ESSÄ. Relevansen av samband mellan verket och personen som skapat det är en återkommande fråga i kulturdebatten. Något vi såg exempel på i samband med Peter Handkes Nobelpris i litteratur ifjol, då hans roll under krigen i forna Jugoslavien ifrågasattes. Carsten Palmer Schale tar sig an frågan om genom att studera såväl personen som författaren Franz Kafka.
Om att kunna skilja på verk och person – och att vid behov samtidigt kunna se deras förbindelser
Vad jag här är ute efter är att få en del människor att förstå, att ett verk kan vara bättre eller sämre (eller upplevas som bättre eller sämre) utan att man vet vem som skrivit, målat eller komponerat det samt att personer – exempelvis – Kafka, Rembrandt, Bach – faktiskt kan ses som intressanta personer (inte minst just Kafka). Men dessutom kan man ju analysera exempelvis Kafkas verk med hjälp av personen Kafka. En del människor har dock svårt att förstå detta! Jag tycker detta är otroligt. Ibland kan man till och med ändra uppfattning bara man får reda på vem som är verkets upphovsman.
Personen Franz Kafka
Franz Kafka (1883–1924) var en person av tysk-judisk börd och bosatt i Prag under en period när Europa höll på att falla sönder. Kafka föddes den 3 juli 1883 i en tyskspråkig, judisk familj i Prag i Böhmen, i det dåvarande Österrike-Ungern (dagens Tjeckien). Kafkas modersmål var tyska, men han talade också flytande tjeckiska och jiddisch, samt kunde även en del franska. Han var för övrigt mycket intresserad av just den franska kulturen.
Kafkas far, Hermann Kafka (1852–1931), ägde familjens smyckebutik. Hans mor, Julie Kafka, född Löwy, (1856–1934) tillbringade lika många timmar i familjens smyckebutik som fadern, trots sex förlossningar och hushållsplikter. Kafka fick under sin ungdom en komplicerad relation till sin far som han upplevde som en despot. Kafka hade två bröder, Georg och Heinrich, som båda avled innan de fyllt två, och tre systrar, Elli, Valli och Ottla.
Åren 1889–1893 gick Kafka på den tyska pojkskolan i Fleischmarkt i Prag och tog studentexamen 1901.
År 1902 lärde Kafka känna poeten Max Brod. Kafka studerade därefter juridik och utexaminerades 1906. Mellan 1907 och 1922 var Kafka anställd vid Arbeiter-Unfall-Versicherungs-Anstalt für das Königreich Böhmen (Arbetsplatsolycksfallsförsäkringsanstalt för det böhmiska kungariket) medan han skrev på sin fritid.
År 1917 insjuknade Kafka i tuberkulos och blev därefter sjukskriven, och tvingades tillbringa perioder på sanatorier, där han använde tiden till att skriva, vilket var hans stora passion. Under dessa perioder fick han ekonomiskt stöd av sin familj, i första hand sin syster Ottla som stod honom mycket nära. Kafka avled av sjukdomen 1924 i Kierling. Han ligger begravd på Nya Judiska kyrkogården i Prag.
Kafka ansåg att världen är absurd och ogripbar. Han såg tillvaron som en labyrint ur vilken människan inte finner någon utväg. Kafka utvecklade under sitt författarskap en metod att skriva som något förenklat kan beskrivas som ett skrivande utan paus. Hans metod var att skriva såsom i ett flöde snarare än att i förväg ha hela historien klar för sig. Efter många misslyckade försök och återupprepad besvikelse lyckades han slutligen raffinera denna metod och resultatet blev Domen. Alla hans texter var mer eller mindre skrivna i ett svep, även romanerna som skrevs var kapitel för sig. Denna metod är antagligen anledningen till att romanerna aldrig blev riktigt slutförda.
Kafka led hela sitt liv av starka tvivel på sitt författarskap och bad att allt material skulle brännas efter hans död. Trots att Max Brod talade om för Kafka att han inte tänkte infria denna önskan fick han ändå fortsatt förtroende att handha arkiven.
