VERDI. Björn Gustavsson har botaniserat bland de senaste utgåvorna av klassisk musik på cd. Här tipsar han bland annat om en legendarisk tolkning av Verdis Requiem.
J S Bach, Ich habe genug. Cantatas 82, 32 och 106. Dunedin Consort / John Butt. Linn, 2021.
J S Bach, Bach for two. Viola da gamba & Orgel. Ramée, 2021.
Johan Helmich Roman, Then Svenska Messan. Göteborg Baroque / Magnus Kjellson. Nilento, 2021.
Giuseppe Antonio Brescianello, Behind closed doors, volym 1. Konserter och sinfonior. La serenissima / Adrian Chandler. Signum, 2021.
Händel, Porpora, Monteverdi m.fl., Les 3 contre-ténors, Filippo Mineccia, Samuel Marion, Valer Sabadus. Orchestre de l’Opera Royal / Stefan Plewniak. Cd och dvd, Chateau de Versailles, 2021.
Frédéric Chopin, arrangemang för cello och piano, Anne Gatinel /Claire Désert. Naive, 2021.
Giuseppe Verdi, Messa da requiem. Chor und Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunksplus sångsolister / Riccardo Muti. Liveupptagning 1981. BR Klassik, 2021.
Sergej Prokofiev, Violinkonserter 1 och 2 och sonat för soloviolin. ORF Vienna Radio Symphony Orchestra / Jun Märkl. Solist Tianwa Yang. Naxos, 2021.
Beethoven sa en gång om Bach: ”Nicht Bach, sondern Meer sollte er heissen” (”Inte Bäck, utan Hav borde han heta”).
Bachs stora musikhistoriska betydelse ligger i att han skapade ett slags prototypisk musik för den lutherska kyrkans liturgi – exempelvis skrevs ett hundratals kantater för gudstjänstbruk. Brittiska ensemblen Dunedin Consort, en av Europas främsta inom barockgenren och ledd av den synnerligen kompetente John Butt, bjuder på insiktsfulla tolkningar; kanske inte nydanade, men innerliga, gjorda med kärlek. Någon gång aningen kompakt, blockartat, men i stort: sprudlande syresättning av tunga ämnen – inklusive döden – som Bach blåste sin ande i.
”Bach for two” bjuder på transkriptioner men också några original för den ovanliga sättningen orgel – viola da gamba. Mötet mellan den nakna gamban och den brett spelande orgeln skapar spänning och suggestiva kontraster. Gambisten Romina Lischka och organisten Marnix de Cat har skapat en säregen musikupplevelse.
Johan Helmich Roman, ”den svenska musikens fader”, hade tagit starka intryck av tysk och italiensk barock – och särskilt beundrade han Händel. Det hörs inte minst i den tyvärr sällan spelade ”Then svenska Messan” – ett slags Messias på svenska och även med texter på svenska.
Rebaroque utgav för drygt tio år sedan en mängd livfulla Roman-tolkningar – men Göteborg Baroque är snudd på än bättre i denna alltigenom delikata tolkning av Romans oerhört vackra mässa. Och mitt i allt detta överdåd: sopransolisten Anna Jobrant – har över huvud taget någon annan svensk sopran denna källfriska renhet i rösten?
Ju mer man gräver i den italienska barockens rika mylla, desto fler mer eller mindre bortglömda tonsättare finner man. En av dessa, Giuseppe Brescianello, återuppväcks nu av brittiska ensemblen La Serenissima, som under Adrian Chandlers ledning tagit sig för att spela in all hans musik.
Volym 1, fylld av ”concerti” och ”sinphonie”, ger mersmak. Med stor spelglädje tolkas Brescianellos spänstiga, glada barock – starkt besläktad med Corellis och Vivaldis ljusa melodik. Tre unga men redan erfarna kontratenorer excellerar i sång skriven av Monteverdi, Händel, Porpora med flera – ursprungligen ämnad för dåtidens superstars: kastraterna.
Men dessa sångare tar sig an uppgiften på ett fantastiskt sätt – och under Stefan Plewniaks ledning gör både orkester och solister veritabla storverk. Sammantaget ett gnistrande fyrverkeri av överdådig barock. Lyssna bara på det rekordsnabba tempot i Händels ”drottning Sheebas ankomst” – hon riktigt flyger fram. Underbart!
Chopin i nytt ljus möter på skivan där pianisten Claire Desért tolkar Chopin tillsammans med cellisten Anne Gastinel; den senare har velat lyfta violoncellon som ett lämpligt instrument för den ofta veka melankolin i Chopins musik. Merparten har arrangerats, men trots den kanske lite överraskande sättningen: med så kreativa, öppna musiker och med instrument som oväntat fint flätas samman öppnas nya dörrar till den chopinska musiken.
År 1981 dirigerade Riccardo Muti i München en legendarisk uppsättning av Verdis Requiem. Ännu långt efter konserten talades det om denna ”oförglömliga” tolkning – och nu, fyrtio år senare, utges denna inspelade konsert på cd. Och verkligen: En enastående tolkning – och trots att Muti här är så ung: alltsammans gjort med enastående stringens, detaljrikedom och kompromisslös inlevelse. Med ett ord: Magnifikt!
Som avslutning något helt annat, nämligen Prokofievs första och andra violinkonserter och hans sena sonat för soloviolin (1947). Musiken är fylld av sedvanlig prokofievsk spänst och kastar ideligen mellan högstämda eller fräna klangvärldar och däremellan uppsluppen lekfullhet. I allt en ytterst välgjord inspelning.
bjorn.gustavsson@opulens.se
