PROSA. ”Det är i det utsökta språket som ljuset och hoppet finns.” Det skriver Thomas Almqvist som läst Leif Erikssons ödesmättade roman ”De renhjärtade”.
De renhjärtade av Leif Eriksson
Vibery Press
Jag har inte läst eller recenserat någon bok av Leif Eriksson, sedan romanen ”Columbus” kom ut 2008. Fram till dess följde jag hans författarskap och recenserade ett antal av hans böcker. Den nu aktuella romanen, ”De renhjärtade”, blev därför ett glatt återseende.
Leif Erikssons författarbakgrund
Eriksson debuterade 1979 med romanen ”Höghusliv”, som handlade om ensamhet och kontaktlösheten mellan människor, ett tema som han gärna återvänt till under hela författarskapet och som även är ett tema i ”De renhjärtade”. I sina första romaner experimenterade han gärna med romanformen och var i högsta grad påverkad av den nya franska romanen och författare som Claude Simon och Alain Robbe-Grillet.
Han verkar också som spökskrivare och har som sådan skrivit bland andra Johannes Brosts, Charlotte Perrellis och The Maulers (Alexander Gustafsson) självbiografier. Tillsammans med Martin Svensson skriver han också barnböcker, som till exempel Luna-böckerna.
En roman om skam och skuld
”De renhjärtade” är en mörk roman om skam och skuld, där det varken finns plats för försoning eller förlåtelse. Ändå finns det ett ljus eller ett hopp, som kommer in från ett oväntat håll. En sommardag 1974 är två pojkar, Johan och Stefan, med om något som de förstår måste förbli deras gemensamma mörka hemlighet. De båda pojkarna är egentligen inte goda vänner men går i samma klass.
Drygt 30 år senare möts de i en annan del av världen, ett ödesdigert möte som mynnar ut i en kamp på liv och död, där sanningen blir det yttersta vapnet. Johan är då en lärare på dekis. Svårt alkoholiserad har han fått sparken från skolan och till sist flytt utomlands för att komma undan spelskulder. Han öppnar ett café för backpackers i en liten stad i Egypten vid Akabaviken.
Johan plågas av självförakt och själväckel samt minnet av händelsen 1974 och är egentligen ganska maktlös i det som sker, fånge som han är i det förflutna. I spriten söker han den sömngivande självförglömmelsen och har egentligen inga vänner.
Ensamma människor i Erikssons romaner söker gärna kärleken men utan att lyckas och en människa utan kärlek eller ömhet är mer eller mindre en levande död. Det är några år sedan nu som Eriksson slutade med sina experiment med romanens form, men ”De renhjärtade” är ändå inte någon rakt berättad roman, då han växlar tidsperspektiv mellan då, 1974, och nu, 2009, vilket egentligen är romanens enda komplikation.
Erikssons romaner kan vara skrämmande
”De renhjärtade” är ytterligare ett ödesdrama, där Eriksson inte ger oss mycket hopp som människor. Hans romaner kan vara skrämmande otäcka men på samma gång smärtsamt vackra. Det är i det utsökta språket som ljuset och hoppet finns, ett språk som kan vara ytterst korthugget, intensivt och mycket koncentrerat.
Eriksson har alltid varit en annorlunda författare och är det fortfarande. Det har alltid varit en utmaning att läsa honom, då han gärna ställer frågor till läsaren, som han överlåter till läsaren att själv besvara. ”De renhjärtade” inleds för övrigt med ett citat från Matteusevangeliet: ”Saliga äro de renhjärtade, för de ska se Gud.”
thomas@opulensforlag.se