Kafkas samtliga tre stora verk är ofullbordade. Efter hans död gjorde vännen Max Brod stora ansträngningar för att sammanställa kvarlåtenskapen för utgivning. Även Kafkas brev och dagböcker finns utgivna. Romanen Slottet sägs vara ett försök till en självbiografi.
Till stor grund för den så kallade Kafkastämningen ligger Franz Kafkas känsla av utanförskap. Eftersom han var tyskspråkig var han utanför den tjeckiska kulturen, på grund av att han var jude var han utfryst ur stadens tyska koloni och eftersom han inte var helt och sant troende stod han även utanför det judiska församlingslivet.
Franz Kafka hade många relationer med olika kvinnor under sin livstid. Han besökte ofta bordeller och förlovade sig tre gånger sammanlagt, men avbröt alla dessa förlovningar. Anledningarna var ofta för att han såg äktenskapet som ett (måhända sämre) alternativ till att besöka bordeller.
En av dessa kvinnor, den i vissa (men inte alla) avseenden intressantaste, var Felice Bauer (1887-1960).
Under 1912–1917 skickade Kafka nästan 600 brev och vykort till Bauer, som speglar upp- och nedgångarna i deras förhållande. Det var en “brevromans”; deras personliga möten var relativt få till antalet.
Felice Bauer kom från Övre Schlesien, hennes mors födelseplats. Hennes far, ursprungligen från Wien, arbetade som försäkringsagent. Hon hade tre systrar och en bror, varav hennes syster Erna och bror Ferry är med i Kafkas brev. År 1899 flyttade familjen till Berlin, men hennes föräldrar skilde sig strax efter och hennes far dog 1914. Felice arbetade under en kort period på Odeons kontor, ett företag som tillverkade grammofonskivor, innan hon 1909 flyttade till företaget Carl Lidström, en tillverkare av röstinspelningsutrustning, där hon avancerade snabbt och befordrades till verkställande direktör. Företaget hade en filial i Prag.
Felice påstås ha varit en extremt kapabel, praktisk och ordnad kvinna. Hon var också ganska jordbunden med medelklassmaker och hade ingen särskild känsla för konst eller litteratur. Kafka beundrade hennes temperament, men med tiden tenderade detta att komplicera deras förhållande.
Hon var påstridig i den komplexa kampen för att gifta sig med Kafka, men kunde oftast inte förstå den mödosamma striden Kafka förde med sig själv. När beslutsögonblicket närmade sig intensifierades hans interna konflikt mellan varandra motstridiga och ömsesidigt uteslutande krafter. Längtan efter företag kontra behovet av ensamhet, hans önskan att gifta sig kontra hans avsmak för samlevnad och fysisk kontakt, önskan att starta en familj kontra kravet på en “kloster”-livsstil, behovet av sysselsättning kontra det avgörande behovet att skriva. Det hela utvecklades till en ond cirkel från vilken det inte fanns någon flykt. Det var en destruktiv mekanism som fungerade i alla krissituationer under Kafkas livstid.
Under första världskriget lockades Felice till sionismen. På fritiden hjälpte hon till som volontär på Judiska folkets hem, ett centrum i Berlin för vård och utbildning av judiska invandrare från öst, varav de flesta på den tiden var barn till flyktingar som flydde från de framryckande ryssarna. Felice arbetade med dem som lärare och Kafka gav henne sitt moraliska stöd.
Efter en envis kamp kulminerade deras förhållande två gånger i förlovningar (1914, 1917), men dessa avbröts omedelbart vid båda tillfällena. Den första gången måhända på grund av att en djup konflikt uppstod som har blivit namngiven som ”Rättegången på hotellrummet”. Kafka hade brevväxlat i förtroende med Bauers väninna, Grete Bloch, om sina tvivel inför giftermålet. Det slutade dock med att Grete visade breven för sin väninna. Den 12 juli 1914 konfronterades Kafka på sitt hotellrum i Prag av Bauer och hennes två väninnor genom en högläsning av breven. Den andra gången kanske på grund av Kafkas tuberkulos.
