SJÄLVBIOGRAFI. Torbjörn Tännsjö har skrivit en intellektuell självbiografi, mångsidig och belysande på flera sätt med intressanta analyser av hans utveckling i politiskt, yrkesmässigt och personligt hänseende.
Vänsterdocenten av Torbjörn Tännsjö
Fri Tanke förlag (2017)
Man kan säga att boken består av två huvudresonemang, ett som diskuterar Torbjörn Tännsjös arbete som utövande filosof vid Stockholms universitet, hans väg dit, och hur han uppnått såväl nationellt som internationellt erkännande för flera av sina böcker, vetenskapliga analyser i utgivna arbeten inom praktisk filosofi och också i offentliga ställningstagande i livsfilosofiska frågor bland annat inom medicinsk etik.
Det andra resonemanget handlar om Torbjörn Tännsjö som vänsteraktivist i 68-rörelsen med inverkan på och medverkan i det tidigare kommunistpartiet sedermera lyssnande till namnet Vänsterpartiet. En särskild del i Tännsjös intellektuella biografi utgörs av hans uppslutning kring utilitarismen. Enligt Tännsjö en intellektuell böjelse hos honom utan ambitioner att spridas och förkunnas utan mer som ett fristående intresse. Tännsjö beskriver i sin bok Hedonistic Utilitarianism. A Defence (1998) utilitarismen som ett tankesystem som räknar nyttan som det maximala i varje handling. Tännsjö formulerar det som att:”En handling är riktig, enligt utilitarismen, om och endast om det inte fanns något annat i situationen den handlande kunde ha gjort, som hade medfört en större lycka i världen.” Tännsjö utvecklar konsekvenserna av ett utilitaristisk resonemang i olika exempel som han visar kan ge en del spektakulära utfall.
Tännsjös intellektuella biografi indelas (i stort sett) i avdelningarna Barndom-Ungdom, Filosofen, 70-tal och vänsteraktivismen, Häften för kritiska studier, Utilitarism, Frihet, Yttrandefrihet, Demokrati och Leninism. Bakgrund och underlag till sin intellektuella utveckling söker Tännsjö i barndomen, där embryon till hans analytiska sinnelag och strävan efter rättvisa spåras.
När Tännsjö beskriver sin far och mor är det inte med de skönaste formuleringarna. Han känner att hans mor önskar vara ställföreträdande, ta plats när han är sjuk, äga hans plåga, inte trösta utan ta över hans plats i centrum, att bli omskött och vad gäller hans far som falsk auktoritet med vilken han hamnar i ständig strid. Tännsjö beskriver fadern som en känslomässigt obehärskad maktutövare som tidigt försöker kväsa Torbjörns obstinata sinnelag. När Torbjörns mamma dör menar han att hon som minne växer men när hans far dör blir det motsatsen: ”Mammas död förbättrar henne. Pappas död kastar skugga över honom.”
Med denna bakgrund skildrar Tännsjö med ambitiös exakthet hur barndomen skapar grunden för den vuxne Torbjörn som med förkärlek förnekar de auktoriteter han likt en betingad hund nosar upp. Hans fars burdusa försök att kväva hans upprorslusta lever vidare i Tännsjö som frustration uttryckt såväl i arbetet mot den filosofiska instutionens falska auktoriteter som mot självutnämnda profeter i vänsterpolitikens praktik.
Den vuxne filosofen och vänsteraktivisten samkör utan problem mellan de två verksamhetsfälten men många i hans omgivning ser en motsättning. Tännsjö skriver: ”Det som främst utmanade en del av mina vänner var att jag, till skillnad från de flesta av mina generationskamrater, höll mig till en analytisk filosofisk grund, samtidigt som jag intog radikala politiska ståndpunkter. Det gjorde mig impopulär i alla läger. Mina kamrater inom vänstern misstrodde min analytiska hållning. Och flera av mina äldre och etablerade kollegor inom den filosofiska världen ogillade min politiska radikalism.”
Tännsjö utvecklar sina svar kring dessa mycket intressanta frågor och kommer ut bra på andra sidan med tjänlig vetenskaplig signifikans och bibehållen heder.
En annan vinkling av läsningen gäller alla dessa intriger som förekommer inom den filosofiska institutionen. Tännsjö beskriver bland annat hur den på sjuttiotalet välkände och hyllade Harald Ofstad uppmärksammad för boken Vårt förakt för svaghet, visar upp ett lustfyllt förakt för svaghet när han med utstuderad finess plågar nytillkomna filosofistudenter. Och funderingar kring andra auktoriteter som Anders Wedberg, Stockholms universitets förste professor i teoretisk filosofi vars mest inflytelserika arbete är det klassiska paradverket Filosofins historia i tre band. Om honom skriver Tännsjö: ”Det brukade hävdas att Wedberg genom sin kombination av skarpsinne och självkritik ödelade generationer av svensk filosofi. Det är en överdrift, men förvisso ägde Wedberg en unik filosofisk begåvning och förvisso skrämdes många till tystnad av Wedbergs blotta existens.”
