JUBILEUM. Igår var det August Strindbergs 170-årsdag. Med anledning av jubileet publicerar vi denna vecka några mindre kända historier om vår nationalskalds liv. Den första handlade om den bortglömda dottern Kerstin Strindberg och den andra om hans kärlekshistoria med den 43 år yngre Fanny Falkner. Idag reder Kurt Bäckström ut hans förhållande till Emil Kléen.
August Strindberg hade problem med sina relationer, det gällde både kvinnor och män. När det anbelangade den senare kategorin var Emil Kléen ett av de ytterst få undantag där vänskapen höll sträckan ut, det vill säga fram till den av syfilis och tbc angripne Kléens tidiga död, bara 30 år gammal.
I Göran Söderströms mäktiga verk Strindberg: ett liv behandlas vänskapen mellan vår svenske ikon och poeten och journalisten Emil Kléen. Somliga menar att bland annat denna relation antyder att Strindberg var queer. Denna bedömning gör dock Söderström aldrig öppet i sin bok men frågan om Strindbergs sexuella läggning har fått en revival light. Strindbergs förmåga att leva sig in i en kvinnas situation och hans provkarta över ett kvinnligt temperaments reaktioner kan föra tankarna till slutsatsen att han var homosexuell. Men förhöll det sig verkligen så? Kan författarens relation med Emil Kléen möjligen ge en ledtråd?
Emil Kléen uppfattades som en dekadent person, vilket han själv gärna framhöll, som inte drog sig för att utmana kristen idealisms sedebud. Dock behöll han sin respekt för den kristna hållning han lärt känna i sin barndoms skånska miljö. Han hade medkänsla med de svaga i samhället men tillhörde inte någon politisk organisation.
Paralleller kan dras mellan Strindbergs och Kléens syn på fransk symbolism; Kléen skrev essäer i ämnet, bland annat om Baudelaire. För att ytterligare betona sin udda och upproriska karaktär kom från hans penna vers med pornografiskt innehåll. Hjalmar Söderberg beskrev Kléens författartalang så: ”vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätter på skånska slätten, som han kom ifrån.” Han fick stå modell för den dekadente poeten i Martin Bircks ungdom. Men Kléens poesi berömdes av andra för formskickligt skriven hembygdsromantik.
Strindberg lärde känna Kléen i Lund efter Infernokrisen. Till Kléens umgängeskrets, som ofta träffades på klassiska Åke Hans, räknades Bengt Lidforss, även han med kopplingar till Strindberg av varierande art och intensitet. Mycket har tisslats och tasslats om Lidforss sexualitet. I ungdomen var han enligt samstämmiga uppgifter heterosexuell. Det kostade honom två kr att förvärva syfilis, vilket en viss yrkeskategori av damer då krävde som ersättning för sina tjänster.
Från Berlin försökte Lidforss locka Kléen till den tyska metropolen, som det svängde ordentligt om vid denna tid. I ett brev skrev han: ”… kinesar hos mig, billigt fylle, och en flicka från gatan till två Mark, en Antonius (lustgosse) till tre”. Talande för inslag i båda dessa herrars sexuella läggning.
När Lidforss efter sejouren i Tyskland återvände till Sverige och återupptog sin akademiska karriär fanns kvinnor som gärna ville se honom som del av den äktenskapliga sängvärmen. En av dessa kvinnor var medicinaren Alfhild Tamm. Hon gav ut en bok med titeln Ett sexualproblem, där synen på onani behandlades. I denna skrift framhölls även att stark, mot det egna könet riktad dragning bäddar för varma vänskapsförbindelser som gör personen väl lämpad för till exemprel kamrat- och föreningsliv. Mycket talar för att Tamm hade Lidforss för ögonen när detta skrevs.
Nyfikenhet fick Strindberg en gång att i den tyska huvudstaden besöka en Tuntenball (fjollbal); i sitt sällskap hade han enligt uppgift Edvard Munch. Sådana tillställningar såg polisen genom fingrarna med, de ansågs inte vara av uppenbart störande natur. Strindberg förefaller inte på något sätt ha varit särskilt skakad av denna upplevelse, förmodligen därför att den i jämförelse med vad som idag på sina håll erbjuds inom denna disciplin låg i en annan division — högre eller lägre beroende på hur man ser saken.
