LITTERATUR. Nätets kontaktsökare är kanske ensammare varelser än några tidigare. Samtidigt som vi fruktar ensamhet och övergivenhet. Det talas om ”sociala” medier. Det riskerar att klinga ironiskt, skriver Lasse Ekstrand, som läst Eva Illouz bok Därför tar kärleken slut.
Därför tar kärleken slut av Eva Illouz
Undertitel: De negativa relationernas sociologi
Översättning: Svenja Hums
Daidalos 2020
Jag plågar mig själv, mycket långt fram i livet, med reflekterande tillbakablickar på min fladdriga Sturm und Drang-period. Eftertankens kranka blekhet, för att uttrycka det milt. Var jag någonsin förälskad? Eller var det något helt annat som drev mig men maskerades som förälskelse?
Bekräftelsebehov? Bli sedd av någon? Kompensationsbehov efter en uppväxt där inte ömma känslor hörde till vardagen? Fanns det alltid med en baktanke eller ett undangömt, föga ädelt motiv?
Troligen var jag inte ens medveten om det själv. Det är ju först i efterhand som vårt handlande i bästa fall blir någorlunda transparent. Minervas uggla lyfter i skymningen, visste Hegel. Så sant.
Gary Becker tilldelades det så kallade Nobelpriset i ekonomi 1992. Honom föreläste jag om på mina ledarskapskurser. Hans normativa, men förment vetenskapliga (vilket förbryllar) tes om vikten att vara rationell och företagsekonomiskt fokuserande även i de privata relationerna.
Ta bara språkbruket denna ”nyktra” tes framkallar: man ”investerar” i relationer. Man riskerar att dra på sig onödiga ”kostnader” om man är oförsiktig och inte vaksam med sina insatser: – Jag satsade allt på henne och så gick hon bara.
Språket företagsekonomiseras. Vi belägras av en företagsekonomisk terminologi. Som borde vara oss främmande, för att inte säga frånstötande, men uppfattas som normal och självklar. Den äter sig in i våra mellanmänskliga förhållanden.
Jag brukade hänga på, inför mina studenter, med en skröna från den region där jag växte upp och vars mentalitet jag känner mer än väl. En region där explicit verbalitet aldrig varit något framträdande. Hon: – Kan du tänka dig dammsuga? Han: – Javisst. (Tyst och inte utsagt: om du kan tänka dig lite kul i sänghalmen i kväll!) En balanserad transaktion i Beckers anda. Ingen förlorar, båda vinner. Insats och utbyte kvittas.
Tanken löper osökt till Becker, liksom återblickarna jag inledde med, när jag läser den israeliska sociologen Eva Illouz. Hon har i boken Därför tar kärleken slut (jag tolkar titeln som att det är kärleken som fenomen, och de romantiska föreställningarna om detsamma, som dör) studerat hur våra mellanmänskliga relationer historiskt har förändrats.
Marx talade på sin tid om reifikation. Hur allting förtingligas. Den högsta formen av främlingskap. Långt före internet. Det som nu sker i den digitaliserande eran kunde han inte ens fantisera om.
Från traditionella former till moderna. Från en hög grad av ofrivillighet, med förutbestämda interaktionsmönster, till en situation där allt tycks öppet och möjligt.
Illouz bygger på empiriska studier, enkäter och levandegörande intervjuer med flitigt surfande människor, av mönstren i nätdejtingens Tinder-tid. Det är det bästa med en annars inte lättuggad bok. Hur man söker och träffar en partner på nätet. Det kartläggs in i detalj och mycket konkret hur vi beter oss. Och hur vi resonerar med oss själva runt våra relationssökande nätbeteenden. De som intervjuas är öppenhjärtiga och ocensurerade. Inte många är lyckliga.
På nätet uppfattar vi oss som ”fria” subjekt. Vi kan välja och vraka efter att vi valt hur vi skall ”marknadsföra” oss (personal branding). Det är rena marknaden, eller varuhusets diskurs, som råder så fort vi surfar loss. Vi beter oss, menar Illouz, som upplysta konsumenter som jämför varor i ett gränslöst utbud. Liksom dem vi kommer i digital kontakt med.
Marx talade på sin tid om reifikation. Hur allting förtingligas. Den högsta formen av främlingskap. Långt före internet. Det som nu sker i den digitaliserande eran kunde han inte ens fantisera om.
Vi kan enkelt med några knapptryckningar rata en vara, förlåt: person, för någon annan. Ett allt vanligare fenomen, visar undersökningar, är ”ghosting”. Mejl och sms upphör med ens. Man gör en sorti. Sjappar. Utan att något först reds ut. Det behövs inte. Man bara försvinner – i jakt på någon ny. Mister du en, står det dig tusende åter, sa man förr. Bara att vraka och välja.
Inte är människor lyckligare än på den gamla tiden, skulle man generaliserande kunna sammanfatta Illouz bok. Ovisshet och undran regerar. Ligger nära till hands att känna sig utbytbar, i nästa stund kan du ju väljas bort. ”Rational choice”, skulle Becker säga. Nya relationsförsök vidtar. Utan att man därför mår bättre. Brist och tomhet består i själen hos senkapitalismens människor.
Nätets kontaktsökare är kanske ensammare varelser än några tidigare. Samtidigt som vi fruktar ensamhet och övergivenhet. Det talas om ”sociala” medier. Det riskerar att klinga ironiskt.
Man skulle kunna påstå att Gary Beckers företagsekonomiska, instrumentella tänkande vunnit hegemonisk status. Det har förankrats hos individer och internaliserats. Alla driver vi, enligt detta perspektiv, privatföretag. Vi är privatföretag, vi agerar rationellt och alltid i egenintresse. Inga emotioner, som riskerar avtrubba vårt rationella sinne, bör tillåtas.
Men vad med himlastormande passion? Kärlek vid första ögonkastet? Den hudnära doften av en annan människa? Romantikern i mig protesterar högljutt. Överröstar den kritiska självbetraktelsen. Klart jag var upp över öronen förälskad! Utan att kräva någon garanti för att det skulle ”löna” sig att ge sig hän.
info@opulens.se