Fem år före sin död gav Felice Bauer ut breven Kafka skickade till henne och hennes vän Grete Bloch i New York. Publiceringen på 1960-talet var en litterär händelse som liknade publiceringen av Kafkas brev till Milena Jesenská på 1950-talet.
Kafka var, som antytts, inte formellt engagerad i judiskt religiöst liv, men han visade stort intresse för judisk kultur och andlighet. Han var djupt fascinerad av judarna i östra Europa som han ansåg hade ett mer intensivt andligt liv än västerländska judar. Men han var vid olika tidpunkter fjärmad från judendomen och judiskt liv: “Vad har jag gemensamt med judarna? Jag har knappt något gemensamt med mig själv, och borde ställa mig helt stilla i ett hörn, nöjd med att jag kan andas.”
En sådan person tycker jag skulle vara fantastiskt intressant att träffa! Så invecklad och mångsidig. Helt enkelt spännande.
Några Staropramen-krus ihop med honom hade varit förnämligt!
Författaren Franz Kafkas verk
Personen Franz Kafka har för eftervärlden dock också – och kanske mest – blivit känd som upphovsmannen till flera mycket intressanta litterära verk. Han skrev i en säregen genre. Möjligen var han expressionist i vid mening. Hans skrifter förefaller hursomhelst att uttrycka en mycket sammansatt livskänsla, hans romaner och noveller bryter (delvis) med en mer symbolistisk och naturalistisk tradition.
Det enigmatiska skimret i Kafkas berättelser, som – trots att de kanske lockat fler uttolkare än några andra berättelser i vår tid – beror inte minst på hans litterära teknik. Den yttre verkligheten beskrivs med exakt precision, medan den inre – gestalternas tankar och känslor – inte alls tycks bli föremål för beskrivning. Men den yttre verkligheten hos honom är nog egentligen en inre verklighet, fast inte framställd i allegorisk form, utan just som en yttre, realistiskt återgiven, verklighet – bara med det förbehållet att den inte följer de lagar som gäller för det vanliga livet.
Kausaliteten är så att säga satt ur spel, och Kafkas personer rör sig i en värld, vars lagar dikteras av en logik, som påminner om drömmens. Men personerna upplever den aldrig som en dröm, och läsaren gör det knappast heller. Det är sålunda mycket långt mellan Kafkas sakliga precision och surrealisternas undanglidande drömteknik.
Den mästerliga novellen Förvandlingen (1916), som handlar om mannen som vaknar en morgon och finner sig förvandlad till en jättelik insekt, är med sin nyktra, helt realistiska ton ett belysande exempel.
Der Verschollene, som är den äldsta av de tre stora, men oavslutade, romanerna och varur Kafka publicerade ett kapitel 1913, utgavs av Brod under titeln Amerika (1927). Den utspelar sig ännu på ett samhällsplan. Den unge Karl Rossman upplever ett ständigt ökande främlingskap i den moderna storstadens labyrinter. De absurda förvecklingarna återges med en mörk, egenartad humor.
Der Prozess (Processen, 1925) är en berättelse om skuld. Josef K vaknar en morgon och finner sig arresterad. Han släpps fri i väntan på rannsakning och dom, och romanen handlar om hur hans rättegång alltmer kommer att prägla hans liv. Domstolen söker endast undantagsvis efter honom – det är han som dras till den.
Josef K:s värld är alltså absurd: den i detalj beskrivna yttre världen är gåtfull och oförklarlig, men inte för Josef K, utan för läsaren. Mot individen Josef K står domstolens maskineri, som har förgreningar överallt, men som det ändå är oerhört svårt att få kontakt med; att få besked från någon. Någon anklagelse framförs betecknande nog aldrig mot Josef K, inte heller frågar han själv någonsin vad han är anklagad för. Bakom det triviala ligger ständigt det okända och skräckfyllda på lur. Öppnas en dörr, rämnar verkligheten; det vardagliga och välkända förvandlas på ett ögonblick till något skrämmande.
