KOLONIALISM. Elisabeth Brännström har läst Fredrik Thomassons bok Svarta S:t Barthélemy. “En otroligt skrämmande historia om rasistiskt övervåld och ett viktigt bidrag till den svenska historieskrivningen,” lyder hennes omdöme.
Svarta S:t Barthélemy
av Fredrik Thomasson
Natur&Kultur
Den fjärde december 1784 seglade fregatten Sprengporten från Göteborg på väg mot de små Antillerna i Karibiens övärld. Målet var den lilla ön S:t Barthélemy som nyligen blivit svensk koloni efter att Gustav III hade förhandlat fram rättigheten till ett svenskt övertagande av ön genom förhandlingar med Frankrike som i gengäld beviljades handelsrättigheter i Göteborg. S:t Barthelémy, som var en mycket liten, ofruktbar ö med bara 700 invånare varav cirka 350 slavar som fraktats till Karibien på slavskepp från Afrika, skulle bli kvar som svensk koloni fram till 1878, då den återigen överlämnades till Frankrike på grund av att den snarare blivit en ekonomisk börda för Sverige istället för en tillgång.
Vi har tidigare haft en mycket begränsad kunskap om Sveriges involvering i den transatlantiska slavhandeln, det är ett område som så gott som strukits ur den svenska historien i förhoppning om att den ska glömmas bort på grund av att den, som Fredrik Thomasson nämner i sin nyutkomna bok om Sveriges tid som kolonialmakt Svarta S:t Barthelémy, inte passade in i vår självbild. Vi har ju gärna velat se oss som ett land som varit obefläckat av slaveri och rasism, och totalt befriat från illgärningar mot Karibiens svarta befolkning.
Fredrik Thomasson har utfört ett imponerande forskningsarbete; genom att gå igenom de rättegångsprotokoll som finns tillgängliga i Frankrike och noggrant registrera tidens lagar för öns invånare, lyckas han utmärkt med att lyfta fram de människor som levde på ön: både slavar, fria svarta och vita kolonialister och först och främst fokusera på den svarta befolkningens hårda villkor. Han under-stryker också att Sveriges tid som kolonialmakt enbart förblev en liten anekdot eller en fotnot i historien på grund av att man aldrig tilläts ta del av de större sammanhangen. Man tilldelades bara en liten, ganska resursbefriad ö, men viljan att utveckla sig och få ta del av de större sammanhangen när det gällde både slavhandel och övriga handelsrättigheter var lika stark hos svenskarna som hos de övriga kolonialmakterna.
I Svarta S:T Barhelémy berör Fredrik Thomasson först och främst tiden från 1785 till 1847 då slaveriet på ön avskaffades under Oscar I och de personporträtt som träder fram via domstolsprotokollen ger en bra bild av det komplicerade, spända läget på ön, där slavar ofta piskades blodiga för försök att fly, eller för ”näsvishet” mot vita medborgare och de fria svarta kunde återförslavas på grund av mindre förseelser, eller av skälet att de inte kunde få fram ett så kallat fribrev som visade att de ägde rätt samhällsstatus.
Vi får ta del av ett stort antal gripande människoöden och skildringen av livet på S:t Barthelémy utvecklar sig till en berättelse om en plats där livet för den svarta befolkningen innehöll både mörker och ljus. Bilden av ett rikt socialt liv växer fram och också en beskrivning av hur nära öns invånare egentligen stod varandra. Vita män skaffade till exempel ofta barn med svarta kvinnor som de sedan friköpte, och slavar och fria svarta, med starkare rättigheter, var ofta involverade i olika typer av förhållanden med varandra som kunde vara till gagn för den förslavade befolkningen. Tyvärr var vissa fria svarta även slavägare och det finns bevis för att de inte nödvändigtvis behandlade sina slavar bättre än sina vita gelikar.
Vi får som sagt ta del av många berättelser och den här boken innehåller både spännande och historiskt lärorikt material och flera av de människor vi får möta är svåra att glömma. Bland annat barberaren Lindor som nästan lynchas för att en kväll ha råkat i slagsmål med den vite snickarlärlingen Louis Brown i S:t Barthelémys huvudstad Gustavia, tvätterskan Suzanna som misshandlas så illa av sin ägare att hon är på väg att dö och den unga vita flicka som efter ett kärleksförhållande med en slav föder ett barn, men som avlider vid förlossningen tillsammans med barnet.
Det finns också flera historier om vikten av att föda barn med en vit man, då chansen att bli friköpt var större. Hela livet på ön känns genomsyrat av de svarta slavarnas desperata önskan att bli fria och även av den stora vikt som läggs vid hudfärg; den grund som de flesta av öns repressiva lagar utgår ifrån.
Svarta S:t Barthelémy är en utmärkt bok för alla som önskar se Sveriges långt ifrån ärorika koloniala förflutna i ögonen och också skaffa sig ett begrepp om hur grymt utlämnade den svarta karibiska befolkningen var till de vita kolonialisterna i ett samhälle där hudfärgen fick styra både samhällsposition, umgänge och lagar. En otroligt skrämmande historia om rasistiskt övervåld och ett viktigt bidrag till den svenska historieskrivningen.