UPPLYSNING. Pinker är som ett slags Hans Rosling i en amerikansk, ständigt leende, variant, skriver Jesper Nordström, som läst den kanadensiske forskarens bok Upplysning nu. Vår recensent gläds åt att boken slår ett knockout-slag för vetenskap och förnuft .
Upplysning nu av Steven Pinker
Fri Tanke förlag
I dagarna var Steven Pinker och höll föredrag om sin nya bok Upplysning nu i Stockholm och stämningen beskrevs som närmast ett väckelsemöte. Det må så vara. Han är en karismatisk man som nästan kan påminna om en Diderot med solbränna och fördelaktigt utseende.
Postmodernismens relativism är död och Deleuze och Derrida roterar väl i sina gravar när Pinker i ett slags lättare nykonservativ anda vågar hävda den europeiska tanketraditionens hegemoni. I boken förekommer syrligheter mot både vänstern och högern, även om kritiken just mot högern huvudsakligen gäller den vetenskapskritiska, konspirationsteoretiska och Trumpröstande fraktionen.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att han själv blir ett slags Deepak Chopra i lightversion. I alla fall i ett hänseende. När han talar om termodynamikens andra lag så blir det i utsträckt metaforisk mening och det får mig att vilja avsluta läsningen eftersom han ett naturvetenskapligt begrepp och tänjer det till livsfilosofins gräns, precis som kvantmekaniken inom New Age används som en allmän bild gällande vibrationer och positiv energi .
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Pinker är som ett slags Hans Rosling i en amerikansk, ständigt leende, variant. Han blandar sitt medryckande språk med mer skarpa iakttagelser om metodmässiga och mätmässiga felslut. Vissa kurvor i statistik kan inte utvecklas i oändlighet och går därför inte att extrapolera. Precis som Rosling blandar han också sitt engagemang med statistik och diskussioner om hälsa, livslängd och hur jordbrukstekniken utvecklats. Visst är det upplyftande att läsa en författare som är påläst och som samtidigt har ett uppfordrande tilltal à la: ”nu fixar vi det här, va!”
Han riktar en känga till vad han kallar de intellektuella dysterkvistar på vänsterkanten som bara kritiserat upplysning och teknik, främst representanter för den så kallade Frankfurtskolan. Fast här vill jag invända att filosofer som Theodor Adorno och Walter Benjamin främst var briljanta författare och stilister, som i sin svärta och syrlighet inte stod Strindberg eller Schopenhauer efter, och visst behövdes det också teknik- och modernitetskritik efter atombomben, under kalla kriget och naturexploateringens 50- och 60-tal.
Jag är allvarligt talat inte naturvetenskapligt insatt nog för att bedöma faktainnehållet i den här tegelstenen till debattbok, men det gläder mig att det återigen kan föras fram vetenskap och förnuft i det kunskapsrelativistiska kärr vi lever i. Det är helt enkelt en match där Voltaire vinner mot Ayurveda på knockout i första ronden.
