Upptäckter och sträng uppmärksamhet

LYRIK. Niklas Rådström har utkommit med en ny diktsamling, tjugo år efter den förra. Bo Bjelvehammar har läst och är påtagligt entusiastisk.

Då, när jag var poet av Niklas Rådström
Albert Bonniers Förlag

Niklas Rådström hör till våra främsta författare och han rör sig med lätthet över skilda genrer. Det är ett författarskap, som är mångskiftande från diktsamlingar, romaner och essäer till dramatik och filmmanus. Diktsamlingen från 2000 hette Om att komma tillbaka till dikten. Nu är det på nytt en återkomst till poesin, med en samling om ett sjuttiotal dikter, komponerade i sex avdelningar.

Det är djupt personliga ordstycken, där författaren lämnar dialoger med levande och minns tillsammans med döda.

Ett av de starkaste minnen, som jag har från läsningen av Niklas Rådström är en tunn bok från 2003, som sorteras in under kategorin Övrigt. Titeln är Absint, och är en berättelse om en blåmes. Catharina Günter-Rådström har gjort geniala illustrationer till boken. En blåmesunge har av oförsiktighet eller övermod fallit ur sitt rede. Hjälplös på marken, tas den omhand av Niklas och hans hustru Catharina, de vårdar och aktar den som ett barn. Det är en oerhört fin historia med stor närvaro och hög oktanhalt av ömsinthet. När blåmesen gav sig av på egen hand, då bredde det ut sig sig en stor tystnad, en lika stor tystnad, som när Niklas Rådström nåddes av budet om Jacques Werups död. Så skriver han i dikten “Tyst i provinsen”:

“Växtligheten står tyst i provinsen
Där på tomma vägar ett följe av skuggor passerar.
De sjunger sånger av vind och glitter.
De skriver verser av stillhet och jord.”

Diktsamlingen kännetecknas av upptäckter och sträng uppmärksamhet, Niklas Rådström griper några ord i flykten, han är alltid beredd, antennerna är spröda och känsliga, det gäller att direkt fånga en stämning eller en skiftning i omgivningen. Om inte han gör det, då kommer någon annan och snor hans idé.

Det finns dikter skrivna för särskilda tillfällen och dikter, skrivna till målningar av Catharina Günter-Rådström och så alldeles underbara kärleksdikter:

”Där du inte är, där finns inte jag.”

Det är alltså mångskiftande att läsa, särskilt stark är sviten dikter från Huddinge sjukhus, höst som vår, sommar som vinter. Detta handlar om författarens egen svåra sjukdom, leukemi eller blodcancer. Han har gått igenom fyra cellgiftsbehandlingar och en stamcellstransplantation.

”Så släpper haspen och regeln
och luckan slås upp
Håret jag tappat under natten
Ligger som vissnat gräs på kudden.”

Det är bilder från en verklighet, där inga regnfåglar sjunger, där inga solblommor öppnar sig för dagen. Det är bara tystnad och stundtals ett mörker, som faller över jorden.

Det är likväl en stor glädje att få följa Niklas Rådström en bit på vägen, poesins väg, som han känner stor frihet med, en väg både att återvända till och överge.

Allt är stundtals lika vackert som morgonens dikesren vid grusvägen, i gräset, där vindarna kommer och går.