SPONSRAD ARTIKEL. I ett samtal med Linda Bönström berättar konstnären Per Adalbert von Rosen om sitt liv och sin konst. Konstnären är aktuell med en biografi som skrivits tillsammans med Hans Zetterberg.
215 kr. KÖP HÄR >>Konstnären Per Adalbert von Rosen har tillsammans med journalisten Hans Zetterberg skrivit en biografi där läsaren slängs mellan tragedi och ren komik. Adalbert blev egentligen inte etablerad konstnär förrän han var i trettioårsåldern och ändå har konsten alltid varit hans räddning. I boken Ingenting gör han upp med mycket av händelserna i sitt liv och människorna omkring sig. Det är en öppen skildring av ett liv kantat av missbruk men också med stora framgångar.
– Innehållet i boken är inget varnande finger utan jag har velat bemöta hur det egentligen var. Det var emellanåt riktigt fruktansvärda tider men jag lyckades ändå att försörja familjen med mina målningar.
– Jag har stött på problem men det har nog varit beroende på att jag har för mycket energi. Och man har ju pressen på sig att få in lite slantar till familjen. Jag har kunnat sälja tavlor själv och det har väl stuckit i ögonen på en del gallerister.
Hustrun Diana träffade han redan på 1980-talet och trots de svåra åren har de hållit samman och Adalbert skriver rakt om hur hon varit den som flera gånger dragit honom upp ur rännstenen. Tillsammans har de fyra nu vuxna barn som möts av denna så avslöjande och nakna berättelsen om familjen och framför allt faderns tidiga liv.
– Jag har nog varit oppositionell hela mitt liv.
– Det har varit bra, de har vetat om problemen och det har varit skönt på något vis att redovisa det. Men det har ju också varit några överraskningar för dem i boken. Jag har försökt att förstå vad barnen gör och få dem åt rätt håll som att till exempel klara skolan.
Adalbert har själv varit ett motsatt exempel, han tyckte aldrig att han kunde någonting i skolan och han kallar sig själv i boken för ett busfrö redan innan han började första klass. Men allt gick fort åt fel håll och i fjärde- femteklass kom alkoholen in i hans liv.
– Jag har nog varit oppositionell hela mitt liv.
Ingenting är långt ifrån vad dess titel antyder. Läsaren får följa Adalbert och hans utställningar spridda runtom världen, till och med modeindustrin har han haft ett finger i.
– Det är ett liv, jag har haft väldig tur men också utsatt mig för möjligheten att ha tur.
Efter en utställning i någon stad hittar man oftast Adalbert ensam på någon bar där han sitter och tänker igenom det hela.
– Det är fortfarande nervöst med utställningar, det beror väl på att jag fortfarande inte känner att jag är värd uppmärksamheten. Jag har nog lite mindervärdeskomplex. Det har nog varit drivande ändå, att känna det som en revansch.
– Jag gillade aldrig min morfar, hans konst kom för mig att representera nazismen och därför har jag nog aldrig gillat föreställande konst.
– Min kreativa personlighet har ibland kritiserat omgivningen för mycket men i konsten har jag kunnat jag göra som jag velat.
Som sagt handlar Ingenting om att berätta om brytningarna i hans liv. En av de större händelserna cirkulerade kring Adalberts morfar, konstnären Reinhold von Rosen, vars nazistsympatier väckte stort hat hos Adalbert.
– Jag gillade aldrig min morfar, hans konst kom för mig att representera nazismen och därför har jag nog aldrig gillat föreställande konst.
Chansen att befria sig från morfadern och andra familjemedlemmar kom 2005 med en utställning i Grafikens hus i Mariefred.
– När jag gjorde upp med honom kunde jag ha gjort det mycket hårdare men jag fick rådet att inte bråka för mycket.
“Jag fick rådet av vänner, däribland Ralph Herrmanns (Mossads man i Sverige, sas det) att inte genomföra projektet. Dels för att Reinolds grafik är mycket bra men också att jag inte skulle kacka i eget bo.” (ur Adalberts bok Ingenting.)
– Det påminner lite om detta med Nobelpriset i år, ska man döma verket eller skaparen? Jag tror man ska studera fallet så långt man kommer så man får reda på båda sidor. Jag vet inte om det är nödvändigt att man tar ett beslut utan bara fortsätta att studera det hela.
Idag har Adalbert lämnat måleriet för att skapa med hjälp av fotografi och senast i form av elektrografiska montage. Sista tavlan ”Dansande färger” står nere i hans ateljé.
“Färgen i burkarna får torka.”
– Egentligen började jag ju med fotografi redan på sent sextiotal, men nu har jag jobbat enbart med det i två år. Det känns som i ungdomen igen, det är kul att få experimentera!
Mellan september och oktober kunde man på Ateljé Uggla – “The not yet famous gallery” i Stockholm se senaste verken.
– Det känns verkligen roligt med en ny utställning! Det är också en ny variant av vernissage med allt från smörgåsar, musik, dans och gruppfoton – jag vill göra så mycket som möjligt på mitt sätt, lite fest och energi!
I närmaste framtiden väntar Adalbert med spänning på besked från en gallerist i Angola om att få göra en utställning. Men om man tittar i backspegeln har nog ett av de mest intressanta mötena skett under en utställning i London på Galleri SAGA (Skandinavien Art Gallery). På en bar sitter Adalbert på åttiotalet och blandar ölsorterna lager och porter till sin favoritsmak när två äldre herrar kommer fram och frågar vad han gör.
– Jag förklarade och först då insåg jag att det var Samuel Beckett och den mycket kände konstnären Francis Bacon.
“Francis Bacon hade en plastkasse i handen, full med pengar. Det var flera tiotusentals kronor i pund som han hämtat från sin gallerist på Olympia där han sålt något verk. Han var vid den tidpunkten världens bäst betalda levande konstnär och bjöd friskt.”
– Jag har inte varit rädd för att sticka ut i stora världen. Så här efteråt är även de svåra perioderna intressanta. Men då var jag riktigt på botten.
“Jag undrar förstås vad som blir mitt eftermäle. Vad händer med mina målningar. Jag har ju på något sätt gjort mej själv lite odödlig. Jag finns kvar på väggar lite här och där i världen även när jag är död.”
– Det jag vill poängtera i boken är att både det positiva och negativa leder till någon form av utveckling.
linda.bonstrom@opulens.se
