Våldsam och poetisk romankonst

TAKTILT. “Emma Glass jobbar med ett sinnrikt och sinnligt, taktilt, bildspråk som kilar in sylar i min hjärna. Jag ryser av obehag, mår nästan illa. Emma Glass skildring förfärar och äcklar. Överraskar om och om igen. För samtidigt ryser jag av välbehag,” skriver Camilla Carnmo.

Peach av Emma Glass
Översättning: Birgitta Wernbro Augustsson
Bokförlaget Modernista

Närma dig Peach stilla. Ägna en stund åt omslaget. Titta och känn. Den vita framsidan pryds av en ljusröd tråd trädd genom en grov nål. Tråden formar siluetten av en persika, i lätt upphöjd relief. Motivet och stilen är grafiskt tilltalande —  omslaget är sparsmakat, taktilt och lockande. Dessutom utgör det en kongenial illustration till brittiska Emma Glass debutbok Peach. En kort prosalyrisk roman, väl avgränsad i omfång och intrig, men köttig, klibbig och stickig i gestaltningen.

Emma Glass jobbar med ett sinnrikt och sinnligt, taktilt, bildspråk som kilar in sylar i min hjärna. Jag ryser av obehag, mår nästan illa. Emma Glass skildring förfärar och äcklar. Överraskar om och om igen. För samtidigt ryser jag av välbehag. Njuter av en sällsynt och sällsynt kraftfull berättelse där språk och handling vävs samman till en vacker, plågsam helhet. Formen är berättelsen och berättelsen är formen. Här går de inte att skilja åt. Litteratur kan vara så här. Kan vara konst. Kan vara något som ger och kräver på samma gång.

En flicka, Peach, stapplar långsamt hem efter att en man har våldtagit henne. Hon, sårig och söndertrasad. Kan knappt gå på grund av smärtan. Hon blöder. Smyger in för att inte hennes föräldrar ska märka. Hon duschar. Och duschar. De märker inget.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Så långt är berättelsen vanlig. Även om om språket inte är det. Sedan är ingenting vanligt utan befriande och utmanande surrealistiskt. Emma Glass språk, karaktärer och liknelser vet inga gränser. Det droppar från läraren Mr Custard. Den söta bebisen lämnar sockriga spår efter sig. Våldtäktsmannen är kött, fett, korv, grotesk. Språkets bilder ges liv och fysisk form. Peachs tillvaro har blivit förminskad, förstörd.  Våldtäktsmannen fortsätter hota och skrämma. Peach biter ihop, tar allt i egna händer. Hon förtvinar inte, tvärtom.

Peach är poetisk, våldsam, absurd. Att läsa Peach är en kroppslig upplevelse. Det är inte behagligt. Det är mycket mer och bättre än så.