Tännsjö frigör sig och undkommer på något sätt dessa tyngande auktoriteter. Vad gäller antagonismen visavi en tredje filosofisk auktoritet, professorn i praktisk filosofi i Uppsala Ingmar Hedenius, skriver Tännsjö: ”I Ingemar Hedenius i Uppsala fick jag en svuren fiende. Hedenius skrev i Dagens Nyheter om mig, att jag med mina resonemang om den politiska terrorismen förvandlat den analytiska filosofin till ett ‘lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst’”
Hur Tännsjö hanterar denna konflikt är en av höjdpunkterna i läsningen.
Generellt skriver Tännsjö om den lärda världens ena sida av högstämdhet och den pikanta motsatsen i dess andra sida av moralisk lössläppthet. Han konstaterar att:
”…många lärare vid institutionen aldrig tvekade att förföra, eller ‘låta sig’ förföras av, de kvinnliga studenterna. Det var aldrig någon som öppet ifrågasatte detta förhållande, som förstås hade att göra med att det inte var särskilt länge sedan kvinnor fått tillträde till akademisk utbildning. Hade någon gjort invändningar skulle dessa ha avvisats såsom bottnande i pryderi…”
Trots att Torbjörn Tännsjö i sin inledning deklarerat att boken är en biografi över hans eget intellekts utvecklingshistoria, ligger bitvis stor behållning i att läsa Tännsjös uppsjö av historier om hur de personliga motsättningarna på fakulteten tar sig ut och stör det vetenskapliga arbetet, hur de personliga egenskaperna hos de olika prefekterna med sadistiska böjelser, personliga sympatier och antipatier visavi studenter, kollegor, går som grova stråk rakt genom allt akademiskt arbete på fakulteten, och hur dessa divergerande känslostråk lägger sig som fetvadd mellan försöken att uppnå vetenskaplig signifikans och dito stringens, detta kontrat och tryfferat av personliga ryggdunkningar, försåtliga misstänkliggörande och ren karriärism. Allt gestaltat av Tännsjö i läsvärda intriger värdiga en roman.
Torbjörn Tännsjös intellektuella självbiografi i ärendet som gäller hans politiska aktivitet i 68-rörelsen, äger inte samma intressanta höjd och kvalité i framställningen och avviker inte från många andra kända vänsteraktivisters självbiografier vad gäller egen handel och vandel i det politiska spelet under de röda årtionden 60- och 70-talen. Tännsjö konstaterar att han i huvudsak hade alla rätt. Problemet är nog att de flesta av de summerande gamla 68-veteranerna också anser att de hade alla rätt. En omöjlig ekvation!
Att Tännsjö väljer att beskriva sin “vänsterhistoria” i det egna rättfärdigandets tecken som en enda lång räcka av väl underbyggda och med sanningen överrensstämmande beslut är lika lustigt som när någon annan av de kända storheterna från den tiden gör samma sak då det gäller att reda ut alla de röda trådar som trasslade in sig i varandra på 70-talet. De otaliga turerna mellan olika vänstergrupperingar som FNL-grupper, Chile-kommitéer och liknande solidaritetsrörelser, vilka ägde rum under denna tid, blandas med en uppsjö av aktiva från olika vänstergrupper vilka deltog i ett internt spel om ledande roller i solidaritetsarbetet gör det hela oöverblickbart. I efterhand blir det omöjligt att söka räta ut alla dessa “interna frågetecken2 och mena sig kunna fastslå hur allt “egentligen” förhöll sig.
Generellt kan man säga att alla som deltog i huvudsak gjorde mer eller mindre seriösa och viktiga ansatser och insatser för Vietnams och Chiles folk eller i hyresgästföreningars lokalorganisationer eller i arbetet för medlemmarnas bästa i fackföreningarna. Men att i efterhand slå fast vem eller vilka i alla vänstergrupper som var “bäst” blir en aning ogörligt för att inte säga smått komiskt så här femtio år efter, Särskilt om man börjar lägga epitet på “de andra” 68-aktivisterna som “blodtörstiga”, eller “diktatoriska” utan att en stund reflektera över den egna solkiga byken!
Om Torbjörn Tännsjö förmått frigöra sig från sin egen subjektiva ansats i detta spörsmål och lösgjort den praktiske filosofen även vad gäller sin vänsteraktivism hade det kunnat bädda för en mera intressant eftertolkning och analys av vad som hände under de rödstänkta åren mellan de olika vänstergrupperna och deras invecklade och för omgivningen många gånger obegripliga linjestrider. Nu blir detta avsnitt i boken mest ett lustigt återfall i ett sjuttiotalistiskt småtrocklande, linjesnålt gnetvetande och partieogistiskt snålnötande i ett oavbrutet rättfärdigande av egna ställningstaganden och slutsatser vilka ligger femtio år bakåt i tiden, omöjliga att kontrollera och verifiera för den nutida läsaren.
Vänsterdocenten är en mycket intressant och läsvärd genomgång av Torbjörn Tännsjös intellektuella utveckling med djupdykningar i de frågor som den praktiske filosofen handskats med under åren där hans ställningstagande i flera fall haft stor opinionsmässig betydelse och lockat många intresserade i en offentlig uppmärksamhet för frågeställningarna. Det hela är skildrat med respektabel hederlighet i de intellektuella turerna. Dock hemfaller genomgångarna av den vänsteraktiva verksamheten till stor del till ett rättfärdigande av det egna handlandet där man hade önskat höra mer av den geniale filosofens analys och mindre av den forne partistrategens snäva hemtagningar av den egna gamla retoriken.
info@opulens.se
