INDIEROCK. Trots blinkningar till 80-talets och 90-talets mainstream-pop, och ett göteborgsound igenkännbart från 00-talets första decennium, lyckas Division 7 peka framåt. Ett konststycke i sig, skriver Erik Bovin, som också reflekterar över hur en recension egentligen bör utformas.
Paradis Garage med Division 7
Skivbolag: Septembernatt
Ni har hört det förr. Just i det ögonblick när vår indiescen är i färd med att dödförklaras uppenbarar sig en ny artist eller ett nytt band (alltid oförskämt bra) och blåser liv i den. De senaste åren har musiksverige hottats upp av nykomlingar som Miynt, Klara Keller och Division 7.
Men innan jag skriver om Division 7 och deras debutalbum ska jag först göra en liten utvikning och hoppa till mitt huvudområde, litteraturen och den inte helt oansenliga delen av det litterära kretsloppet: kritiken.
Det har dryftats mycket om litteraturkritik på sistone. Det kan tyckas befogat. Kulturkritiken har krisat i årtionden nu. Den anklagas ofta för att vara elitistisk. Men vad menar då de som kallar dessa texter, som sällan drar in pengar nog för att kunna försörja sina skapare, elitistiska? Många retar sig på kritikerns tendens att ställa sig lite vid sidan av samhället och/eller sitt recensionsobjekt.
Varje kritiker med självaktning är dock mån om att bevara sin distanserade blick. Men visst är det så att kritikern, till läsarnas förtret, tar på sig för stora solglasögon ibland. Jag kan förstå varför kritikern tar till denna distans, och då alltså även när denne ställs inför ett verk som förmår ta hen i besittning. För att lyckas förmedla sin hänförelse i text – det är allt annat än enkelt. Fallgroparna är många. Det kan bli subjektivt på fel sätt, banalt eller bara klyschigt.
Stig Larsson lyckades dock i sin artikel om den allt för tidigt bortgångne författaren Kristian Lundberg (Expressen, 14/5/2022). En text där han erkände sig vara sen på bollen då han tidigare inte tagit Lundbergs författarskap riktigt på allvar. På ett sätt belyste Larssons text också svårigheten i, och vikten av, att våga ta saker och ting på allvar. Jag tog honom på orden; texten rörde mig till tårar. Men hade jag skrivit det sistnämnda om ett verk, i en recension, hade det inte berört läsaren ett skvatt. Trots det oerhörda i att något en för mig främmande människa skapat, i strikt mening ”hittat på”, förmår framkalla en fysisk reaktion.
Åter till musiken! Som skribent, ställd inför vidden av Division 7:s debutalbum förefaller det enda adekvata att försöka med det närmast omöjliga: att förmedla min hänförelse utan att dröja vid de tårar som fällts.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Division 7 har redan gjort sig ett namn som ett bra liveband. Och sensommaren 2019, när EP:n Från botten upp till toppen och ner släpptes, stod det klart att detta är ett band som är ämnat för stordåd.
Albumtiteln Paradis Garage för omedelbart tankarna till en legendarisk nattklubb i New York. Paradise Garage var en inte oviktig del av 80-talets diskokultur men också ett vattenhål för afrikanamerikaner och hbtq-personer (och andra som vid den tiden var mer eller mindre utestängda från New Yorks nattliv). I intervjuer har det emellertid framkommit att titeln snarare anspelar på ett parkeringsgarage i Huddinge. Titeln är väl vald. Paradisets makalösa landskap och glamour möter garagets doft av rå verklighet. Annorlunda uttryckt: ljuva, sammetslena melodier gifter sig med skräniga gitarrer i ett alltigenom bombastiskt sound.
Kritikern med för stora solglasögon hade avfärdat albumet som spretigt och alltför svulstigt.
Men det är inte helt lätt att beskriva Division 7:s musik. Till stor del tack vare bandets förkärlek för eklekticism. Vid första genomlyssningen av de tolv spåren är det som att musikhistoriens fyra senaste decennier hinner passera revy. Den melodin påminner om något av Ratata, hinner jag anteckna, Bruce Springsteen javisst, men vänta nu… är det inte lite U2 över den låten? När jag hör ”Snake skin boots & Punkt Shop-pins” för första gången tänker jag genast på Imperiet. Och i ”Tungan ute i regnet” hörs Håkan Hellströms-doftande rader som ”från himlen faller gin och jag går med tungan ute i regnet / jag är solen i april / jag är ingenting som håller i längden”. Med detta i åtanke känns det fullt rimligt att veteranen och gitarrvirtuosen Janne Schaffer medverkar på ”Gränsland”.
Kritikern med för stora solglasögon hade avfärdat albumet som spretigt och alltför svulstigt. Men spretig och svulstig måste den kanske vara, den musik som är skapad för människor med ett stort men ömtåligt hjärta, de som emellanåt bär känslorna utanpå kroppen.
Det finns ingenting utstuderat över Paradis Garage. I det här fallet är det positivt. Det är onekligen en kaxig debut av ett band som inte verkar vara intresserade av att vinna kritikernas gunst. Det märks att plattan är skapad av ett gäng som brinner för musik.
Trots blinkningar till 80-talets och 90-talets mainstream-pop, och ett göteborgssound igenkännbart från 00-talets första decennium, lyckas Division 7 peka framåt. Ett konststycke i sig.
De är skickliga musiker. Texterna sitter, lagom poetiska och rättframma. Det är adrenalinstint och charmigt. Låtarna handlar om att vara hög på drömmar och kärlek men också om att vakna upp bakfull och sviken med stukad självkänsla.
När man till sist kommer till plattans avslutande spår förvissad om att alla ess i rockärmen avfyrats (för denna gång), då kommer bästa låten – albumets grand finale – åtta minuter långa ”Drömmen är slut”. En låt som, likt Lars Winnerbäcks ”Söndermarken”, bara fortsätter och fortsätter, vers efter vers, och i det ögonblick man tror att den nått sitt klimax fortsätter den bara borra sig ännu djupare in i ens själ, såsom endast musiken förmår. När Dara Khudaida mot slutet sjunger: ”Vem ska jag vara nu? Vem ska jag vara nu? / När drömmen är slut” då brister… nej, jag skulle ju inte skriva det. Det finns bara ett ord för vad som kan uppstå när denna pärla framförs live: duende.
info@opulens.se
