ESSÄ. Har spel och spelteori något med litteratur att göra? En del tror kanske att svaret självklart är nej. Men faktum är att det finns en viss litteratur som följer specifika spelregler. Ett slags både intellektuell och lekfull litteratur.
Spelreglerna blir en förutsättning för leken, precis som bethard bonuskod. Leken i sin tur leder vidare till okända djup.
OuLiPo, Ouvroir de Littérature Potentielle, är en grupp som grundades av Raymond Queneau och François le Lionnais 1960. För oulipoförfattarna är regler, formler och mönster i litteraturen inte bara önskvärt utan en förutsättning för skapandet.
I svensk översättning finns det en del att läsa för den som är intresserad av dessa märkliga författare, t ex Raymond Queneaus Hundra tusen miljarder dikter och några av Italo Calvinos säregna prosabyggen. Numera finns, efter en imponerande insats av översättaren Sture Pyk, Georges Perecs Livet – en bruksanvisning (Albert Bonniers förlag) i svensk språkdräkt.
Calvino är en av dem som utnämnt La Vie mode d’emploi, som romanens franska originaltitel lyder, till ett mästerverk av banbrytade betydelse, och faktiskt, är det inte svårt att bli övertygad om att denna roman från 1978 är något alldeles utöver det vanliga på prosans område.
Jag minns att Olof Lagercrantz en gång vid ett föredrag underströk att man inte kan läsa ett modernt mästerverk som James Joyces Ulysses rakt av från början till slut. Enligt Lagercrantz skulle man försöka betrakta boken som en stad där det finns olika platser man efterhand utforskar. Sådana tankar aktualiseras under läsningen av Livet – en bruksanvisning. Perec som dog 1982, blott 46-årig, skapade med denna roman ett verk närmast lika outtömligt och fyllt av liv och myllrande detaljer, som Ulysses.
Det mönster Perec valt för hur läsaren förs genom texten är detsamma som springarens rörelse i schackspelet, men 600-sidorsboken är också uppbyggd som det hus den beskriver. Det är tio våningar med tio rum på varje . Det blir tio gånger tio rutor, men Perec plockade bort den nedre vänstra rutan för att dölja mönstret för läsarna. Detta att bygga in ett hål, eller en lucka är ganska typiskt inte bara för Perec utan för OuLiPo-estetiken över huvud taget. Reglerna är till för att skapa en ny och större frihet i skrivandet och systemen måste ha luckor för att inte bli för rigida.
Texten eller romanen berättar förstås om sig själv, det hör så att säga till spelets regler och det som sägs om pusslet kan också gälla förhållandet mellan boken och dess läsare: ”även om det kan tyckas så är det inget enmansspel: varje gest som görs av pusselläggaren har pusselmakaren gjort före honom; varje bit han tar upp och åter tar upp och granskar, smeker, varje kombination han prövar och åter prövar, varje trevande, varje ingivelse, varje förhoppning, varje besvikelse har bestämts, kalkylerats, utstuderats av den andre.” Det utstuderade, istället för det spontana. Eventuellt väcker sådant skepsis hos åtskilliga potentiella läsare av den potentiella litteraturens reella mästerverk, men det hör till saken att åtskilligt av spontanitet verkar komma fram i själva skrivakten, tack vare, snarare än trots spelreglerna.
Det måste också sägas att Perec är en författare som emellanåt är extremt underhållande och att romanen som helhet är svår att slita sig från. Man snärjs nämligen av alla de intriger och trådar som dras upp mellan de olika rummen. När Perec beskriver invånarna i huset berättar han också om deras levnadsöden och i vissa fall är det rena deckarfall. Inte sällan flätas olika historier in i varandra och så sitter man där och lägger pussel, precis som Bartlebooth, en av huvudpersonerna (om man nu egentligen kan säga så i det här fallet) i boken.
Det är så att de pussel Bartlebooth lägger är akvareller han själv målat, men som han låtit tillverka pussel av. Bartlebooths pusselprojekt är lika utstuderat och matematiskt beräknat som en Oulipo-roman och går
kort uttryckt ut på att genomföra en arbetsprocess för dess egen skull. Först reser Bartlebooth jorden runt och målar hamnmotiv, 500 stycken. Efterhand som de färdigställs sänds de till en man som framställer ett unikt pussel av var och ett av dem. När ett pussel lagts av konstnären sänds det tillbaka till platsen där motivet målades och där löses bilden upp. När allt är genomfört kommer inget att vara kvar av detta livsverk. Ja, det kunde också varit något som den argentinske författaren Borges hittat på. Men Perec låter den gäckande X-faktorn finnas där, hålet i systemet. Bartlebooth blir aldrig klar med det sista pusslet. När han hittas död sitter han med en bit formad som ett W medan hålet ser ut som ett X. Det är inte bara ödets ironi, utan en ironi som lagts in i systemet av den som skapat pusslet. Än en gång handlar romanen om sina egna egenskaper. Men metaperspektiven utesluter som sagt inte att det finns en mängd livfulla skildringar av de mest skiftande levnadsöden – emellanåt är det (fast det är förstås blott på lek) lika melodramatiskt som i en tvålopera. Lägg därtill ett encyklopediskt vetande och några vanvettiga parodier på vetenskapsprosa där Perec, som jobbade som arkivarie och bibliotekarie på ett neurofysiologiskt laboratorium, uppenbarligen fått användning för sina specialkunskaper.
Minnet spelar en viktig roll (kanske den näst viktigaste rollen efter texten själv) i Livet – en bruksanvisning. Trivialiteter, bagateller, småsaker, allt, har kommit med mellan pärmarna och på det viset liknar boken livet självt. Minnet fäster sig vid småsaker och Magnus Hedlund skrev för ett par år sedan i DN om att ”det är som om Perec hela tiden måste försäkra sig om omgivningens verklighet. Det han är intresserad av är det vardagliga, det infra-ordinära (hans egen term) i motsats till det extraordinära.”
Av intresse när det gäller minnet i Perecs skrivande är att författaren föddes 1936 av invandrade polsk-judiska föräldrar. Perecs far blev dödad i kampen mot nazisterna och hans mor blev mördad i Auschwitz. Georges fick växa upp hos släktingar som uppfostrade pojken till att glömma sin egentliga bakgrund. Han sattes i katolsk skola och blev döpt, men glömskan blev med tiden ett problem och Perec gick periodvis i psykoanalys. Skrivandet blev ett annat sätt att bearbeta förlusten. Så anser till exempel många att romanen La Disparation där bokstaven e genomgående saknas och texten visar sig handla om just den bokstavens försvinnande, ytterst kan relateras till Perecs judiska bakgrund och det därmed förknippade traumat.
Lekfullheten till trots saknas inte heller mörka stämningar och underströmmar i Livet – en bruksanvisning, och konstigt vore det ju annars med tanke på hur livet är beskaffat. Böcker som Perecs omfångsrika och innehållsdigra roman gör emellertid livet en smula lättare att leva, åtminstone för stunden. I väntan på sommaren kan det alltså vara nog så lämpligt att fly in i Perecs behändigt portabla hus nummer11 på rue Simon-Crubellier.
clemens.altgard@opulens.se
