Aktuellt på cd och dvd – klassiskt, jazz och funk

SKIVTIPS. Björn Gustavsson går igenom en rad aktuella inspelningar av klassiska verk på cd och dvd, men har också lyssnat på jazz och funk.

Pianisten Seung-Yehun Huh, från Korea, har sedan länge intresserat sig för tysk romantik, och på sin senaste skiva djupdyker hon i Robert Schumanns musikaliska universum. Tolkningarna är utmärkta snarare än hänförande; bäst är hon i den omfångsrika ”Fantasie C-Dir” opus 17. Känslostarkt målar hon den färgrika spretigheten i första satsen, väl följande angivelsen: ”Dueschaus phantastisch und leidenschaftlich vorzutragen”.Bachs viola da gamba-sonater fungerar som rena meditationspasset. Att få sjunka ner i denna långsamt framskridande musik – framförd med sådan finess som på denna cd Sonatas for viola da gamba and harpsichord, med Robert Smith och Francesco Corti – är en ynnest. Men det starkaste spåret är gamba-spelaren Robert Smiths egen komposition, ”Dido’s torment”: intensiv, gränsöverskridande musik som utifrån djupaste respekt för barockgenren hänfört driver i riktning rockmusik.

Carl Maria von Weber, som klingar både wienklassicistiskt och romantiskt, tecknas med fullödig bredd på en skiva där Konzerthaus Orchester Berlin är vassare och mer pregnant än på länge. Extra plus för tolkningen av Chopinkryddade Konzertstücke für Klavier und Orchester, där solisten Martin Helmchen starkt imponerar – och sopranen Anna Prohaska sjunger med drabbande närvaro i fröjdefulla ouvertyren till ”Oberon”. Summa summarum: Weber återuppstånden.

Tjajkovskijs violinkonsert i D-Dur opus 35 spelas med drabbande närvaro av unge Satenik Khourdian tillsammans med flera hundra år gamla orkestern La Monnaie Symphony Orchestra – därtill bjuds utdrag ur Svansjön och romantiskt svävande Valse sentimentale (som ju i sin tur så starkt inspirerade Sibelius). Tjajkovskijs musik kan i sin mångfacetterade rikedom ibland påminna om Prousts litteratur: ju mer man tar del av verket, desto mer upptäcker man.

Unga israeliskan Hila Fahims, som bland annat varit anställd på Deutsche Oper och Wiener Staatsoper, sjunger här tillsammans med Wiens radiosymfoniker en rad arior av Donizetti, även en del av Verdi. Donizetti är ofta flödande melodisk och dramatisk – och i mångt och mycket Verdis föregångare. Unge italienske dirigenten Michele Gamba gjuter glans i framförandet – där huvudintrycket dock förblir att den unga sopranen med tiden kommer att kunna djupna än mer i sina tolkningar.

Dubbel-cd:n med Maskeradbalen erbjuder en stabil och fulltonig tolkning av Verdis mästerverk – och med synnerligen eftersökte tenoren Piotr Beczala i rollen som Gustav III. Utöver fina solistinsatser möter Wiener Staatsopers kör och orkester i högform.

Amerikanska kvintetter av Amy Beach, Samuel Barber och Florence Price – samtliga från 1900-talets första hälft – tolkas på American Quintet. Inga lättillgängliga verk, och melodiskt inte särskilt sockrade – men de gedigna tolkningarna bjuder goda möjligheter att upptäcka mer av tidig amerikansk modernism.

Esbjörn Svenssons trio – för några decennier sedan bland de hetaste jazzensemblerna i landet – har ännu en marknad. Här typiska Esbjörn-kompositioner samlade under gåtfulla titeln 301. Det är både utlevelsefullt, hämningslöst experimentellt och med fin känsla för efterkrigstidens jazzallfarvägar.

Självmedvetne stjärnviolinisten Pekka Kuusisto framträder tillsammans med Norwegian Chamber Orchestra på en cd med musik av Nico Muhly och Philip Glass. De senare tolkningarna – arrangerade av Kuusisto – är frapperande och djupt gripande. Högsta betyg!

Funk is my religion med Nils Landgren och hans Funk Unit – ett band som sedan 90-talet etablerat sig som ett av Nordeuropas funkigaste. Här möter musik besläktad med discon och gjord med humor och humör. Svängigt – med inbyggd ”uppfordran till dans”.

Slutligen dvd:n med Brandenburgskonserterna – koreograferade av Anne Teresa de Keersmaeker, och med dansare från ”Rosas” och med ”B’Rock Orchestra”. Tyvärr bottennapp: pretentiöst trendigt och på gränsen till det uthärdliga. Att koreografen i programhäftet kan säga: ”Framför allt handlar Bachs musik om kommunikation” – och sedan göra en så abstrakt, icke-kommunikativ ”balett” av denna rytmiska musik: det förblir en gåta.