Relationen mellan Strindberg — i detta sammanhang ”Den store” — och Kléen utvecklades till något som kunde jämföras med ett far-son förhållande, där Strindberg visade stor, och ovanlig, tolerans visavi sin vän. I en recension av Inferno i Malmö Tidning framförde Kléen kritik: ” … skeptisk ironi lyser fram ur det ockulta dunklet.” Men även vissa delar av boken berömdes: ”hänförande vackert skrivna rader.” Kléen skickade recensionen med ett bilagt brev till Strindberg, som då var i Paris, där han urskuldade sig med att artikeln skrivits i all hast. Förtroendet för Kléen behöll Strindberg: han bad honom om synpunkter på sitt manus för Till Damaskus: ” Jag ber dig upptäcka felet jag vädrar men ej kan få upp.”
När Kléen mot slutet av sitt liv vistades i Åre för att lindra sina plågor skickade Strindberg ett brev: ”Jag har varit orolig för dig. Har haft känsel av att du lidit mycket.” Under den sjukes sista dagar var Strindberg en frekvent gäst vid sjukbädden, ibland två gånger per dag. I förordet till Kléens postumt utgivna Valda dikter (1907), där ”Den store” sammanförde Kléen med Stagnelius, skildrade Strindberg hur han vid dödsbädden upplevde vännens avsked till livet: ” Jag såg hur lätt den stora skilsmässan gick, då han nästan kropplös somnade in — eller vaknade, vilket lär vara detsamma.” Den plågade, materiella kroppen och det svaga käril som sökt sinnenas njutning försvann och förandligades. Strindberg blev djupt gripen. Vännen Axel Herrlin berättade om hur han mötte en starkt gråtande Strindberg kort efteråt ett stycke från sjukhuset. I sitt författarskap återkom Strindberg till ämnet i till exempel Götiska rummen. Vid begravningen i Höör, Kléen var född i Sätofta som ligger inom kommunens område, var Strindberg en av dem som bar kistan — en mycket ovanlig handling.
Någon tid efter vännens död gick Strindberg efter ett kvällsbesök på Åke Hans, där det talats om Kléen, tillsammans med en bekant mot Domkyrkan. ” En ljusgrå katt följde oss ner, hade ett kvinnoansikte! Strök sig mot våra ben (Vi tänkte på Kléen).”
Det har sagts att Strindberg skulle ha berättat om sin egen eventuella homosexuella läggning, han erkände ju att han sysslat med onani, en aktivitet som fördömdes från både religiöst och medicinskt håll; begreppet queer var givetvis ännu inte känt. Frågan är om ordet idag kan förklaras på ett sätt som alla ställer upp på. Men att ens antyda en homosexuell natur var något annat: fängelsestraff hotade i förlängningen; denna påföljd var Strindberg livrädd för.
I mitten av 1800-talet hände åtskilligt nytt beträffande det sexuella områdets terminologi. Därmed inträdde även en början till förskjutning av samhällets syn på olika yttringar inom denna sektor och en ny medicinsk forskningsgren, sexologi, tog plats. De som tidigare ägnat sig åt enkönade sexuella handlingar och som kallats sodomiter, ett negativt laddat ord som förde tankar till synd och förtappelse, började nu benämnas homosexuella. Men vägen var mycket lång fram till den liberala svenska syn som råder idag. Om Strindberg nu skulle ha deltagit i homosexuella övningar i praktiken, skulle han då verkligen ha vågat skriva om det? För övrigt talar föga för att han verkligen skulle ha haft underlag för sådana skildringar.
Strindberg trivdes väl i många manliga sällskap, inte minst bland yngre män, men han satte klara gränser: om en kontakt tenderade att bli alltför nära satte han stopp. Låt oss utgå från att vänskapen med Emil Kléen var just som den beskrivits: ett slags far–son förhållande och inget annat, till dess att något annat och uppenbart kommit i dagen. Kanske bör man även minnas att Euripides tillskrivna uttalande: “Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är”, kan vara vilseledande.
info@opulens.se
