HÄPNADSVÄCKANDE. Cirkus Cirkör lyckas tillsammans med flera av Dramatens skådespelare åstadkomma tre timmars bländande teaterfeeri med många häpnadsväckande effekter, skriver Lena S Karlsson. En pjäs med medeltiden i fokus men mitt i samtiden med sitt ämne, den patriarkala hederskulturen.
Guds olydiga revben av Gunilla Thorgren
Dramatisering: Laerke Reddersen, Martina Montelius
Koreografi: John Simon Wiborn, Methinee Wongtrakoon
Musik, ljud: Samuel ”Loop Tok” Långbacka
Scenografi: Fridjon Rafnsson.
Kostym: Anna Heymowska.
Peruk, mask: Lena Strandmark, Marie-Louise Hellberg.
Ljus: Patrik Angestav.
Regi Tilde Björfors
Medverkande; Cecilia Lindqvist, Sven Boräng, Ellen Jelinek, Michael Jonsson, Elin Klinga, Methinee Wongtrakoon, Marilén Ribot Estelrich, Fouzia Rakez, Hamadi Khemiri, Karoline Aamås, Anna Lagerkvist
Dramaten, Stora scenen
Hur många läser Bibeln idag? Förmodligen ett försvinnande fåtal. Möjligen känner man igen sig i Julevangeliet och Skapelseberättelsen. Författaren Gunilla Thorgren läste Bibeln med feministiska glasögon, och blev kort sagt förbannad, vilket 2017 resulterade i boken Guds olydiga revben. Nu iscensatt av Tilde Björfors, Cirkus Cirkörs konstnärliga ledare, på Dramatens Stora scen i ett unikt samarbete mellan Dramaten, Malmö stadsteater och Cirkus Cirkör.
Skapelsemyten är utgångspunkten och Gud formar kvinnan ur ett revben som han avlägsnar under Adams ofrivilliga sömn. Dessa urgestalter tolkas av Sven Boräng och den underbart mångsidiga aktören Ellen Jelinek, som också briljerar i trapetsen.
Gunilla Thorgrens undersökning visar att Bibeln innehåller rejäla stycken explicit kvinnohat liksom ett påtagligt förakt för det förment svaga könet. Kvinnan ska tiga i församlingen. Brutala våldtäkter och plågsamma övergrepp gestaltas, företrädesvis i grupp. Bibeln är den första skriften där underhållningsvåldet spelar en avgörande roll.
Gunilla Thorgren gör också en exposé över kyrkohistorien och noterar inkvisitionens iskallt iscensatta avrättningar med tortyr samt häxprocesserna som avsåg att visa på kvinnans medfödda ondska och samröre med Djävulen. Här apostroferas en rad kvinnliga förkunnare, författare och initiativtagare till ordnar som vår egen heliga Birgitta och den mångkunniga Hildegard av Bingen, för att nämna några mer framträdande gestalter under medeltiden, som kanske hellre borde benämnas “trons epok”. Klostret är en institution med dubbla förtecken, som intellektuellt centrum och fristad för kvinnor som inte vill underkasta sig äktenskapet. Guds olydiga revben visar på att den patriarkala hederskulturen inte bara kan härröras till islam utan i högsta grad även genomsyrar Bibeln.
Föreställningen har alltså medeltiden som huvudsakligt fokus och slutar med en hyllning till Christine de Pizan, den första uttalade feministen, den första kvinnliga författare som livnär sig på sitt skrivande. Mest uppmärksammad är boken om Kvinnostaden Le Livre de la cité des dames 1405 samt den efterkommande Le Livre des trois vertus.
Gunilla Thorngren, gestaltad av Cecilia Lindqvist, pageklippt och välklädd, lotsar med auktoritet publiken genom föreställningen, som ibland blir tungrodd föreläsning, fjärran från det luftiga feeriet. Framför allt handlar det om medeltidens trosstrider och Gunilla Thorngren går gärna i clinch med såväl reaktionära kyrkofäder och andra mäktiga koryféer som olika mer eller mindre förstockade påvar, här gestaltade av Michael Jonsson.
Här och var finns komiska poänger. Fouzia Rakez är klädd i traditionell nunnedräkt och visar vad man kan göra för trick med bordtennisbollar. Föreställningen har också vissa blinkningar till 2019. Vid första kyrkomötet i Nicaea 325 möts kyrkofäderna för att bestämma om Jesus var en en unik skapad varelse eller alltigenom gudomlig, samma väsen som Gud. Här uppträder en forntida grötmyndig potentat med drag av Horace Engdahl och hävdar att kvinnor inte passar i denna exklusiva elit.
Dramatens möte med Cirkus Cirkör är inte alltigenom lyckosamt. Cirkusartisterna har svårigheter med dialogen. Men vissa av Dramatenskådespelarna visar på oväntade talanger, inte minst gäller det Elin Klinga. Även Michael Jonsson är skicklig i trapetsen, Hamadi Khemiri likaså när han gör andlöst spännande gestaltning av Jesus, den ende man som Gunilla Thorgren här gestaltar med viss respekt. Scenografin är luftig och avpassad för akrobatik men samklingar med den gamla barockscenen. Även kostymerna är synkroniserade. Hela rymden i teaterrummet utnyttjas. Vad man lyckas med är en samklang mellan scen och salong, där det vackra teaterrummet kommer till sin rätt.
Tilde Björfors har iscensatt en svindlande vacker föreställning, där hela Dramatens stora scen tas i anspråk inte minst på höjden, här tänker man stort. Cirkus Cirkör lyckas tillsammans med flera av Dramatens skådespelare åstadkomma tre timmars bländande teaterfeeri med många häpnadsväckande effekter, föreställningen är sann fröjd för ögat. Det är bara att hoppas på att samarbetet mellan Dramaten och Cirkus Cirkör endast har inletts och att mer är att vänta.
info@opulens.se
