FÖLJETONG. “Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår”, skriver Crister Enander. Imorgon publiceras del två av fyra.
Monstret av Terézia Mora
Rámus förlag (2017)
Översättning: Linda Östergaard
I ett oväntat ögonblick, under den förbiilande stunden – kort som en hastig inandning – då även uppmärksamheten brister och ingen är längre fullständigt förberedd, just i sådana obevakade och rastlösa sekunder av sällsynt grymma moment kan vad som helst inträffa. Händelserna, de där skrämmande tillfällena då vad som helst tycks kunna ske, då tingens inre, likt ett inhyst bedrägeri får fritt spelrum av – vad det verkar – Djävulen själv. De finns där ständigt lurpassande. De lever. De frodas och väntar med vad som måste beskrivas som ett oändligt och måhända tidlöst tålamod.
Dessa Djävulens småhål i själarna är för alla tider laddade med dessa lika gäckande som otäcka kunskaper som – och det är ofta en ännu plågsammare utmaning som sedermera snabbt slår över i kall och naken visshet; dessa tillfällen, vassa som splitter och djupa som själens svartaste sår, tvingas alla att möta – dessa stunder kan vänta och de kan konsten att vänta – och efteråt, när ögonblicket passerat, fastnar alla hemsökta av att – så att säga – ännu en gång lära sig konsten att leva med dessa förändringar och förskjutningar i självaste själen, det gamla ingrodda och det nya obekanta måste samsas, sida vid sida, tätt intill varandra och de oberoende av hur plågsamma och frånstötande de än är.
Inga val återstår. Enbart nakna råa fakta är vad som nu gäller. Och den samsas med den absoluta och lika tärande stillhet som inträder efteråt, då allt redan är försent.
De flesta verkar i dessa överrumplade situationer omedvetet välja, av ren och rå renrakad instinkt att hålla överlevnaden och dess livskraftiga styrkor så intakta som möjligt, att glömma hur litet, hur den trivialaste av händelse är det enda som krävs för att det som blivit till invant och tryggt, och som framträder som just lugnande vardagligt, framstår som en exakt kopia – ett trovärdigt eko – av det som de flesta håller för högt och kärt, och som genom en pilsnabb och dramatisk händelse, ett mättat och ödesladdat slag, skiftar gestalt och förändrar grunden, själva fundamentet, för tillvaron och därefter ger den en annan och avsevärt mer tragisk karaktär.
Scenen blir en annan. Vardagen skiftar för alltid färg.
Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår.
Just skörheten tycks framträda som dess innersta kärna.
Hans hustru har dött. En dag gick hon ut i skogsbrynet och valde sig ett träd, en gammal ek som stod stadigt där mitt ibland alla granar och tallar.
Där, i den eken, hängde sig Flóra Teodóra Meier – alltid kallad Flora – efter att de tillsammans fått dela nio år. Månad har sedan lagts till månad sedan hon återfanns dinglande från repet i trädet, livlös och för alltid förlorad för Darius Kopp. Tiden saknar sedan dess all form av betydelse. Ingenting finns kvar. Ingenting därute lockar längre Darius Kopp i vardagsvärldens vanliga och – som han ser det – allt tristare enfald och numera hånfulla tomhet. Vad som nyss var viktigt är nu förvandlat till rena trivialiteter.
I sin lilla lägenhet i Berlin försöker han dock att hålla en viss ordning, det vill säga om det inte vore för mängderna av tomma pizzakartongerna som oroväckande svajar på höjden, och de växer stadigt högre och på flera ställen närmar de sig redan taket.
Dariusson Darius J. Kopp – som hans fullständiga namn lyder – är en av de två huvudpersonerna i Terézia Moras nya och efterlängtade roman Monstret, översatt till svenska på ett tveklöst lysande och imponerande följsamt sätt av Linda Östergaard som även översatte Moras roman Alla dagar som utkom på svenska för sex år sedan.
Varje dag äter den mer och mer apatiske Darius Kopp – som i princip har barrikaderat sig i lägenheten – en pizza från den lilla krogen som ligger nere i hörnet. Variationen, om man vill använda ett så högtidligt ord i detta slafsiga sammanhang, består av att han systematiskt arbetar sig uppifrån och ner i pizzerians meny. Sammanlagt blir det tjugofyra olika sorters pizzor – ”från Margherita till Speciale”. Sedan börjar han om från början. ”En Margherita, tack!”
Är det bilden av ett liv som tömts på såväl riktning som innehåll? Eller vad säger dessa tjugofyra pizzor, denna medvetna isolering från omgivningen? Vad består denna kylslagna brand av, den isvind som härjar hans själ och gröper ur Darius Kopps själva vilja att ens känna minsta lust att vara en del av varje tänkbart sammanhang?
Det är lätt att trilla ner i det vedertagnas och kvävande konformas hänsynslöshet, den arroganta lätthet som idag så många håller så högt. Och då så många dessutom saknar insikter i andras liv döms dessa vinddrivna varelser till att vara avvikande, till utanförgestalter som saknar utrymme och acceptans i normalitetens samhälle – som likväl ändå, sett utifrån, mest av allt framstår som ett självvalt fängelse.
Många, otäckt många, är nog utan kunskaper och är dessvärre renons på ens ansatser till djupare insikter i vad som sker inom den person de just passerade på trottoaren. Anonymiteten är en av vår tids mest hyllade avgudar. Och de som tillber guden är utan tvekan beredda att sätta etiketten ”dåre” eller ”missfoster” på personer de över huvud taget inte vet någonting om. De avfärdar dem med en lätt viftning med handen som slog de bort en insekt. Och de avfärdar de obekanta rakt av. Utan förståelse. Utan hänsyn. Utan kunskaper. Utan varje form av inlevelseförmåga.
Men om Darius Kopps hemlevererade pizzor står för en stark och för honom grundläggande längtan efter att få leva ett liv som har inslag av en främmande frihet och håller liv i en längtan som inte längre riktigt är hans och som det längre inte finns utrymme för i hans liv? Skulle även det, i vår tillskruvat stressade och småhysteriska samtid, kunna vara ett utslag av något som ändå ska ge andra rätt att klassificera som onormalt och ge dem friheten att betrakta honom som ”Tokig”? Vad samhällets svar är förblir lätt att tyda. Men hur är det med den enskilde individens vilja att förstå en främmande gestalt vid ett kortare eller mindre hastigt möte? Finner främlingar andra främlingar och därigenom förmår att ge varandra ett ansikte, bekräftar existensen?
crister.enander@opulens.se
