LYRIK. Islänningen Sjóns poesi bör läsas långsamt, menar Bengt Eriksson. “Ja, så långsamt att läsaren tar ett andetag efter varje ord eller åtminstone varje rad,” skriver han efter att ha läst den Sverigeaktuella diktsamlingen “Nattarbete”.
Nattarbete av Sjón
I översättning från isländska av John Swedenmark
Rámus förlag
Kontraster; motsatser; förändringar. Inte nödvändigtvis synonymer utan med varsin betydelse och nyans. Så antecknade jag spontant efter att första gången ha läst rätt igenom islänningen Sjóns diktsamling ”Nattarbete”. Eller natt och dag, där natten ska möta morgonen som i den första diktens första rad:
långt till morgonen och ännu längre till dagsljuset
Idag skrivs många dikter – eller verkar skrivas – i ett så hastigt tempo att de också kräver en snabb första läsning. Andra och tredje gången går det att sänka hastigheten men första gången måste dikternas snabba tempo finnas med i läsningen. Annars försvinner karaktär och stämning, till och med innehåll.
Med islänningen Sjón är det tvärtom. Hans poesi bör läsas långsamt. Ja, så långsamt att läsaren tar ett andetag efter varje ord eller åtminstone varje rad. Läsaren smakar på orden och raderna, tänker på dem, funderar en stund, aha, jo kanske så, innan hen fortsätter att läsa.
Sigurjón (förkortat Sjón) Birgir Sigurðsson har skrivit låttexter, dikter och romaner (och även filmmanus). Alltid, vågar jag påstå, med noga valda och väl vägda ord. Alltid också med det märkliga i tillvaron och livet som kontrast mot det verkliga och realistiska. Och tvärtom, gånger två: för vad är verkligt och vad är märkligt?
När jag läser tycker jag att jag anar den isländska historien, dess myter, sägner och fabler, den isländska naturen med dess väsen i den isländska samtiden eller mer bestämt i staden Reykjavík. Alltså inte bredvid eller med eller egentligen ens mot utan inuti, vad Sjón än diktar – ”i lägenhet / med utsikt mot en plattlagd innergård” – i samma citerade inledningsdikt som tidigare, ”gryning”.
Sjón diktar i detaljer; delar och bitar. Iakttagelser och noteringar, de märkliga verkliga, verkliga märkliga intryck och bitar som stannade kvar. Eller kontrasterna, de kompletterande kontrasterna, till exempel dikten med titeln ”årstidernas växlingar”. Första raden: ”i juli släpper asparna sina frön”. Samma dikts sista rad: ”och väcker hos poeterna vinterdikter”.
Hela diktsamlingen ”Nattarbete” är också indelad i delar och bitar, avdelningar och arbetspass. ”Dikter” heter helt enkelt den första avdelningen och de följande: ”Poesins statistik”, ”Från Transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädens litteratur” och ”Fabler”. Avdelningarna innehåller dikter, prosalyrik (eller lyrisk prosa), nog mer prosaiskt än lyriskt och dikter igen.
Olika skriv- och diktsätt. Olika stilgrader. Olika sätt att fånga och beskriva iakttagelserna. Det som passar bäst, för just detta, där och då. Jag måste nog ta en paus nu i recenserandet och läsa diktsamlingen en gång till, läsa ännu långsammare för att förstå ännu mer. Om jag – man – nu måste förstå och hur mycket. Inte allt väl? Ofta kan det ju räcka med att jag tar in dikterna i mig så raderna och orden och hela dikter stannar kvar och bearbetar sig själva inom mig.
gårdagens stjärnbilder har bytt plats
berget i fjärran har kommit närmare
vägarna har blivit till vattendrag
ingen karta låter oss hitta hem
genom ständigt föränderliga marker
Så lyder första versen i ”förändringarnas sång”, som jag tycker mycket om. En rak, enkel och direkt dikt, även om tilltalet är en smula indirekt, och inte ett dugg svår att förstå, åtminstone inte svårare än att begripa sig på livet. Exakt hur Sjón diktade på isländska vet jag ju inte men John Swedenmark har tolkat isländskan till svenska just så: direkt indirekt. Hans översättning blir både ett hölje om dikten och en härold.
detta är en av de tusen och en berättelser
som det är min uppgift att lista innan
jag själv försvinner i den natt där slocknat
månsken och vita vingar väntar mig
Så avslutas titeldikten ”nattarbete”. Och som du kanske observerat, blott ibland är titlarna skrivna med inledande Versal – som i ”Utställningsföremål” – och oftare, oftast med inledande gemen. Sånt kan jag fundera över. Varför? Bara råkade bli så eller ett poetiskt medvetet, nödvändigt val? Avdelningen ”Från Transmuseet” stannar jag länge vid, läser om och om, funderar mer och mer, så märkligt och verkligt, så verkligt och märkligt.
I ”Utställningsföremål a)” väcks en ”sångtrumma av hjortskinn” till liv. För så är det väl, att ”Vetenskapskvinnan” väcker sångtrumman och historien till liv? Där hon ”ligger hopkrupen på jordgolvet”. Hon ”tar ett steg”. Hon slår takten ”för vandringen in i andarnas värld”. Hon är ”en sömnängel, en enstöring, en kringströvare i trenne världar…”
Eller ”Utställningsföremål b)”, som består av ”ett ögonlock, sminkat med ett tunt lager silvergrå skugga”. Det som sen följer, om det är poeten själv, det måste nog vara Sjón själv, kan beskrivas med ordet hallucinatoriskt, som ett bejakande av fantasin, de tankar som plötsligt kommer, allas våra tankar och associationer.
Som en lek? Kanske på lek, en poetisk lek med tanken så som livet är på lek. Ögonlocken tillhör ”poeten André Breton”, tror jag.
Breton ”ligger i sin säng på Rue Fontaine 42 i Paris…”Han ska just till att somna när det i tankarna dyker upp en märklig mening som han inte alls kan koppla till vad som pågår i hans liv under dessa dagar eller till någonting som han hittills har upplevat. Meningen är fullständig och så enveten att Breton stiger upp och krafsar ned den i hopp om att han då ska bli av med den: ”Det är en man som skärs itu av ett fönster.”
Just så. Och som i dikten på fliken till diktsamlingens danska uppviksomslag, den dikten blir för mig som ett för- eller efterord eller en kommentar till hela diktsamlingen ”Nattarbete”. Ja, hela poeten Sjón:
i dikternas stad
tar den som reser farväl
av dem som stannar kvar
med orden
bon voyage!
info@opulens.se
