Utmärkt läsning för skräckfantaster

SKRÄCK. E F Bensons ”Mannen som gick för långt” är utmärkt läsning för den som vill skrämma upp sig hemma i soffvärmen i vintermörkret, skriver Elisabeth Brännström som också ger en kortare introduktion till  författarskapet. 

Mannen som gick för långt av E F Benson
Förord: Sten Wistrand
Översättare: Veronica Sandström
Hastur Förlag

Den brittiske arkeologen och författaren Edward Fredric (E F) Benson föddes 1867 på privatskolan Wellington College i Berkshire som femte barn till skolans rektor Edward White Benson och hans fru Mary. Benson växte upp i en både begåvad och uppåtsträvande familj, hans far hade varit så pass respekterad inom The Church of England att han utnämndes till Ärkebiskop av Canterbury 1883,  hans syster Margaret var amatör-egyptolog och skribent och bröderna, Arthur och Robert, var båda poeter och författare.

Arthur skrev bland annat texten till Land of Hope and Glory och Robert, som konverterade till katolicismen och blev vigd till präst inom katolska kyrkan, var en aktiv författare som skrev i alla möjliga genrer: alltifrån religiös litteratur, samtida skönlitteratur, barnböcker och dramatik till skräckhistorier och science fiction.

Succédebut

E F Benson hade alltså en hel del att brås på och man får nog säga att han levde upp till förväntningarna. Debuten med romanen Dodo 1893 blev en stor succé; bokens tema om en ytlig, socitetsflicka, troligtvis baserad på tidens ”it”-girl Margot Asquith, som gifter sig för pengar och social status men får ångra sig emotionellt, ansågs både roande, skarp och kontroversiell och den unge E.F Benson hamnade högt upp på försäljningslistorna.

Även de två uppföljarna, Dodo, the second (1914) och Dodo Wonders (1921) som båda utspelar sig inom Londons dåvarande innekretsar, gjorde intryck på både läsare och kritiker, men Bensons mest kända böcker, serien om de två uttråkade överklassfruarna Mapp och Lucia (1922-1939), som ägnar all sin tid till att bråka om vem som ska vara högsta hönset i hieriarkin inom de lite finare kretsarna i en lantlig, snobbig socitetsmiljö, anses tillhöra Storbritanniens mest hållbara humoristiska klassiker.

Böckerna har flera gånger getts ut i nytryck efter E F. Bensons död 1940 och två miniserier baserade på tre av romanerna har också spelats in så sent som 1985 och 2014, med kända skådespelare i huvudrollerna.

Spök- och skräckhistorier

Utöver att skriva humoristiska berättelser i överklassmiljö, ägnade sig Benson, precis som sin bror Robert, åt att skriva i flera olika litterära genrer och ett av de ämnesområden som intresserade och roade honom mest var det övernaturliga. Under sina mest kreativa år skrev han ett stort antal spök-och-skräckhistorier, en bra inkomstkälla då ett stort antal viktorianer intresserade sig för spöken och övernaturliga fenomen som en motreaktion till det vetenskapliga synsätt som dominerade i Europa.

Det var både lukrativt och modernt att skriva om ”things that go bump in the night”, alltså sådant som framkallade rysningar hos den ganska stora läsekrets som ägnade sig åt att läsa kuslig litteratur vid brasan om kvällarna när skuggorna började lura i hörnen och Bensons berättelser tillhörde definitivt de bättre inom genren.  

Mannen som gick för långt

Sten Wistrand skriver i sitt förord till Mannen som gick för långt, en liten volym innehållande tre av Bensons spök-och-skräcknoveller som nyligen getts ut på Hastur Förlag, att Benson verkade ha bestämt sig för att försöka återförtrolla en värld som avförtrollats genom tidens vurm för vetenskap och modern teknik. Han ville också, påstod han lite skämtsamt, göra sitt bästa för att ”inge läsaren en del angenäma farhågor” och om man ska döma efter de noveller som ingår i den här samlingen lyckades han utmärkt med att infria sina egna förhoppningar.  

I själva titelnovellen Mannen som gick för långt; en berättelse baserad på myten om den grekiske bockguden Pan, ett motsägelsefullt, opålitligt väsen som ofta dök upp i litteraturen och konsten under 1800-talet, möter vi en konstnär som i sin iver att ta till sig allt det okomplicerade och goda han anser att man kan finna ute i det fria, ger sig för långt in i naturens grymma egentliga centrum, där han till sist går under när han, alltför oreserverat, försöker närma sig Pan under sina ensamma vandringar i New Forest.

Novellen visar tydligt Bensons förmåga att skildra den brittiska landsbygden som både idyllisk och farofylld och hans sätt att föra fram konsekvenserna av den drabbade konstnärens naiva inställning till den förtrollade värld han söker efter känns till sist inte enbart skrämmande, utan också lite krasst lärorik.

“Busschauffören”

De övriga två novellerna täcker två andra populära områden inom 1800-talets skräckgenre och båda är, precis som Benson ju hoppats på, genuint obehagliga. Den inledande berättelsen Busschauffören, utspelar sig i smogen och gasljusens London och innehåller mycket av den rekvisita en klassisk spökhistoria behöver ha för att få läsaren att rysa av skräckblandad förtjusning: en likvagn på en mörk dimmig gata när klockan visar midnatt, en kusk som erbjuder det unga manliga berättarjaget sin sista kvarvarande plats, klockor som plötsligt ändrar tid och en avslutning som konfunderar och leder till frågor om tidsuppfattning och över-lappande dimensioner.

Busschaffören är den enda riktigt klassiska spökhistorien i samlingen och även den enda av novellerna som utspelar sig i London.

Rummet i tornet

I den avslutande berättelsen av de tre, Rummet i tornet, förflyttas läsaren återigen ut på landsbygden. Berättarjaget, är en ung man som länge plågats av otäcka drömmar om ett hus på landet, där han under besök hos en före detta skolkamrat, måste umgås med vännens obehagliga familj. Kvällarna avslutas alltid med att den unge mannen erbjuds att sova i ett rum i tornet, men som tur är vaknar han alltid innan han tagit de sista stegen uppför trappan och han ser därför aldrig rummet förrän han en dag bjuds ut till landet av en annan gammal bekant.

Huset dit han kommer är detsamma som i drömmen, men människorna är vänliga och normala och stämningen är på topp fram till att berättarjaget till sin stora fasa erbjuds ett rum i tornet som visar sig innehålla vidrigheter som varken läsaren eller han själv kunnat föreställa sig.

Utmärkt läsning i vintermörkret

Berättelsen kretsar kring drömmar och odöda, två ämnen som också intresserade den del av allmänheten som ägnade sig åt att läsa om det övernaturliga. Det är både ruskigt och makabert med en krypande stämning som blir alltmer kvävande och klaustrofobisk under händelsernas gång.

Allt sammantaget utgör de här tre novellerna utmärkt läsning för den som vill skrämma upp sig hemma i soffvärmen i vintermörkret. Det är fråga om genuint kuslig, ruggig brittisk skräcklitteratur med stor spännvidd av en författare som verkligen kunde sina saker.