SAMTIDEN. Broder blixtbelyser de underkastelser människan hänger sig åt för att få sin behovssfär tillgodosedd. Hon har en sällsynt förmåga att köra fingret rakt in i samtidens infektionshärd, skriver Helena Lie om romanen I fiskarnas tecken.
I fiskarnas tecken av Melissa Broder
Översättning: Helena Hansson
Modernista förlag
En av förra årets bästa böcker enligt mig var essäsamlingen So sad today av den amerikanska poeten och författaren Melissa Broder som Daidalos förlag släppte på svenska. Inte ett mästerverk rent författartekniskt, det finns många som är skickligare, men för sitt ohejdade vrål rakt ut i vår tid, med ett blottläggande av symptom, situationer och stämningslägen som alltför många känner till. Med Broders gränslösa, äckliga petande i det vi inte pratar om och den vanmakt över varandet och levandet som boken gestaltar är det inte direkt läsning för den lättsinnige. Men för oss andra är So sad today en självklarhet. Broder romandebuterar nu med en lika hutlös, sorglig som uppfriskande berättelse med drag av essä och en dos magisk realism. Begränsningar är inte Broders grej. Det är jag henne tacksam för.
Navet i boken är litteraturdoktoranden Lucy. Boende i Phoenix har hon skrivit på en avhandling om Sapfo i nio år. Forskningsbidragen börjar föga överraskande sina och relationen med räddhågsne pojkvännen Jamie går på slentrian. En dag bestämmer hon sig för att göra slut med honom, eller egentligen: Ha uppehåll. Till hennes förvåning nappar Jamie på idén, de delar på sig, och han träffar en ny direkt. Lucy drabbas av allvarliga tveksamheter grundat i den psykologiskt banala och vanligt förekommande impulsen att intensivt vilja ha tillbaka den man valt bort när denne plötsligt går vidare. Lucy åker därför till Kalifornien för att passa sin systers hund och hus på Venice beach, och även för att Jamie ska sakna henne.
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
I glashuset på stranden börjar hon Tinder-dejta samtidigt som hon efter övertalning från systern börjar en självhjälpskurs i sex- och kärleksberoende. Svar ja, det är så mindfuckat som det låter. De andra kursdeltagarna är kvinnor i alla åldrar. Det är Hönshästen och den multisjuka, hyperkänsliga Sara som sitter och mellanmålsäter hela tiden medan hon masserar sina fötter. Det är botox-Brianne, den självskadande brittiska Claire och milfen Diane som ligger med sin sons tonårskompisar. Lucy föraktar till en början allihop. Hon vägrar spegla sig i dem, känner bara irritation, men påbörjar ändå en undersökning av sitt beteende gentemot män. Under kursens gång står missbrukstendenserna allt klarare för henne via de andras berättelser och via de miserabla dejter hon går på. Det att vara en som måste leva förhöjt för att stå ut och som inte tror sig kunna ha det ”normala, lugna” för att ens beteende är skadat. Att ”ha en sjukdom”, som Lucy uttrycker det.
När hon så träffar en man som bor i havet (ja, han bor i havet) upplever hon en ny, helig, oförställd kärlek och allt kastas om. Denna gränsvarelse får mig att tänka på Mare Kandres modersmonster i den mytiska romanen Bestiarium från 1999 och faktum är att Broder, istället för att hemfalla åt en schablonmässig Poseidon-figur, lyckas levandegöra denna karaktär lika skickligt som Kandre lyckades med sin. Till skillnad från So sad today finns här också en fördjupad lyrisk tyngd som imponerar, speciellt i partierna som rör Lucys kärleksrelation med havsmannen. Det böljar och far, susar och viner och är snudd på överdådigt, jag väntar bara på att den grekiska kören ska stämma upp bakom mig, men Broder lyckas ändå hålla balansen. Kanske för att dessa stycken utgör en paus från det annars typiskt amerikanska, burdusa idiomet hon i övrigt arbetar med.
Den självironiska humor som kännetecknade förra boken vrids här ett extra varv. Till exempel kan stycket om när Lucy, inför en Tinder-date med okänd man, förbereder sig för sitt livs eventuellt första analsex, gå till litteraturhistorien som en av dess mest explicita redogörelser. Danske Björn Rasmussen gjorde något dylikt i Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen (Lethe, 2013), men det kommer inte i närheten av detta. Bedårande i all sin prekära prakt är det, liksom Lucys första intimvaxningsvedermödor och dess postoperativa status.
Broder blixtbelyser de underkastelser människan hänger sig åt för att få sin behovssfär tillgodosedd. Hon har en sällsynt förmåga att köra fingret rakt in i samtidens infektionshärd med porrskadade sexuella preferenser, anknytningsproblem, bisarra flyktbeteenden och ambivalenta önskningar. Det är både befriande och skuldsanerande (as in: you´re not alone), rannsakande och dystert. Vad är det för vansinnig tid vi lever i, tänker jag. Fast var det bättre förr? Det kan omöjligt vara så. Men lite klaustrofobiskt är det allt att se på sig själv genom Broders lins.
helena.lie@opulens.se
