AUTOFIKTION. Förlaget lanserar Tillstånd som autofiktion och om så är fallet har Axel Lindén lyckats undvika genrens vanligaste fallgropar. Berättarjaget är en antihjälte utan förskönande karaktärsdrag och utan sanningar och lösningar på världsproblemen trots sin djupgående kritik. I övrigt är språket klart som källvatten och rakt som en skogsplantering, i positiv bemärkelse, skriver Nette Wermeld Enström.
Tillstånd av Axel Lindén
Albert Bonniers Förlag
Skogen var den mest spännande lekplatsen när jag som liten vågade ta ut svängarna från gårdsplanen hemma. Det blev tidigt viktigt att lära sig vilka av byns skogsbönder som tillät en koja bland träden och vem som kom viftandes med hagelbössan. Den allra bästa leken var i den skogen som inte hade rörts på generationer. De numera oöverskådliga kalhyggena var mig lika främmande som gammelskogen är för dagens barn.
I Axel Lindéns andra roman Tillstånd är skogen såväl central som perifer, hemtam som främmande. Berättarjaget är en nybliven skogsägare som vandrar i spåren av sina förfäder och upptäcker att deras förhållande till skogen inte alls varit så naturligt och ömsesidigt som han tidigare har föreställt sig. Han upptäcker också att han själv med sin, kanske naiva, vision om ett hållbart skogsbruk har fler fiender än vänner inom branschen. Inspektörer cirkulerar som hökar runt hans ägor och stammarna måttas med girig blick. Andra skogsägare i trakten gör också likhetstecken mellan träd och pengar.
I den här världen är berättarjaget en främmande fågel, vars distans till samhället ökar i takt med tiden som han tillbringar bland träden. Oftast rör han sig ensam i markerna; funderar, drömmer, går vilse och iakttar hur årstidernas växlingar raderas i takt med att mångfalden sinar, samtidigt som granbarkborren sprider sig i områden där den tidigare varit okänd. Långsamt lär han sig att tolka tecken som han innan varit blind inför, skogens språk.
Här finns passager som låter sig associeras till Thoreaus Walden, eller Aldo Leopolds klassiker A Sand Count Almanack, även om Lindéns Tillstånd är av en egen art utan närmre släktskap med dessa än att den också utgör ett vittnesmål om, och en förteckning över, den industriella civilisationens framfart över jorden vi ärvde och jorden vi har till låns.
Berättarjaget är inte enbart en framstegskritisk skogsägare, utan även en familjefar. Han kör sina barn till aktiviteter, käkar med dem på hamburgerrestauranger där de kollar mer i sina mobiler än på varandra, och konfronteras med deras ångest och dilemman. I stunder när han borde stötta och motivera dem, till skolarbete eller andra krav som samhället ställer, har han kanske ännu svårare än dem att se meningen med hela skiten. Ibland får han sällskap ut i skogen av familjens inneboende tonåring, som ensam kommit till dem hela vägen från Afghanistan. De har inte alla referenser gemensamma men de har båda sett filmen Avatar, och de har båda sina problem med svenska myndigheter.
Förlaget lanserar Tillstånd som autofiktion och om så är fallet har Lindén lyckats undvika genrens vanligaste fallgropar. Berättarjaget är en antihjälte utan förskönande karaktärsdrag och utan sanningar och lösningar på världsproblemen trots sin djupgående kritik. I övrigt är språket klart som källvatten och rakt som en skogsplantering, i positiv bemärkelse. Lindén har så mycket som lyckats skriva en tillståndsroman som också är en utvecklingsroman, fast tvärtom.
Vid sista arket har jag sedan länge insett att jag har romantiserat skogen som jag själv växte upp i, men att det är dubbelt. Minnena, emotionellt förstärkta av tjäderns spel som redan tystnat, berättar åtminstone en del av sanningen. Mordet på skogen är inte imaginär. Det är utvecklingen som är en illusion.
nette.wermeld.enstrom@opulens.se
