“Jag söker genom bilder av naturen gestalta sammanhangen”

I SAMARBETE MED PARTNER. ”Vattnets trumsolo över klippan / Vindens fingrar i våra kroppar”. Mångtydiga ord och satser flätas samman med och lyfts upp av Rose-Marie Ingelands abstrakta akvareller i diktsamlingen Du är naken, ett rosenblad.

Betrakta en upplevelse du älskar
Fördjupa dig i den
Gå så djupt, att du upplever
att den har ingen gräns inåt
Det evigas riktning

Att se trädet växa ur fröet är en dunkel spegling

– Jag skriver på grund av en inre drivkraft. Jag känner att jag måste och jag längtar hela tiden. Men då man arbetar heltid är det inte alltid lätt att ha orken att göra andra saker som man älskar. Min hälsa har också varit dålig och det påverkar också även om det kanske mer talar om för en att man ska leva i nuet än att det hindrar, säger Rose-Marie Ingeland.

Så även om Rose-Marie Ingeland burit orden inom sig länge är det först när hon mjuklandat som pensionerad specialpedagog – hon arbetar fortfarande tre förmiddagar i veckan – som hon debuterar med sin första diktsamling.

Du är naken, ett rosenblad rymmer 47 poem, förundrade betraktelser av existensen, såväl inom som bortom det mänskliga. Själva titeldikten antyder dess slut där rosenbladet virvlar över marken.

Du är naken,
ett rosenblad
Virvlande över markens våta
gräs

Ett smycke av ljus och tårar
En juvel av tystnad

I upplevelsen av det levda
närmar vi oss livets gåta

Orden och berättandet har hon alltid burit med sig. Rose-Marie var tolv år när hon skrev poesi för första gången. Men det var redan ett uppsatsskrivande i trean på lågstadiet som ledde henne till både yrke och mer privat skrivande. Det var roligt och gick bra att skriva, tyckte hon, och det blev en lång berättelse.

Efteråt läste magistern upp uppsatsen – som ett exempel på hur man inte skulle göra! Stavning har aldrig varit lätt för Rose-Marie och därför var det många fel i den. Men så skulle inte en lärare göra i dag, poängterar specialpedagogen som i sitt yrke väglett barn med hjälp av helt andra, positiva metoder.

Händelsen satte som tur var inte stopp för Rose-Maries stora fantasi. I femte klass bad några skolkamrater henne att berätta medan de väntade på skolskjutsen, det blev en halvtimme med spökhistorier. Men några föräldrar hörde av sig efteråt, deras barn hade blivit jätterädda.

– Jag har inte skrivit något på flera år, men nu försökte jag igen. Jag vill så gärna hålla på med något som att skriva och måla. Jag och min man är inte så bra på nutidens informationssökning, jag tittade i telefonkatalogen och undrade varför det inte finns några förlag listade… Men sedan kom vi på att man kunde titta på nätet! Efter två månader hörde Ekström & Garay förlag av sig till mig, så det gick ju fort!

Att skriva en dikt tar sin tid – inspiration, infall, orden som vägs på våg, tas bort, läggs till. Du är naken, ett rosenblad är inte en diktsamling för ögat att skynda igenom i jakt på den mest lämpade för stunden. Den är snarast motsträvig, lurig, gåtfull, tolkningsbar och omtolkningsbar – även om den grundas i diktarens erfarenheter gör den sig reflekterbar inom varje läsare som öppnar den.

– Jag söker genom bilder av naturen gestalta sammanhangen vi lever i. Bilden är diktens ram, förklarar Rose-Marie Ingeland.

Varje dikt på sin egen sida, i ett ljust centrum lagt ovanpå ett abstrakt akvarellmåleri, några lätt duttade färger (trasa? svamp?) mot en pastelltonad bakgrund. Samspråklighet uppstår, måleriet understöder tolkning, utan att skrika, styra eller kontrastera. Diktbilderna förmedlar en större bild än bara texten eller bara bilden.

Diktsamlingen har kortets format. Det är rentav så att Rose-Marie Ingeland uppmanar läsaren att riva ur diktbilderna och tapetsera på väggen därhemma. Det påminner om hur Rose-Marie talar om sitt diktande, ger det fysiska dimensioner:

– Dikterna i denna samlingen har legat undanlagda ett tag. Jag tar fram dem och bearbetar och skalar av, sedan lägger jag undan igen. Det är som att man täljer i trä, knådar och putsar. Det är sällan jag är nöjd direkt, i så fall är det en bit ur en längre dikt som jag har plockat ur och den får stå för sig själv

Det handlar om att ta vara på livet och möjligheterna och att njuta av det man har.

Livet består av ett knippe strukturer:
Isblommornas lavakryp över fönsterrutan
Trädsiluetternas nedsänkning i kvällsljuset
Eldslågornas älskog med veden
Vattnets trumsolo över klippan
Vindens fingrar i våra kroppar
Ljusets och mörkrets broccolihuvuden

Elementen. Marken vi behöver
för att kunna ta sats
och skjuta ifrån

Härnäst väntar en barnbok. Men då målar hon inte själv utan en svärson har börjat rita på illustrationerna.