon haft med honom, både om vad som kommer att stå i det (där avslöjar han inte mycket) och om hans syn på sextiotalets aktualitet:
”So much of what is under assault right now – women´s rights, gay rights, voting rights, Medicare and Medicaid, a more open immigration policy – got started or reached a new intensity in the 1960s…. This (det vill säga just nu, 2018) is an era where there is so much thought that government is bad. I´m writing about a time when people thought government was a force for good.”
På New York Public Library, bakom stenlejonen i korsningen av 42a gatan och femte avenyn, ställer man ut Jack Kerouacs och Allen Ginsbergs manuskript, Timothy Learys anteckningar om LSD, och olika dokument om de svarta pantrarna. En av dem, den briljant vältaliga och arga Angela Davis kom senare att bli professor på UCSC i Santa Cruz. Andra gick det sämre för, som Malcolm X som liksom Martin Luther King, presidenten John F. Kennedy och hans bror inrikesministern Robert Kennedy mördades under 1960-talet. Några månader innan han sköts ihjäl i Harlem var jag med om en lunch med honom på Dartmouth College, men det är en annan historia.
Och Robert Caro påminner om att Lyndon B. Johnson var den ledande kraften bakom National Endowment for the Arts och National Endowment for the Humanities som konservativt reaktionära krafter nu gör sitt bästa att demontera. Om USA hade låtit bli att dras in i det kolonialkrig som fransmännen lämnade efter sig i Vietnam hade mycket varit annorlunda, bland annat hade Johnsons eftermäle sett helt annorlunda ut. Då hade man kommit ihåg honom för de många sociala reformer han lyckades genomföra, ofta trots hårt motstånd från republikanerna, de som nu vädrar morgonluft.
Jennifer Schuessler tar avslutningsvis upp hur Jacqueline och John F. Kennedy bjöd in cellisten Pablo Casals till Vita Huset, liksom den åldrade poeten Robert Frost, han som hade läst en dikt vid installationen och haft svårt att hålla fast manuskriptet i den kyliga snålblåsten, och hur Nixon slukade filmer i Vita Huset. Vilka ledande kulturpersonligheter som bjudits in till Vita Huset under det gångna året avstår hon visligen från att försöka lista. Men vilka kulturella preferenser hade Lyndon B. och Lady Bird Johnson? Svaret får den frågan vi vänta på ännu en tid: ”I’m going to ask you to give me a pass on that. I haven’t written that chapter yet!”
ivo.holmqvist@opulens.se
