Afrofuturism och revolt: Sverigeaktuella Irreversible Entanglements

UPPROR. Det handlar om afrofuturism och revolt när det amerikanska bandet Irreversible Entanglements kommer till Sverige. Anton Halldin tecknar här ett porträtt av gruppen.

Under Black Lives Matter–rörelsens mobilisering har Irreversible Entanglements gett uttryck för den afro–amerikanska erfarenheten under det att bandet följt med i ett momentum på en bärande våg. Vad jag menar, är att det amerikanska bandet – med medlemmar från Philadelphia, New York och Washington DC – genom musiken ger ett uttryck för det raseri som, genom proteströrelsen, växt fram över hela USA. Själva fann de varandra under en protestaktion mot dödligt, rasistiskt polisvåld i New York 2015.

Bandets musikaliska uttryck är en symbios av poesi, bröt, rytm och improvisation. Låt mig förklara. Musiken drivs fram av poeten Camae Ayewas – mera känd som Moor Mother – aggressiva spoken word, i ett uttryck i tradition med afro-amerikanska poeter och band som Gil–Scott Heron och The Last Poets. Vilket betyder, att vi pratar om en rapp (med två p) och agiterande recitering om den svarta amerikanska erfarenheten. Poesi i betydelsen hård jävla ångvält.

Det finns en jämförelse här med brittiska poeten och musikartisten Kae Tempest. Likt Tempest så är Camae Ayewa utöver musiken även verksam som etablerad poet, och (båda) som pjäsförfattare. Men där Kae Tempest, i det reciterande uttrycket, glider in i hiphopens rap, är Ayewas hellre just hård spoken word. (Men detta är, skall tilläggas, just som medlem i Irreversible Entanglements – poeten är verksam genom både rap och spoken word, i en rad olika konstellationer, och även som musiker och soloartist, med hiphopbaserade och experimentella uttryck.)

En annan given koppling kan göras till brittiska SAULT, ett musikaliskt projekt med samma symbiotiska förening och som uppvisar Black Lives Matters dynamik – och, naturligtvis därmed, med dess rötter i decennier, århundraden, av den afrikanska diasporans motstånd mot institutionaliserat rasistiskt våld. Och som radikalt meddelar att detta är svart musik för svarta lyssnare – vi andra är medbjudna om vi är av det rätta virket.

You see them fireworks last night? (…) Like ten bullets travelling throughout the city, killing nothing but black people. A whole bunch of of us, at the same time, different locations. (…) I was fourteen, she was sixteen, he was seven and she was twenty–three.

Raderna är från brutala Fireworks, ett spår från den första självbetitlade skivan (inspelad 2015, utgiven 2017). En skiva med fyra låtar, mellan tio och femton minuter vardera.

Men det ”bröt” som, i min beskrivning, är så i symbios med den hårda poesin skapas av trummis, saxofonist, trumpetare och basist som kastar sig in i en vild och aggressiv frijazz. De fyra låtarna fungerar, var och en, som ett eget brutalt, musikaliskt, berättande landskap, som lyssnaren kliver in i, som omformas, tar med lyssnaren på en resa, genom paus och kaos, där Moor Mothers reciterande spoken word dyker upp likt att den plötsligt befinner sig vid ytan, likgiltig inför populärmusikens cementerade krav på vers–refräng–vers.

Den psykotiska energi som ryms i ljudbilden befinner sig i sina mest utsvängande stunder i samma område som norska frijazzgruppen The Thing (som ju 2011/2012 samarbetade med svenska Neneh Cherry i mästerverket The Cherry Thing). Vilket betyder, att en massiv, intensiv rytmsektion bankar på gallren till instängd galenskap, i bröt och tjut från trumpet och saxofon – med en medlande, dansande ståbas däremellan. Ett oåterkalleligt trassel: det är magnifikt, berusande.

I lugnare partier träder Irreversible Entanglements in i mörkt punkterritorium, under ledning av Moor Mothers blytunga spoken word som ett orubbligt gravitationens centrum.

Genom de halvimproviserade stroferna fungerar musikstyckena som ett slags fotoalbum över det kollapsade USA, med närvaro av hemlöshet, vräkningar, polisvåld. ”Since the southern flag came down, ain’t nothing left except jails and burnin’ churches.”

Överlevnad. Katrina.

I andra musik– och poesiprojekt arbetar poeten med afrofuturism, en radikal, afrocentrisk hybridgenre vars estetik och tematik även dyker upp på skivorna Who sent you? och den något lugnare Open the gates, där utopiska visioner kring universum samsas med klasshat och esoteriska ritualer med avgrundsdjupa band till afrikanska förfäder, och – som i The Port Remembers – bilder av USA:s historia som slavägande nation. Den över tjugo minuter långa digitala singeln Homeless/Global (två låtar som spelas upp sammanhängande) beskriver migrantflykt – ”they say freedom is just down the road, if we could just hold on” – och en gräns, kanske mellan Mexiko och USA, kanske någon av de andra.

I en intervju för brittiska tidskriften The Wire 2019 berättar Camae Ayewa att inspirationen ofta hämtas utifrån den plats där bandet uppträder. I Belgien mynnade en konsert ut i en lång och hatisk stream–of–conciousness om landets forna kung Leopold II och nationens blodiga kolonialhistoria.

”Det som vi gör handlar om magi”, säger Camae Ayewa i intervjun, syftande på att hela bandet, inklusive poeten själv, improviserar fritt under varje spelning. ”Vilken riktning jag än tar, så känner jag hur de stöder mig till hundra procent. They definitely have my back.”

Precis som resten av världen blev Irreversible Entanglements, som turnerande band, satta på paus under 2020. De fick hastigt fly tillbaka till USA, under Coronaspridningens första riktigt alarmerande krisdagar, under pågående europaturné där nästa stopp skulle ha varit en spelning i Oslo. (Två år senare damp det överraskande ner ett mail hos undertecknad, om att konsertlokalen Blå i Oslo betalade tillbaka biljettpriset. Utlägget för inställd tågresa Göteborg–Oslo tur och retur brann dock upp.)

I juni spelar Irreversible Entanglements i Sverige: på Fasching i Stockholm den 7 juni, och under Clandestinofestivalen i Göteborg dagen efter.