Också Das Schloss (Slottet, 1926) handlar om förhållandet till makten. Lantmätaren K söker på olika sätt koma i kontakt med det slott som kallat honom till sig, men lika lite som Josef K lyckades få kontakt med Lagens representanter, lika lite får K kontakt med de härskande i slottet. Överallt i båda romanerna möter endast underordnade tjänstemän, som inte kan överblicka helhetsmönstret och som endast kan ge fragmentariska upplysningar. Romanmönstret är detsamma: en byråkratisk organisation, vars innersta kärna är onåbar, har som sina redskap otaliga kanslier med ovetande tjänstemän. Mot denna maktstruktur står den enskilda människan, som söker komma till klarhet om sin situation.
För mig personligen förblir Processen författaren Kafkas bästa verk, men naturligtvis är även Amerika, Slottet och Förvandlingen betydande.
Personen Franz Kafka och författaren Franz Kafkas verk
Nu är det naturligtvis dock inte ointressant att föröka ställa personen Franz Kafka sida vid sida med författaren Franz Kafka – och att därigenom försöka utröna hur de speglar varandra; kanske främst hur verken speglar Kafkas livssituation. Detta har också, som antytts ovan, varit en mycket vanlig verksamhet: få författarskap har analyserats så in i detalj, och med så olika verktyg, som just Franz Kafkas. Vilket redan nu torde vara begripligt.
Horder av forskare har letat efter någon sorts universalnyckel till Kafkas symboliska världar – ty symbolmättade är de ju trots allt – men sällan med någon större framgång; framförallt inte på något uttömmande och heltäckande vis. Detta talar nu inte, anser jag, mot Kafka – snarare tvärtom. Kafka kan läsas på både längden och tvären, hans komplicerade liv kan vändas in och ut och alltid kan envar få sig till livs någon sorts fragment av ”sanning”.
Man har sålunda försökt belysa verken utifrån religiösa, politiska, strukturella, marxistiska, psykoanalytiska, existentiella, idéhistoriska och psykologiska synvinklar. Och kombinationer av sådana synvinklar. Strider har blossat upp. Karriärer har byggts. Bedrövelser har fördjupats. Men NEJ. Kafkas språk är alltför bärkraftigt, och berättelserna alltför obskyra, för att någon koncentrerad tolkning kunnat presenteras. Å andra sidan behöver inte de olika tolkningarna utesluta varandra; det förhållandet att verkligheten i Kafkas romaner förefaller vara projektioner av inre skeenden, att jaget är uppspaltat, att rebusen är hieroglyfisk behöver på intet sätt innebära, att berättelserna på ett yttre, samhälleligt plan sätts i fråga.
Men? Kafka förefaller mig att intensivare än någon annan samtida, eller ungefär samtida, ge uttryck åt de konsekvenser som övergivandet av en helhetssyn på världen innebär. Hans berättelser illustrerar den desperata pessimismen i tomrummet efter religionens och politikens myter hos en generation, som ändå håller kvar känslan av en mening med mänskligheten och individen, men finner att denna mening är omöjlig att nå fram till. Under mellankrigstiden fick Kafkas romaner och noveller förresten endast ett marginellt inflytande, men under intryck av det andra världskrigets upplevelser kom detta författarskap att te sig som ett av århundradets mest representativa. Bredvid Kafka kan vi emellertid ana en Musil, en Broch, och kanske en Eliot.
Och i, eller något bredvid, de världar där vi hittar Karl Rossman, Josef K. och K. och Samsa står i halvljuset också den tyskspråkige juden, den förvirrade byråkraten och bordellbesökaren, den olyckligt förälskade och lungsjuke Franz i det sönderfallande Europas öde landskap.
Bach, Rembrandt och Kafka är alla tre synnerligen intressanta historiska personer. Bach har därtill på grund av sina verk kallats för den femte evangelisten, Rembrandt har bokstavligen målat in sig i sina tavlor och Kafka representerar en sönderfallande värld präglad av tomhet, meningslöshet och splitter. Tre personer, tre konstnärskap, tre variationer.
info@opulens.se
