ÅTERUPPTÄCKT. Helena Munktell och Valborg Aulin, två av Sveriges mest framgångsrika kvinnliga kompositörer födda på 1800-talet, har länge varit bortglömda. Björn Gustavsson tecknar porträtt av två kompositörer som på senare år fått lyssnare igen.
Pianisten och tonsättaren Helena Munktell (1852–1919), uppvuxen i Dalarna, bodde under många år i Paris, där hon hade stora framgångar med både sina orkesterverk och med sin kammarmusik. Hon var dessutom sannolikt den första svenska kvinna som skrev en opera: I Firenze (1889).
Munktell, yngsta dotter till en brukspatron, växte upp på Grycksbo herrgård öster om Siljansbygden. Hemmet var en samlingspunkt för musikaliska och litterära soaréer i dåtida borgerlig stil. Fadern var själv en skicklig pianist och månade om dotterns utbildning.
Också systern Amalia blev pianist och tonsättare, om än inte lika framgångsrik som Helena. Systern Emma blev en känd bildkonstnär och fick stora framgångar såväl i Sverige som i Frankrike.
Både Helena och Emma flyttade senare tillbaka till Dalarna, där de lät bygga varsitt hus i nationalromantisk stil utanför Rättvik, nära Siljans strand. Till umgängeskretsen hörde bland andra Selma Lagerlöf och Anders Zorn.
Återkommen till Sverige hade Helena Munktell stor framgång med symfoniska verk såsom Svit för stor orkester, Valborgsmässoeld och Dalasvit (med den stämningsmättade ”sjömålningen” Le lac de Siljan). Lyssna på exempelvis Dalasvit i inspelningen med Gävlesymfonikerna under ledning av Tobias Ringborg (svensk romantiks ihärdige missionär) – musik som ger en bra panoramabild av denna begåvade, bortglömda tonsättare, där svensk nationalromantik smält samman med fransk impressionism.
Till att börja med skrev Helena Munktell musik i typiskt impressionistisk stil, präglad av en gryende modernisms nya impulser och av en relativt frigjord harmonik (orkesterverket Bränningar är ett bra exempel på den wagneraktiga nyromantik hon så gärna odlade). Återkommen till Sverige greps Helena Munktell starkt av den nationalromantiska rörelsen, där inte minst folkmusiken togs till heder, och hon skrev tidstypiska, lite mer konservativa verk som Valborgsmässoeld, Sång till skogen och Trollmakt.
Året före sin död var Helena Munktell med om att grunda föreningen Svenska tonsättare. Hon var ensam kvinna bland de 38 ursprungliga medlemmarna. Hennes medvetenhet om kvinnors dåtida svårigheter speglas i exempelvis den kantat hon skrev till kvinnokongressen 1897: Framåt vandra.
Först på senare år har Helena Munktell åter börjat uppmärksammas i den musikaliska offentligheten. Förra året gav radiosymfonikerna ett konsertant framförande av operan I Firenze, som då i 125 år hade legat ospelad.
Samtida med Helena Munktell var Gävlefödda Valborg Aulin (1860—1928). Tack vare ett Jenny Lind-stipendium från Musikaliska akademien kunde hon bedriva musikstudier utomlands. Under åren 1885−1887 tog hon lektioner i Köpenhamn, Berlin och Paris (där hon studerade för Jules Massenet).
Under 1880- och 1890-talen var hon aktiv i Stockholms musikliv med sånger, pianostycken och diverse kammarmusik. Till Ludvig Normans minne komponerade hon en mässa för blandad kör och orkester: Pie Jesu Domine.
Valborg Aulin framträdde även som pianist med Aulin-kvartetten, där hennes kände bror Tor medverkade. Faktum är att hon långt in i vår tid fått stå i skuggan av sin mer berömde bror.
Aulins pastellartade, nervigt täta, lite uppbrutna musik har en mörk, flyktig lyster påminnande om Schuberts; därtill är det lätt att associera till Brahms och Grieg. Över huvud taget präglas Valborg Aulins tonsättningar av dåtidens nordiskt lyriska tradition, även om här finns inslag också av fransk impressionism, precis som hos Munktell.
Spännande musikalisk komparation: jämför Munktells Bränningar och Valborg Aulins Vågornas vaggsång …
Efter diverse motgångar flyttade Valborg Aulin 1903 till Örebro, där hon kommande år arbetade som pianolärare. Hon skrev aldrig mer någon musik.
Säkert kommer hennes verk att framöver uppmärksammas alltmer. Lyssna bara på de formsäkert skrivna stråkkvartetterna (1888 respektive 1889), skrivna i Franz Berwalds anda. När man hör dessa täta, djärvt flätade kvartetter måste man verkligen beklaga att Valborg Aulin som kvinna hade så stora svårigheter i dåtidens Musiksverige att hon med tiden faktiskt helt enkelt gav upp och tystnade.
bjorn.gustavsson@opulens.se
Alla artiklar av Björn Gustavsson
